Vackra melodier och distade fioler

Lou Reed en av medlemmarna i den fantastiska gruppen Velvet Underground avled i år den 27 oktober. En mästare på melodier och skört sprucket gitarrspel. Det vore på sin plats att skriva om deras första album. Det klassiska med bananen ritad av Andy Warhol på framsidan av konvolutet. Jag har tidigare skrivit om ett par av deras album på bloggen, deras andra och en lp med dittills outgivet material som kom på 80-talet.

På den första skivan som kom 1967 på Verve eller MGM i England så hette gruppen egentligen Velvet Undergound and Nico eftersom den tyska sångerskan Nico eller Christa Pfäffgren som hon egentligen hette medverkade på skivan. Hon sjunger på ett par av låtarna på skivan och körar lite på någon låt också. Hon lämnade därefter gruppen. Vad jag förstår så fortsatte inte samarbetet med Andy Warhol heller.

Annars så är gänget detsamma. Lou Reed på sång och gitarr, John Cale på fiol, Sterling Morrison på andragitarr och bas, Maureen Tucker på trummor. De spelar fantastiskt bra och ljudbilden är otroligt vacker och väl sammansatt. De får till ett väldigt distat ljud på ett väldigt rent sätt. Alla instrument hörs exemplariskt.

En av 60-talets mest hyllade skivor och det av en god anledning. Flera av låtarna tillhör rockens bästa. Ljudet är superbt och melodierna vackra och arrangemangen och framförallt gitarr och en speciell fiol är otroligt bra. Imponerande improvisationer står de också för. De påminner lite om Dylan, lite om Link Wray, lite om Peter, Paul and Mary, lite om Grateful Dead och allra mest om sig själva. En mycket genuin skiva som tål att lyssnas på ofta.

Fantastiska Sunday morning inleder. Ljusa klingande ljud som på Buddy Hollys Everyday men långsamt melodiöst och vackert. En liten mjuk fjädrad elgitarr kommer in i en passage. Nico sjunger vackert, svalt och med bra känsla. Ibland hörs lite kör bakgrunden. Minimalistiskt på ett perfekt sätt.

Nästa låt är I'm waiting for the man en fyra och en halv minuter lång rusande rocklåt med en nästan berättande sång av Lou Reed. Fin gitarr som ger klara knäppande toner som skummet på vågorna en blåsig dag. Man väntar hela tiden på att melodin ska plana ut men den rusar nästan hela tiden. Det blir en liten utplaning i refrängen men den är minimal. Mot slutet kommer ett hårt distat piano in också. Väldigt bra låt.

Femme fatale en utsökt vacker melodi med sång av Nico och kör av Lou som sjunger i refrängen.

Venus in furs en av deras mest kända låtar. John Cale spelar grym fiol som tillsammans med domedagsliknande trummor och fina gitarrtoner bygger upp melodin. Lou Reed sjunger mycket bra. I den strålande refrängen blir fiolen renare och textraden

I'am tired, I'am weary, I could sleep for thousand years

sjungs. Helt underbart. Jag undrar om inte lite flöjt eller liknande hörs också. Väldigt virtuos ljudbild och cool samtidigt som den är väldigt varm och omfamnande.

Run run run är en rusande melodi som nästan är lite Dylan:sk. Kör som sjunger run, run, run. Sönderbruten gitarr som ger spruckna märkliga ljud som är underbart melodiösa. Även om den rusar så har den ett långsamt avslappnande sväng.

All tomorrow's parties är en lugn lite sitarinfluerad låt med lugnt avslappnat sprucket gitarrspel. Nico sjunger med uttrycksfull sval röst. Påminner lite om Ill Wind och deras låt Dark world faktiskt. Mycket bra och varierat ackompanjemang.

Andra sidan inleder med Heroin. En omväxlande låt som varierar i tempot med rusande trummor men ständigt med lugn behagligt rent men ändå sprucket gitarrljud. På toppen nästan euforisk. Bryter ihop mot slutet med skrikande toner som möjligen kommer från både gitarren och John Cales fiol. Lou Reed sjunger.

There she goes again inleder med en fin medryckande gitarrtonssekvens. Lou Reed sjunger och Nico körar i bakgrunden. Väldigt vacker och trevlig melodi.

I'll be your mirror är en vacker lugn melodi med Nico på sång. Mjuka gitarrljud. Men ett spänstigt gitarrriff växlar vers.

Nästa låt The black angel's death song är till skillnad från de tidigare inte skrivna av Lou Reed själv utan här skrev han tillsammans med John Cale. En lugnt berättande Lou Reed till ett ganska nervigt men ändå avslappnande ackompanjemang med sprucken fiol och gitarr. Påminner en del om vad de spelade in på sin andra skiva.

Skivans sista låt European son komponerades av hela gruppen. Lou Reed sjunger i berättande stil och i ena högtalaren hörs ett snabbt gitarrspel med kvävda strängar och i andra ett mer österländskt färgat gitarrspel tillsammans med ljusa distorderade toner. Tillsammans kokar det ihop i ett magnifikt avslappnat jam. En del maffiga trummor och bas kommer också in i leken emellanåt.

Smärtsamt vackert

När jag hör Karen Dalton sjunga Something on your mind så tåras nästan ögonen så rörd blir jag. Hon sjunger med en så bräcklig och skör men ändå ljuvligt vacker röst. Atmosfären är glödande intensiv. Låten skrevs av Dino Valenti som både var och inte var med i Quicksilver Messenger Service. Han spelade även in en soloskiva i folkrockstappning men där finns låten inte med. Inspelningen med Karen Dalton finns med på hennes andra och tyvärr sista album som kom ut på Paramount Records 1972.

Karen Dalton sjunger underbart vackert och varierat hela skivan igenom. Hon balanserar på gränsen till att bryta ihop på ett fantastiskt musikaliskt sätt.

Skivan har också en koppling till The Band genom första låten på andra sidan In a station den skrevs av Richard Manuel och var med på gruppens första album. Men det tar inte slut där för en av musikerna på skivan är Richard Bell som var med i 90-talsupplagan av The Band. Även John Simon som var producent med mera för The Band är med på piano på den här plattan. Flera musiker som medverkar är t ex Bobby Notkoff på fiol som verkligen är bra.

Känslan i musiken påminner mycket om The Band. Den är lösslappt och fyllig. Den påminner även en del om råheten i Link Wrays musik och om genuin bluegrass och bluesmusik. Kanske lite Insect Trust.

