Mustigt och rustikt

The Bands andra album som hette just The Band kom 1969 i september på märket Capitol. Det har en rustik och mustig höstkänsla över sig. En logisk fortsättning på deras första album Music from big pink. Här är det Robbie Robertson som står för nästan alla kompositioner. Ingen hjälp från Bob Dylan den här gången, eller någon annan heller föresten, samtliga låtar är skrivna och komponerade av någon i gruppen. Att Robbie tar så mycket plats kanske kan ses som en dyster föraning om The Bands fortsatta skivutgivning och karriär. Men de spelar och sjunger fantastiskt bra med fina röstarrangemang. Så det är inte konstigt att skivan av många anses som The Bands bästa platta. Jag tycker att den första definitivt är lika bra. Tråkigt nog kom de aldrig upp i den här nivån på resten av sina skivor.

Förutom de fem medlemmarna står även Paul Simon med inte bara som inspelningstekniker utan även som tubaspelare.

De första gångerna jag lyssnade på skivan så hade jag lite svårt för Rag mama rag och även The night they drove old Dixie down men de sätter sig efter hand. Skivan innehåller mycket musik det är många ljud och många röster, det är innerligt och genuint.

Skivan inleder med låten Across the great divide. Richard Manuel sjunger fantastiskt bra och ackompanjemanget är strålande. Glatt svängande och fina pauser med lite bakgrundssång emellanåt. Fin orgel och bastuba i vissa parttier.

Rag mama rag framförs av Levon Helm. Bra lite stressat piano som löper in och ut ur melodin. Återigen lite bastuba som den här gången framförs stötvis. Ett längre pianosolo med en del fiol i mitten är underbart.

The night they drove old dixie down anses av många vara The Bands bästa låt. Den har en viss trött slagen stämning över sig. Levon Helm sjunger förstärkt av de andra i vissa versrader. Fint ödesmättat munspel och stegrande piano.

Tredje låten har skrevs av Richard Manuel tillsammans med Robbie Robertson. Det är Manuel som sjunger. Låten har en märklig svängig takt som är väldigt medryckande. Ackompanjemanget är ganska dominerat av Garth Hudsons orgel men gitarren låter trevligt i vissa ögonblick.

Up on cripple creek är nog min favoritlåt från skivan. Har ett grymt sväng med det märkliga ljudet från en mungiga och basen. Levon Helm sjunger huvuddelen av låten. Med Rick Danko och Richard Manuel som hjälper till i refrängen. Lössläppt men ändå sammanhållet. Bra pianoinsats. Avslutningen av låten när Rick, Levon och Richard hummar är underbar.

Sista låten på första sidan Whispering pines är skriven av Manuel och Robertson. Den är perfekt som uppföljare till föregående låt med sitt viskande, försiktiga och avskalade ackompanjemang med piano och en svävande orgel samt lite akustisk gitarr. Richard Manuel sjunger väldigt själfullt med Danko och Helm i refrängen. Låten omfamnar sin lyssnare.

Andra sidan inleder med den lätt galna Jemima surrender som ovanligt nog är skriven av Levon Helm och Robbie Robertson. Lite liknande Rag mama rag. Levon Helm sjunger och det är mycket piano men även ovanligt tydliga trummor och en del bra stingande gitarr. Som alltid sjunger även Manuel och Danko i refrängerna.

Rockin' chair framförs utan trummor med Levon Helm istället på mandolin. Garth Hudson spelar dragspel. Rick Danko sjunger först, Richard Manuel sjunger andra och tredje versen och Helm och Manuel sjunger call and answer i sista versen. Robbie spelar en fin gitarrslinga i övergången mellan verserna.

Look out Cleveland är en ganska galen låt som går i rock n roll takt med mycket trummor, piano och gitarr. De tre sångarna sjunger en liten bit var i spännande svängiga arrangemang.

Jawbone är skiven av Manuel och Robertson. Den har en märklig och medryckande takt med små trumslingor. Lite orgel som svävar över låten och Manuel som sjunger väldigt starkt och självfullt. Innehåller ett längre gitarrsolo.

The unfaithful servant framförs av Rick Danko. Den växlar mellan lågmält ackompanjemang och nästan ackapella sång. Böljande och medryckande. Har ett fint parti med mandolin i slutet och även lite trumpet.

King harvest (has surely come) framförs av Richard Manuel i ett lite stressat tufft tempo. Har en del mörka basdominerade partier med mörka röster. En ganska skrämmande låt med mycket pauser och skumma trummor och en varierad gitarr.

Sammanfattningsvis en magnifik lp som tål att spelas hur många gånger som helst. Det finns alltid något nytt att upptäcka i musiken som är äkta och genuin med mycket variation med många instrument och akustiska klanger. En av de stora tillgångarna i The Band var förstås de tre unika rösterna Rick Danko, Richard Manuel och Levon Helm. Nu har alla tre sorgligt nog tystnat.