Nästan ett mästerverk

Peter Yarrow, Paul Stookey och Mary Travers bildade 1961 gruppen Peter, Paul and Mary i New York. De befann sig mitt i den amerikanska folkmusikens hjärta i Greenwich Village. Mary Travers hade medverkat med körsång på inspelningar med folksångaren Pete Seeger redan 1954. Sorgligt nog avled Mary år 2009. Deras manager var Albert Grossman som ju även var Bob Dylans manager.

Här tänkte jag skriva lite om deras självbetitlade debutalbum som kom ut på Warner Brothers 1961. Det är fullt med vackra och medryckande vokalharmonier i bra arrangemang. Både Peter och Paul spelar gitarr och de sjunger förstås alla tre. I övrigt är det inga andra instrument eller studiomusiker såvitt jag kan höra. Mycket av materialet har Paul och Peter skrivit antingen tillsammans eller var för sig. Det är några covers med.

Först ut är Early in the morning skriven av Paul. Inleder med bara en av mansrösterna men sen klipper de båda andra in mycket effektfullt. Sedan sjunger samma mansröst samt Mary. Väldigt bra och snabb låt.

Andra låten är klassikern 500 miles. Långsamt flödande. Bara Mary sjunger men männen hummar lite svagt men starkare ibland i bakgrunden. Mary har en väldigt vacker och stämningsfull röst. Man ryser när man hör den.

Tredje låten är den lika klassiska Sorrow eller Man of constant sorrow som den också kallas. Den går här i ett vackert och sorgligt men dynamiskt flödande temp. Den något mer ljusröstade av männen sjunger. Väldigt bra stämsångsarrangemang där de sjunger in och ut ur vad de andra sjunger. Ljudet är otroligt friskt, kristallklart och äkta.

This train är snabbare och mer dynamisk i tempot. Lika otroliga arrangemang. Mary sjunger huvudstämman. Bra avslappnad gitarr.

Bamboo är även den effektfull med bra arrangemang på vokalharmonierna. Dock en ganska svag låt jämfört med de föregående.

Sista låten på a-sidan är nog den låt som berövar skivan sin status som mästerverk. Med lite 50-talsreklam korsat med barnramsor. Har några bra partier.

Andra sidan inleder med If I had my way har någon sorts religiös koppling. Kanske gospel i folkmusiktappning. De försöker sig på lite mer lössläppt sång men behärskar det inte tillräckligt bra.

Cruel war en fantastisk långsamt flödande och lite evig sorglig låt. Marys röst framkallar rysningar. Säkerligen en låt med fredsbudskap.

Nästa låt Lemon tree är lite mer humoristisk. Nästan lite bossanova takter i refrängen. Man tänker på Harry Belefonte.

En av de mer kända låtarna från skivan är nog If I had hammer. Svängig, flödande och bra vokalharmonier.

Autum to May har en vacker melodi. Stillsamt framförd.

Den sista låten är egentligen anledningen till att jag fick upp ögonen för skivan överhuvudtaget. Pete Seegers Where have all the flowers gone. Ett solklart fredsbudskap klockrent framfört. Vokalharmonierna är underbart arrangerade i dynamiska call answer mönster. Mary har en röst stark men svärtad av undantryckta tårar. Det häftigaste är nog när de försiktigt frågar

Where have all the soldiers gone

varpå en av männen svarar med mörk röst

gone to graveyards everyone.

Fullständigt underbart.

I sina ljusaste stunder en helt otroligt bra skiva som tyvärr har kanske två eller tre låtar som är lite för dåliga i jämförelse. De förstör helhetsintrycket. Men de bra låtarna är så bra att skivan ofta hamnar på skivtallriken. Medryckande melodier och bra texter. Simon and Garfunkels första platta är tydligt inspirerad av den här.