Something on your mind inleder som sagt den musikaliska högtidsstunden. Fina fiolslingor kommer och går och smälter ihop och kompletterar Karens sång perfekt. Sen kommer det några små gitarrtoner precis efter att hon sjunger orden

leaving all your dreams too far behind

. Fullständigt briljant.

When a man loves a woman den gamla klassiska soullåten. Komplett med blås men den fina countrygitarren och framförallt Karens sång särskiljer den från all soul man har hört tidigare. Fina växlingar i temperament och en viss Janis stämning infinner sig. En fin maffig trumsekvens dyker upp oväntat.

In my own dream är en ganska ångestfull och bluesig. Bra pianospel och fina countryinfluerade gitarrtoner ger en tät stämning.

Katie cruel är en bluegrasslåt eller kanske ännu mer ursprunglig i sin stil. Vagnsskramlande komp med akustisk gitarr och fiol. Nybyggarlandets vedermödor målas upp genom denna fantastiska låt.

How sweet it is avslutar första sidan med glatt humör. Ganska snabb och svängig. Lite kör som har en lättsam stämning. Hela kompet och Karens sång är lättsam och omedelbar. Hela låten är fylld av små infall med gitarrsolon och orgeltoner samt den fina baraktiga manskören som dyker upp här och där.

In a station den klassiska The Band låten som jag skrev lite om i inledningen. Mycket bra version med fin sånginsats och bra musikalisk insats. Väldigt avslappnat, lössläppt och svängigt precis som The Band. Maffiga trummor, bra orgel och perfekta gitarrtoner som ger extra liv åt framförandet.

Take me är bluesig med bra eftertänksamt piano. Countryinfluerat gitarrspel.

Same old man fin bluegrass med Karen Dalton själv på banjo. Ytterst ursprungligt och ålderdomligt. Ger ett sällsamt sug i musiken. Bakom banjotonerna gömmer sig ett annat svårfångat ljud som späder på den nästan drömskt ålderdomliga känslan.

One night of love svängande pumpande blues. Mycket fina elgitarrslingor med spruckna kvardröjande toner.

Albumet avslutas med Are you leaving for the country. En stillsam eftertänksam låt. Mjukt valsande med fina gitarrslingor och underbar sånginsats av Karen Dalton.

Gränsöverskridande blues

Så här i adventstid så passar väl ett album med julsånger bra. Ett album som innehåller i alla fall en julsång är konstigt nog en Leadbelly skiva som kom 1960 på Folkways och återutgavs 1967. Den innehåller låten Christmas is coming. Skivan heter Negro folk songs for young people. På flera av låtarna så sjunger han för publik och de deltar med körsång ibland. Ett mer genuint och äkta ursprung till blues och länken mellan blues annan amerikansk folkmusik och modern rock finns nog inte. En fantastisk artist.

Jag har hört någonstans att Leadbelly var en bluessångare som inte sjöng någon blues utan mer andra typer av folksånger. På den här skivan finns i alla fall åtminstone fyra blueslåtar med som är så mycket blues som det kan bli. Men det finns även med en klassisk folksång John Henry så Leadbelly var definitivt en gränsöverskridare. Blues var en stil han behärskade väl och han beskriver även vad blues är för något på skivan:

blues is a feelin' ... and blues is the sad news

Han var även en mycket bra gitarrist med en akustisk tolvsträngad gitarr. Han sjunger väldigt bra också. Med stor inlevelse och känsla. Alla låtar är trallvänliga och har medryckande melodier.

Med min kopia av skivan medföljde även ett texthäfte med samtliga texter till låtarna och även det Leadbelly berättar mellan låtarna utskrivit.

Ljudet på skivan är fantastiskt. Man kan inte tro att det är en så gammal inspelning som det faktiskt är. Leadbelly avled 1949 så minst så gammal måste inspeliningen vara. Inspelningarna är gjorde mellan 1941 och 1947 av Moses Asch. Annars var det ofta John och Alan Lomax som spelade in Leadbelly eller Huddie Ledbetter som han egentligen hette. Han föddes 1889 i Louisiana vilket kanske kan förklara att man tänker på Fats Domino ibland när man lyssnar på skivan. Andra artister som han påminner om är Mississippi John Hurt och även Son House. Men han är gladare än båda. Dessutom finns en del bakgrund till Johnny Cash och hans fantastiska repetoar i låtarna.

Albumet inleder med den fullkomligt underbara klassikern Irene, goodnight. Leadbelly sjunger med längtan och smärta.

John Henry beskrivs som en arbetssång. Den går snabbt och Leadbelly sjunger med mycket glädje och känsla. I slutet bjuder han på ett bländande gitarrsolo.

Den gamla klassiska bluesen Boll weevil har jag återkommit till här på bloggen några gånger. I Leadbellys version är den lika skämtsam som alltid. Leadbelly drar ut på tonerna och sjunger långsamt och snabbt omvartannat som en berättelse. Melodin svänger och flödar mycket bra. I slutet får han med sig en liten barnkör.

Nästa låt When a man's a long way from home är en boogie med grymt bra gitarrspel som uppvisar samma avslappnade glada känsla som hans sånginsats.

En klassisk bluessång Good morning blues som jag tror är en variant på Son House låten Death letter blues. I Leadbellys tappning så blir det glatt och nästan rock n roll ala Fats Domino med piano och en del trumpet, bastuba och klarinett. Speciellt de små slingorna på klarinett är underbara att höra.

Gospelsången By and by when the morning comes bjuder på lite körsång på ett glatt sätt. Jag tror att det är det ameriskanska originalet till svenska Ovan där. Den går helt plötsligt över i Swing low, sweet chariot framförd med stor innerlighet och värme. Sen går den över i They hung him on the cross i snabbt men mjukt tempo och tillbaka igen till Swing low, sweet chariot. Här kommer By and by when the morning comes tillbaka igen med kör och lite brasskänsla. Det är otroligt medryckande och genuint.

Andra sidan inleder med Rock island line glad och rockig. Man tänker på Johnny Cash.

Julie Ann Johnson är även den en ganska glad och medryckande låt. Ett taktfast återkommande slagljud leder möjligen till att det är en arbetssång.

Haul away, Joe är en ganska märklig låt med en lite äldre mer stötvis och rytmisk melodi.

Här kommer julsången som jag talade om i inledningen av inlägget Christmas is coming. Snabbt gitarrspel och försiktig sång.

Skivan avslutas med We're in the same boat brother med en stor folklig kör. En rytmisk medryckande genuin arbetssång. En perfekt avslutning på en riktigt kul och bra platta.

