Funkig jazz eller en signaturmelodi

David Axelrod är en märklig artist som givit ut ett ganska stort antal skivor och han verkar ha upprättat ett ganska högt anseende i skivsamlarkretsar. Jag har bara hört en skiva med honom och det är Heavy axe på Fantasy records. Den kom 1974.

Det är mycket instrumentell musik. Ganska mycket soul, funk och fusion men med en del blueskänsla och även en del klassiskt, gospel och jazz. Influenser av fusion och jazz är nog inte så konstigt eftersom Julian Cannonball Adderly är producent och han bidrar med saxofon på sin egen komposition som öppnar skivan.

Det är en stundtals cool och ganska skön skiva att ha på i bakgrunden men inte något man lyssnar koncentrerat på. Det är ett fint flöde av toner och en del fina instick på gitarr och olika blåsinstrument men inget som direkt fångar intresset. Inget som engagerar och inget som stör.

Enligt olika sidor på nätet och böcker så ska hans första två album vara hans bästa. Heavy axe var Axelrods sjätte album. Omslaget är missvisande för det är inte ett spår av någon countryrock eller så kallad rural rock här.

Get up off your knees inleder coolt med avslappnat piano som nästan låter lite sakralt och sen blir det blir det mer funkigt och en del fina fjädrade gitarrtoner. Cannonball Adderly spelar en del saxofon. I refrängen kommer jag att tänka på Gator Creek. En bit in i låten blir det väldigt planlöst och jazzigt.

Cast your fate to the wind inleder också med piano. En del hummande i bakgrunden. Fint flöjtspel till en fin melodi. Känns ibland som signaturmelodi till en TV-serie. Skriven av Vince Guaraldi.

You're so vain är skriven av Carly Simon som verkar vara en ganska berömd sångerska. Här är det Billie Barnum, Olga James, Gwen Owens, Stephanie Spruill som sjunger. Soulfullt och inte olikt The Staple Singers och inte olikt Carole King heller.

My family avslutar första sidan. Det är första låten på skivan som är skriven av David Axelrod själv. En ganska klassisk jazzlåt med trumpet. Ibland med ett funkigt bakgrundskomp.

Andra sidan inleder med Mucho chupar som också är en Axelrod komposition. Ganska funkig och jazzig den också. En del ordlös sensuell kvinnlig sång och flöjtspel.

Don't you worry 'bout a thing väldigt signaturmelodiaktigt.

It ain't for you har en del funkig bubblig fjädrad gitarr men även en hel del planlöst blås.

Skivan avslutas med Everything counts. Ligger lite i mjukjazz facket. Går att lyssna på men ingen större upplevelse. En bit in i låten kommer några gitarrljud som låter som en jamande katt.

Sammantaget är detta ingen större musikalisk upplevelse tyvärr.