Improviserat redan från början

1967 kom den klassiska gruppen Grateful Dead ut med sitt första album. Ett album som inte brukar beskrivas i speciellt positiva ordalag. Jag tycker att det är en perfekt början. De har alla element i sin musik på plats. Det är klockrent Grateful Dead, det är tillbakalutat och fantastiskt musikaliskt och rikt på improvisationer. Musiken lyfter direkt tack vara en lekfullhet på deras respektive instrument.

I sin begynnelse så bestod Grateful Dead av Jerry Garcia på gitarr och sång, Phil Lesh på bas, Bill Kreutzman på trummor, Bob Weir på gitarr, Ron McKernan på sång, orgel och munspel.

En Grateful Dead skiva som innehåller mycket blues och folkrock men även en hel del känsla av 50- och 60-talsrock. Med sin enorma känsla för improvisationer inom en melodi och ett temperament så får de även in en jazzig känsla. Detta skiljer dem från andra grupper såsom Paul Butterfield bluesband och tidiga Jefferson Airplane som de kan jämföras med.

The golden road (to unlimited devotion) inleder med bra sväng och lössläppt taktfasthet. En del kaotisk stämsång och bra gitarrimprovisation och ett psykedeliskt slut.

Beat it down the line en kul 50-talsrock låt. De körde ju ofta Not fade away på sina konserter så den här känns helt rätt. Kompetenta gitarrslingor av Jerry Garcia och en tamburin mitt i alltihop. 60-tals folk och 50-tals rock i en härlig blandning.

Good mornin' little school girl är den gamla klassiska blueslåten i Grateful Dead tappning. Den går långsamt med bra intensitet och klipp i rytmen. Ron McKernan spelar bra munspel och har fin blueskänsla i rösten också. I slutet ändrar låten karaktär lite med studsande halvdistat gitarrspel och sången i velande i mitten på ett riktigt härligt sätt.

Cold rain and snow har en glad småspringade rytm med en mild orgel och ibland kommer kvävda skurar med gitarr och smattrande tunga trummor.

Sittin' on top of the world framförs väldigt annorlunda jämfört med Howlin Wolfs version. En helt annan snabbare rytm med lite rusande countrykänsla. Det är mycket bra och de vindlar till och med ut i ett litet jam på slutet.

Cream puff war har ett speciellt ljud av gitarrer som bryter ihop. Fina tempovariationer med mycket gitarr och en del bas och trummor. De kör väldigt speciella arrangemang och hela melodin är som ett jam på ett subtilt sätt.

Andra sidan inleder med Morning dew. De spelar den i långsam takt och får till bra variation med ett stillsamt komp. På vissa takter klipper de till med ett par pigga ljusa toner och ibland får de till känslan av ett landskap som öppnar upp sig. De tar även med en längre instrumentell passage som är en fröjd för örat.

New new minglewood blues en uppslupen låt med en del orgel och fina gitarrtoner.

På avslutningslåten Viola Lee blues släpper de lös hela sitt jamkunnande. Det är varierat, avslappnat och enkelt. Gitarren är i centrum med ständig rörelse på ett självklart sätt. Lägg till det mjuka orgeltoner emellanåt och mycket bra trummor med fina cymbaler. I inledningen sjunger de till en melodiös dansant låt sedan börjar de underbara improvisationerna och tillbaka till grunden igen. Ibland bryter gitarrtonen ihop till ett vinande ljud men oftast låter den mjukt. De spelar i olika takt och rytm ständigt som om de sonderar ett nytt hus eller landskap. Blir riktigt psykedeliskt när orgel och gitarr blir som ett enda ljud på ett musikaliskt sätt innan de kör sista versen.

För Cippolina fantaster

John Cippolina är en fantastisk gitarrist och en av hans soloskivor tänkte jag skriva mer om här. Den heter Raven och spelades in 1976. Min kopia gavs ut 1980 på tyska Line Records. Om, när och hur den gavs ut i USA vet jag inte. Den är bättre än Copperhead som jag skivit om tidigare. Men långt ifrån så bra som de första två albumen med Quicksilver Messenger Service. Cippolinas bästa arbete efter dessa är nog Doctor Fankhauser där han var gästmusiker på ett par låtar.

Med sig i Raven så har Cipponlina den brittiske pianisten Nicky Hopkins som även seplade med i snare upplagor av Qicksilver Messenger Service. Greg Douglass på gitarr, Jasper Hutchinton på sång, Skip Olson på bas, David Weber på trummor och Andrew Kirby också på trummor.

Musiken blir tyvärr ganska mycket anonym soul men ofta blixtrar gitarrerna till. När gitarrerna blir som bäst är lite av Quicksilver Messenger Service tillbaka och ibland får bandet i övrigt till ett sväng inte olikt The Band. Så en godkänd skiva med en bra gitarrist som man kan ta fram då och då och som givetvis är ett måste för alla Cippolina fans.

Rock and roll nurse är en både tung och ganska snabb lite bluesig rocklåt med soulinslag. Bra gitarrspel men lite väl mycket sång och andra instrument som inte matchar gitarren ordentligt.

Unvicious circle är lite långsammare i tempot, nästan lite smygande. Cippolina spelar akustisk gitarr och elgitarr och Greg Douglass spelar bottleneck gitarr. Pianot är nästan lite jazzigt men gitarren ger lite av den gamla Quicksilver Messenger Service känslan med en avslappnat öppen episk känsla. Enda instrumentella låten på albumet.

Do what you do är en snabb lite The Band svängig rocklåt. Soulinfluerad sång med en del kaosstämmor. Gitarren är huvudsakligen bottleneckgitarr som låter riktigt bra.

Andra sidan inleder med All worth the price. Den börjar bra med kul gallopperande bas som kommer tillbaka då och då. Ett fint gitarrsolo som är väldigt avspänt kommer en bit in i låten. Ett jazzigt pianosolo kommer lite senare. Annars är låten ganska vanlig positiv rock med soulinslag.

Clouds är en långsammare låt med mer nedtonad sång till en början. Blir lite synthigt och pompöst fläskigt efter ett tag. Ett gitarrsolo av Cippolina är kul att höra men lite kort.

Bad news inleder bra med gitarrer i call and answer men sen kommer lite väl överdriven sång. Gitarrerna är roliga att lyssna efter och de river av ett par frejdiga solon.

Skivans sista låt heter Prayers. Den inleder bra med gitarr och trummor. Sången är inte så överdriven heller. Basen och gitarren har ett bra samspel i en snabb låt med lite halvknasigt tempo. Den här och Unvicious circle från första sidan bjuder på bäst musik på det här albumet.

Elektronik och gitarr i psykedelisk kompott

Om man ska tro diverse böcker, tidningar med mera så är gruppen Fifty foot hose med sin enda lp Cauldron en av pionjärgrupperna inom musik skapad med elektroniska instrument. Skivan gavs ut 1969 på det experimentella märket Limelight som även gav ut den ytterst svårlyssnade Sound of feeling med Spleen. Omslaget ser futuristiskt ut med bilder som skulle kunna vara tagna från komplingsscheman med transistorsymboler. Fullt troligt kanske med tanke på elektroniken i musiken.

Musiken kan sägas vara en sorts korsning mellan elektroniska ljud blandat med avantgardistisk experimentell musik, jazz eller folkrock, rock och pop. Ibland sker blandningen inom samma låt ibland är låtarna mer renodlade. En sorts psykedelisk känsla finns alltid med. De band jag kan komma på som de kan liknas vid är kanske Jefferson Airplane men de elektroniska ljuden gör dem svåra att likna vid några andra grupper. De kom från San Francisco och skivans producent var Dan Healy.

Skivan är kul att lyssna på och flera låtar är bra, Nancy Blossom på sång är riktigt bra och Larry Evans kan verkligen hantera en gitarr. Men vissa låtar är för lite överdrivet konstiga men de mister aldrig sin musikaliska förankring. Cork Marcheschi står för elektroniken med bland annat theramin och frekvensgeneratorer. Kim Kinsey spelar trummor, Terry Hansley bas och David Blossom gitarr.

Inledande And after hörs knappt alls. Efter cirka en minut börjar man höra en brusig signal som växer i amplitud och frekvens.

If not this time är betydligt mer musikalisk och melodiös. Nancy Blossom sjunger fint till ett speciellt och kanske lite tematiskt komp med märkliga klanger. Effektfulla åkningar med brusiga vågformer som glider i frekvens. Bra gitarrljud som bara hörs sporadiskt och en del ljud som kan vara en orgel. En bra låt.

Opus 777 är bara 22 sekunder lång. Ett litet elektroniskt rymdliknande ljud.

The things that concern you framförs på sång av Larry Evans på ett bra sätt. Stark melodi och en massa speciella ljud som ger en speciell ljudbild till kompet av bas, gitarr och trummor. Mycket av ljuden är frekvensåkningar men även kortare och knorrigare ljud. Fin avslutning med en gitarr som spelas i högt tempo.

Opus 11 är som Opus 777 bara 22 sekunder med några märkliga dallrande elektroniska och futuristiska ljud.

Red the sign post har ett mörkare mer aggresivt ljud. Bra gitarr blandas med elektroniska ljud och avantgardistiska ljudkollage. Nancy Blossom sjunger mitt i allt ljudkaos. Riktigt bra gitarr faktiskt. Ljuden bygger en stressad stämning på et effektfullt sätt. En del motorbuller i slutet.

For Paula är 24 sekunder lång med ensliga elektroniska ljud.

Rose avslutar första sidan. Stillsam melodi med Nancy på sång och droppliknande elektroniska ljud. Avslappnad gitarr och en del jazzigt dansant komp. Mot slutet blir det en del märkliga tempoväxlingar och viskande ljud och ljud som låter som en futuristisk stadsmiljö innan melodin återkommer och säcken knyts ihop till ett power off.

Andra sidan består bara av tre låtar. Först ur är Fantasy. Den innehåller massvis med märkliga ljud som ljudeffekter ur en film men det är musikaliskt. Hypnotiskt komp med bas och trummor byts efter tag ut mot jazzigare trummor och bra flödande gitarr med mycket fina avslappnande toner och varierat spel. I mitten sjunger Nancy några kalla avskalade strofer och sedan kommer de elektroniska ljuden tillbaka. Nästan skrämmande ljud. I slutet återkommer Nancy med mer intensiv sång i en kort strof till kombinerat komp.

God bless the child är en mer långsam låt i nästan lite 40- eller 50-talsanda. Softade trummor och gitarrer. Men sen har vi elektroniska åkande visslande surrande ljuden. In mot mitten låter Nancys sång mer intensivt.

Titellåten Cauldron avslutar skivan. En väldigt avantgardistisk låt med ensliga slagverksljud som klingar fram och tillbaka. Till detta ljunger Nancy Blossom nästan ackapella med först förvrängd röst sedan med vanlig röst och tillbaka till förvrängd igen. Fram och åter. Det är inte omusikaliskt, trots allt, men väldigt märkligt. Som en mardröm eller surrealistisk dröm.

Mama lion

Jag samlar lite grann på skivor med musik som antingen innehåller Janis Joplin influerad sång eller Big brother and the holding company influerad musik. Det har lett mig till många spännande skivköp.

Mama Lion var en grupp vars sångerska Lynn Carey sägs låta lite som Janis Joplin. Deras första skiva kom 1972 och heter Preserve wildlife. Den kom ut på märket Family Productions i USA men mitt exemplar är en tysk utgåva på Phillips.

Mama Lion bestod av Neil Merryweather på bas, Coffi Hall på trummor, Rick Caxiola på gitarr, Jim Howard på piano och Lynn Carey på sång. Hon har en bra uttrycksfull röst men inte samma känsla som Janis Joplin. I några låtar sjunger hon ikapp med en överstyrd elgitarr t ex.

Ackompanjemanget och produktionen är inte heller lika grymt bra som Big brother and the holding company. Det blir lite skränigt och grötigt istället för Janis avslappnade och självklara musik. Men oftast är det kul att lyssna på. Musiken kan nog jämföras lite med grupper som Fat Water eller möjligen Savage Grace.

Neil Merryweather är en halvmärklig figur som verkar ha varit inblandad i massvis med grupper och skivor men aldrig fått några hitlåtar eller varit med i något som gett bestående intryck. Han finns inte med i rocklexikonen men är ganska välkänd i skivsamlarkretsar. Lynn Carey var med på flera av skivorna och gjorde även någon skiva innan hon träffade Neil. Hon var även modell och sjöng på musiken till filmen The valley of dolls. In på 2000-talet så spelade hon in en ny skiva under namnet Mama Lion som heter Mama Lion roars back.

Inleder med en cover på Ain't no sunshine. Här framförs den i ganska stillsamt tempo med piano och en del gitarr. Lynn Carey sjunger med stark och ganska djup röst. I mitten kommer en halvpsykedelisk orgelslinga som ett gitarrsolo stegrar sig igenom.

Be bad with me är lite mer funkig i sin stil med en bas som ligger i bakgrunden. Lynn sjunger fortsatt med stark skränig röst. Låten har en hel del fin gitarr som Lynn sjunger ikapp med när den överstyrs.

Titellåten Ain't too proud to beg inleder också i en halvfunkig stil med kanske ett stänk av soul. Fina dämpade cymbaler. Lynn sjunger bra och matchas fint av bakgrundssången av Neil, Jim och Lynn själv. Ett abstrakt vinande gitarrljud med en överstyrd bas och ensligt piano skapar en psykedelisk ljudbild i ett längre instrumentellt avsnitt som avslutar låten.

Wildcat inleder som en småvild blueslåt med lite knasig ensam gitarr. Lynn sjunger starkt och bra och får till självfulla ljud, ibland med ekoeffekter. Mest spännande blir det när hon sjunger ikapp med en överstyrd gitarr. Även en del fint barpiano och en studsande bas.

Candy man avslutar första sidan. Verkar vara Leadbellys gamla klassiska blues i en egen tappning. Mycket bas, piano, nästan lite handklapp och bra sånginsats av Lynn Carey. Psykedeliska gitarrljud som vandrar vilt mellan högtalarna. Temperamentsfulla växlingar genom hela låten.

Andra sidan inleder med Mr. Invitation. Börjar med ett klassiskt stycke på piano som låter ganska likt Humlans flykt. Sedan drar gitarr och orgel igång och även Lynn. Väldigt hårt komp och sång som går på övervarv hela tidan. En del psykeliska övningar på orgel och gitarren i samspel.

Sister, sister (she better than a man) har skrivits av Lynn Carey. Den är en svängig glad bluesrock låt. Fin sånginsats och bra gitarrspel och en del grymt distade ljud som ligger på i bakgrunden.

Can't find my way home är en lite lugnare och mer stillsam låt vilket behövs. Halvdrömskt gitarrspel kompar Lynn i en sorgsen och innerlig sång. De höjer intensiteten tyvärr lite väl mycket in mot slutet men det lugnar ner sig igen.

It's only a dream en ganska rak piano och gitarrfylld rocklåt. Lynn ylar på. Starkt trumspel också.

Skivan avslutas med låten Cry. Inleder bra i en stillsam reflekterande anda. Lynn Carey gör nog sin bästa sånginsats som faktiskt påminner lite grann om Janis när hon sjunger Cry baby. Kompet är ganska avskalat för den här skivan och de har en fin känsla både i instrumenten och Lynn med sin fina röst. Skivans bästa låt. Den avslutas i ett magnifikt musikalsikt skri.

Lekfull svensk folkrock

Jag fortsätter lite på Cornelis Vreeswijk temat med en skiva där han medverkat som låtskrivare och författat texten på baksidan av konvolutet. Skivan heter Tjyvballader och barnatro. Den spelades 1964 av gruppen Jailbird Singers och gavs ut på Metronome.

En helt underbar skiva full med bra musik med alltifrån visa till blues via gospel och folkmusik. Genuint och äkta rakt igenom. Musiken är full av energi och glädje. Det svänger om den med fina sånginsatser och bra spel på instrumenten. Helt akustiskt och fin fingerpickande spelstil. De har ett bra driv men ändå väldigt bra känsla och en avslappnad atmosfär. En genuin och äkta skiva.

Jailbird singers bestod av Tony Granqvist, Åke Johnson och Tore Eliasson de spelar bas, gitarr och sjunger. Tom Paley spelar banjo och bluesgitarr på ett par låtar. De tre sjunger fantastiskt bra och använder verkligen att de är tre distinkta röster vilket ger en rik och dynamisk ljudbild. Tony dog sorgligt nog redan året efter inspelningen 1965.

Skivan inleder med Mördar-Anders. Lika brutal i sin ljudbild som i sin text. Men inledningen är tung och stillsam. Men efter första versen så går de igång rejält med galloperande melodi de slänger dessutom ett blixtrande solo i bästa fingerpickande bluegrasstil.

En öl till är en skön blues med fantastisk stämsång i lite call and answer stil. Takten är långsam men blir snabb i slutet på varje rad i refrängen.

Där björkarna susa är en välkänd låt som jag tror var etta på tio-i-topp när den var ny. En fin visa med hummande kör och flyhänt känsligt gitarrspel. Har en ljuvlig atmosfär.

Han har öppnat på pärleporten den gamla frireligiösa låten i en underbar snabb tappning med massvis med roliga knorrar och ett härligt gitarrsolo. De sjunger alla tre i olika fas som blandas in och ut ur varandra så att blir glad av att höra det.

Precious Lord, take my hand en fin religiös amerikansk låt som Elvis Presley sjöng in. Den är stillsam och atmosfärisk med ett bra pianospel.

Jungman Jansson en gammal svensk visa av Dan Andersson i ett rusande tempo med bra gitarr och stämsång i ovanliga lekfulla arrangemang.

Andra sidan inleder med Laredo inleder med knäppande gitarrsträngar och fortsätter i ett lunkande stillsamt tempo med bra stämsång.

Give me that old time religion en av mina favoritlåtar. Här sjunger de i flera stämmor på ett otroligt bra sätt. Det är lekfullt och medryckande. En låt och ett framförande man blir glad av.

Ovan där en annan väckelselåt som de framför med bravur. Arrangemanget är strålande och tempot perfekt.

Barnatro den sista av de klassiska väckelselåten som finns med på skivan. Här är tempot lite mer invaggande. Stämsångsarrangemangen är fantastiska och ger en både sorglig och glad nerv åt låten.

Only if you praise the Lord är en amerikansk religiös låt men jag tror inte att Elvis spelat in den.

Rulla på, rulla på en härligt driven bluegrassinfluerad låt. En av fyra låtar på skivan som Tony Granqvist och Cornelis skrivit tillsammans.

En mästare på frasering

Cornelis Vreeswijk kunde verkligen sjunga och spela. Hitta de rätta takterna och fraseringarna. Infallsrikt gitarrspel och stor variation i framförandet. En ordkonstnär som kunde forma ljuva vemodiga strofer och väldigt roliga strofer med kluriga ord och rim. Bitterljuvt och alltid med en korr.

Här tänkte jag ge mig på albumet Getinghonung som gavs ut 1974 på Philips. Min kopia har svenskt omslag men plattan verkar vara pressad i Holland.

Janne Schaffer och Rune Gustafsson spelar gitarr, Knud Jörgensen spelar piano, Johan Dielemans spelar trummor och Sture Åkerberg spelar bas. Cornelis sjunger naturligvis och spelar lite gitarr på någon enstaka låt. Musiken är genuin och äkta. De har en djup känsla för blues och även olika vistraditioner.

Den inleder med en cover på en av mina favoritlåtar Me and Bobby McGhee. I Cornelis tappning heter den Jag och Bosse Lidén. En avslappnande men ändå driven blues som påminner mycket i stilen om Janis Joplins version. Fint rytmiskt spel på elgitarren.

Shåwinistblues är också en blues men tyngre och rökigare i sin atmosfär. Gitarren svarar perfekt på Cornelis sång. Texten är både skämtsam och lite kritisk och kommenterande. Ibland kommer gitarrskurar som låter lite som mandolin och både trummor och bas ger låten extra atmosfär. Väldigt bra.

Getinghonung a la flamande låter folklig och lite medeltidsaktig i ackompanjemanget. Mycket riktigt så är melodin en flamländsk folkvisa. Imponerande att de lyckas hitta det rätta ljudet och känslan så perfekt. Cornelis sjunger väldigt bra och stillsamt men med en fin udd.

Kalle Holm är en bearbetning av en Bob Dylan låt som heter The ballad of Hollis Brown. Flödande snabb enträgen melodi men Cornelis är som vanligt avslappnad i sin röst och dynamisk i sitt tempo. En trevlig koskälla ljuder rytmiskt och medryckande genom hela låten.

Polaren Pär hos det sociala är en sån där skojlåt som Cornelis var mästare på. Kompet är avslappnat lunkande. En kaotisk bakgrundskör ger låten en extra skjuts.

Vårvisa är en Monica Zetterlund låt och hon sjunger den första versen. Cornelis kommer in och sjunger den andra versen på holländska. Den har mycket av det svenska vemodet över sig men även en jazzig känsla i hur de sjunger. Vackert trumpetspel av Jan Allan.

Andra sidan inleder med en J.J. Cale låt Lill-Klas elektriska bas som i original heter Clyde. En glad svängig driven låt med en massa fiol som ger den speciell stämning tillsammans med den rockiga stilen på melodin och elgitarren.

Getinghonung a la berzelii är tillbaka i en vacker melodisk vistradition. Texten är en sammhällskommentar som Cornelis sjunger väldigt stillsamt. Gitarrspelet är akustiskt och fantastiskt vackert och varierat. Låter nästan som en mandolin ibland men endast gitarr nämns i baksidestexten.

Po rom pom po'n är en eldig spansk melodi framförd med spansk gitarr. Mycket temperamentsfull ackompanjerad och snabba textrader.

Den falska flickan kan möjligen handla om en händelse som Cornelis själv upplevde. Dragspel och lite orgel framför den gungande melodin.

Getinghonung provencale är en vacker visa med en behaglig bitterljuv humor i framförandet. Melodin är väldigt vacker och medryckande. Perfekta akustiska gitarrtoner kommer till synes slumpmässigt men alltid helt perfekt. Avslappnat.

Droskblues är annan J.J. Cale låt After midnight som här framförs med en bitter men humoristisk stil. Elgitarren viner på ett fantastiskt flödande och avslappnat sätt. Janne Schaffer och Rune Gustafsson står för dessa toner.

Räddas av guldkornen

Problemet med många popskivor är att de blir ganska tråkiga som helhet. Enstaka låtar är superbra, med det bästa man har hört men se är det en massa annat också som bara blir tråkig utfyllnad. Men man lyssnar på dem och uppskattar dem ändå, de räddas av guldkornen. En sådan platta är If you can believe your eyes and ears med gruppen The mamas and the papas. Deras första album. Det kom 1965 på Dunhill. Mitt exemplar är den tyska utgåvan på RCA. Med en gul rektangel framför toalettstolen på omslaget.

Gruppen bestod av John Phillips, gift med Michelle Phillips, Denny Doherty och Cass Elliot. De kommer till sin rätt i rikt stämsångsarrangerade låtar där de verkligen briljerar på ett lekfullt sätt. De har alla olika röster och speciellt Cass och Michelle ger mycket känsla till låtarna. Det finns en del Peter, Paul and Mary över musiken men de har mer pop och mindre folk över sig. Oväntat nog även en del tidig 60-tals pop/rock smyger sig in. De är fantastiska sångare och musiker så det blir aldrig dåligt men kanske lite långtråkigt i längden. Två låtar sticker ut och gör albumet till en vinnare.

Monday monday inleder albumet på ett helt underbart sätt. Helt fantastisk melodi med bra driv. Deras stämsång är en perfekt avvägning mellan skönsång och kaos. Väldigt omväxlande och dynamiska arrangemang framförallt på rösterna med Denny som huvudsångare och Cass och Michelle i andra högtalaren. Den svenska versionen med Galenskaparna och After Shaves Spola spola isen är trevlig den också.

Straight shooter riktig 60-talspop med uppstudsigt driv och en del stämsång och rena duetter. Känslan av åtåligheter ger vissa Jeffersson Airplane vibbar.

Got a feelin' är en långsam låt med en del klockspelsljud. Drömskt ljud och drömska röstarrangemang.

I call your name hämtar inspiration i 20-talet med ragtime eller vaudeville tillochmed lite tradjazz. De gör det väldigt bra. Michelle sjunger ett väldigt bra jazzigt solo. Pianot är trevligt. Kanske kan föra tankarna till The Insect Trust och deras liknande fusion av 20-talsmusik i modern tappning.

Do you wanna dance är den gamla 50-talsklassikern i en längtande långsam tappning. Den är inte dålig men är kanske inte helt klockren i sammanhanget.

Go where you wanna go har intrikata och ljuvliga röstarrangemang med fin blandning av de manliga och kvinnliga rösterna. Tidig amerikansk 60-talspop möter folkrock. Mycket vackra stråkar.

Andra sidan inleder med klassikern California dreamin'. Hela låten har en fantastisk känsla. Röstarrangemangen är magiska och det perfekt nedtonade gitarrspelet och trummorna. En enslig flöjt kommer in och kör ett solo. De kvinnliga rösterna låter fantastiskt stämningsfulla och mansrösten sjunger med känsla. En av få låtar som jag vet exakt var jag hörde första gången. Det var på en studentsittning i en studentkorridor på Tändsticksområdet i Jönköping på hösten år 2000. Det var då dörren öppnades för mig in till den psykedeliska musikens rika värld.

Spanish harlem är 50-talsklassikern. De gör en bra version med fioler, men låten är kanske något ur sitt sammanhang här.

Somebody groovy här är de tillbaka med typsik svängig 60-talspop. Ett trevligt gitarrsolo med ganska ovanligt ljud.

Hey girl är en nedtonad men driven poplåt. Bra melodi, piano och bra sånginsats. Den andra Michelle och John Phillips låten på skivan.

You baby har en del tidig 60-talspop på den rockiga änden av skalan över sig. Kanske lite The Ronettes över framförandet. Bra basljud i andra versen.

Skivan avslutas med In crowd här tror jag att Cass sjunger huvudstämman. Fortsätter på The Ronettes stilen. Men här lägger de tyvärr till lite orgel. Ljudet är lite sämre än på resten av skivan också.

50-talsrock med Johnny Cash

Countrysångaren Johnny Cash började som Elvis Presley med att sjunga en typ av rock n roll med starka countryinfluenser på Sun records i Memphis. En skiva utgiven just på Sun tänkte jag skriva lite mer om. Den heter Get rhythm och är lite speciell eftersom den inte innehåller några av de vanligaste låtarna från hans tidiga karriär som t ex Walk the line, Folsom prison eller Ring of fire. Den gavs ut 1969 och är en samlingsskiva med låtar från hans 50-talsinspelningar på Sun. Pappa gillade den här skivan direkt.

Den är väldigt rolig och trevlig att lyssna på. Musiken har en positiv känsla över sig och den är genuin och väldigt medryckande. Med sig har Johnny Cash sitt band The Tennessee Two. Med undantag för någon enstaka låt så är ackompanjemanget väldigt återhållsamt med just bas, gitarr, trummor och sång. Det är väldigt bra ljud och väldigt bra producerat. Texterna är små berättelser och Johnny Cash framför dem med värme, känsla och humor med sin djupa genuina innerliga röst.

Först ut är titellåten Get rhythm. Takfast bas och Johnny sjunger med värme och humor med härligt djup röst. Grymt skönt och roligt gitarrsolo i mitten.

Mean eyed cat fortsätter i samma snabba positiva och lite lagom humoristiska stil. Skönt basljud.

You win again har en delvis annorlunda ljudbild med en kvinnokör i bakgrunden. Melodin är tungsint men väldigt behaglig. En klassiker av Hank Williams.

Country boy är tillbaka med det positiva. Han sjunger snabbt och varierat. Ett mycket bra solo på gitarr och bas i samspel.

Two timin' woman har en del blues över sig. Har en dyster känsla över sig men framförandet är humoristiskt. Grymt klingande och ringande gitarrsolo.

Första sidan avslutas med Oh lonesome me. Här slår de på stort med kör och en del piano i slutet. Men den genuina innerliga och äkta känslan finns kvar. Melodin är medryckande och det svänger bra. Solot med piano och gitarr i förvånat samspel är underbart.

Luther's boogie är en liten countrylåt med boogieinfluenser i all enkelhet. Behagligt tempo. Två sköna solon med härliga knorrar.

Doin' my time fortsätter i samma behagliga tempo. Mer tungsint. Bra solo med trevlig bas i lite call and answer med gitarren.

New Mexico är en långsam men trevlig låt stundtals utan ackompanjemang. Johnny Cash håller ändå intensiteten uppe i låten med sin djupa, ärliga, varma och innerliga röst.

Belshazah är Johnny Cash låt med religiösa teman i texten och en viss gospelkänsla. Sparsmakat ackompanjemang men perfekt samspel med Johnnys uttrycksfulla röst.

Skivans sista låt heter Sugartime. Är den även på svenska välkända låten Suger in the morning. Här i en uppslupen trevlig version med handklapp och genuin logdanskänsla med plinkande gitarr och även en kvinnokör. Mycket bra avslutning på ett fantastiskt bra album.

Perfekt väv av stilar

I Bonniers Rocklexikon hittar man inget om Merrell Fankhauser trots att han var med i åtminstone tre ganska legendariska grupper som spelade allt från surfrock (Del-Fi records) till psykedelisk musik och dessutom har han spelat in flera soloskivor och han är fortfarande aktiv som musiker. Han hämtar mycket inspiration från Hawaii där han bor. Ett av hans soloalbum Maui skymtar i bakgrunden på skivomslaget till det album som jag tänkte skriva om här. Ett album som Merrell spelade in 1986. Det gavs ut på etiketten D-Town och heter Doctor Fankhauser. En helt otrolig skiva som innehåller idel bra musik i en genuin tappning. Man kan definitivt inte tro att plattan är från 80-talet.

Den är sällsynt vittomfattande och täcker in nästan alla bra musikstilar. Det är rock n roll, riktigt psykedeliskt, blues och country dessutom viss känsla av bluegrass. Musiken känns hela tiden äkta och genuin. Det blir inte spretigt med alla stilar utan de sammanvävs på ett otvunget och självklart sätt.

De medverkande musikerna är bland annat John Cippolina på två låtar. Mary Lee är med på nästan alla låtar med bakgrundssång och fantastisk fiol samt piano på någon låt. Bas spelas av Bobby "O" Ormsby på några låtar, Lumpy Sahrioan på några, Steve Meese på ett par och Maka Ala på en. Trummor spelas av Bruce Hively, Art Dougall, Ray Purcell och Roger Smith på ett par låtar vardera. Cindy Bandes sjunger bakgrund och spelar på piano på en låt. Debbie McKay, Diane Anderson och Loreli sjunger i bakgrunden på en låt vardera. Tim Carr spelar munspel på ett par låtar. Donnie Smith spelar gitarr på två låtar. Jim Murray spelar också gitarr på ett par låtar. Merrell själv sjunger på samtliga låtar och spelar gitarr på de flesta.

Ett riktigt superbra album som borde höras av betydligt fler.

Who can you call en rolig poplåt med en massa bra gitarr med fin knorr och lustiga eftertryck. Ett par grymma vinande solon bjuds det också på. Rösten samspelar mycket bra med gitarren och melodin. Nästan countrytakt i slutet.

Även den andra låten Don't give up the rock är en rolig poplåt. Den inleder vad jag skulle säga är ett litet rockhistoriskt tema som fortsätter i flera låtar på skivan. Melodin är bra och Merrell sjunger bra. Gitarren är väldigt bra med slide och härftiga åkningar. Trummor och bas sitter också bra. En del handklapp och lite kvinnlig bakgrundsång i slutet höjer stämningen.

Some of them escaped it all är en lite mer sorgsen låt. Stämningsfull melodi och sånginsats. Annorlunda gitarr jämfört med de första låtarna. Lite vinande och en hel del snabbt fingerplockande som låter mycket bra. Lite kvinnlig kör.

Buddy, Elvis and John fortsätter det rockhistoriska temat med en hyllning till Buddy Holly, Elvis Presley och John Lennon. En sorgsen och längtande låt men ändå hoppfull. Cool fiol, piano och gitarr i fantastiskt bra samspel. Skönt distad röst. Bara att blunda och insupa stämningen. I slutet skapar fiolen nästan lite känslan av svensk spelmansstämma.

Maybe you can call me honey är en avslappnad och behaglig låt. Rösten är mystiskt distad på ett trevligt sätt. Piano och fiol samspelar på ett sätt som ger behagliga rysningar. Sen kommer en gitarr med mycket lågmäld gitarr mixad med perfekt känsla.

Sist ut på första sidan är Thought I heard a melody. Gitarren inleder mystiskt och stämningsfullt med en mycket slide. Invaggande och behagligt med underbara fiolslingor. Merrell sjunger väldigt bra här också.

That's alright mama är underbar version på Arthur Crudups blueslåt som Elvis gjorde en oförglömligt bra version på. Den här versionen är snabb och rusande. Merrell är en avslappnad sångare som ger bra kontrast. Dessutom blir det lite kaotisk stämsång med både män och kvinnor i refrängen. Gitarrspelet är fantastiskt med en massa knorrar och ljusa rock n roll toner. De spelar virtuost men utan att lämna rock n rollens formspråk Dessutom en hel del bra munspel. Genuin spelglädje och en av gitarrerna spelas av John Cippolina från Quicksilver Messenger Service.

Blues medley är som titeln antyder en rejäl mustig blues. John Cippolina spelar gitarr. Superb sång av Merrell med en kvinnlig bakgrundssångerska. Grymt sväng. En oväntad fiol kommer in mot slutet och det är också en del munspel genom delar av låten.

Time of the day är en lite mer psykedelisk låt. Tung upprepande bas och fjäderlätt sång. Vinande gitarr i vissa partier. Melodin fäster sig. Mary Lee är med och sjunger lite i bakgrunden. Dessutom lite fiol.

Stone indians pray fortsätter lite i samma stil. Lite mer drömsk. Episk känsla i sången. Tunga trummor och bas. En massa sprucken enslig gitarr. Mary Lee förgyller sången med sin bakgrundsstämma.

Skivan avslutas med Cocaine and aeroplanes. Bara Merrell på gitarr och sång. Avskalat men ändå fantastiskt intensivt. Stabil akustisk blues med mycket känsla i rösten och slidegitarren.

Slutet på skivan är lite skumt men ganska roligt med en röst som säger "Number nine" och sedan kommer inledningen på första låten som fadar ut. Känns helt rätt och inte konstigt alls.

Alla instrument hittar sin givna plats

Ultimate Spinachs andra album Behold and See kom ut samma år som deras första 1968 på MGM. Det har ett ljud som påminner om deras första. Långa vindlande melodier. Bra sånginsats och bra insats på instrumenten.

De har en annan kvinnlig sångerska förutom musikerna från första lp:n, Carol Lee Britt. Men Barbara Hudson är fortfarane med i bandet på gitarr och säkerligen även som körande sångerska. I böckerna jämförs de återigen med Jefferson airplane men jag tycker att de har ett helt annorlunda sound.

Ian Bruce Douglas står för samtliga låtar och samtliga arrangemang. Låtarna har en underbar uppbyggnad och de är positivare i känslan än första skivan. Varierad ljudbild med bra sång och körer. Instrumenten sitter där de ska med både trummor, bas och gitarr. Även munspel, piano, xylofon och cembalo hittar sin givna plats i ljudbilden. Samtliga låtar är bra och man tröttnar aldig som lyssnare. Rekommenderas varmt till alla fans av bra musik.

Inledande Gilded lamp of the cosmos innehåller orden

behold and see

från titeln på skivan. Det är en flödande låt med kvinnlig sång och en manlig sångare bakom som tar över när de sjunger behold and see. Den innehåller bra gitarr med en liten återkommande knorr och även en mötande gitarr i andra högtalaren. Dessutom kommer en surrande gitarr in och spelar en kort sekvens i mitten. Sångerskan sjunger bra och avskalat.

Nästa låt Visions of your reality inleder nästan med lite countryrockfeeling. Sen kommer en surrande gitarr in som spelar på genom hela låten. Melodin och sången som framförs av har karaktären av en konversation som böljar fram och tillbaka eller av en person som tänker över för sig själv vad han ska säga när han träffar någon. En fantastisk atmosfär och mycket känsla i både sånget och gitarren och trummorna. Många spännande textrader.

Jazz thing har verkligen en jazzig känsla men på ett bra sätt. En massa ljusa toner från en xylofon. Fortfarande en flödande sång och grundmelodi men i mellanpartierna väldigt avslappnat på ett jazzsätt med mjuka trummor och piano. Mer mystiska långa ljusa psykedeliska toner hörs i mitten. Dessutom bjuds här på ett jazzigt bassolo. Innan sångaren återkommer och likaså grundmelodin med xylofonen. Avslutningen blir en liten snabbare upplevelse med marscherande melodi.

Första sidan avslutas med Mind flowers. Extra psykedeliskt med mystisk sång i bakgrunden. Melodin är egentligen långsam med känns inte sådan. Efter stund intensifieras melodin med ångestfylld sång och grym gitarr som viner genom rummet. En ödslig orgel. Melodin målar upp spännande ganska mörka landskap. Bra trummor som kommer in och förhöjer stämmningen när det behövs.

Första låten på b-sidan Where you're at framförs liksom första låten av den kvinnliga sångerskan. Hon har bra klipp i rösten. En driven låt med lustiga mellanspel med sakralt körande. Surrande gitarr och bra trummor.

Nästa låt är indelad i fyra avsnitt Genesis of beauty. Inledningen har en vacker melodi med sång som påminner om en kyrkokör. Ackompanjemanget är mer flödande behagligt piano. Väldigt ljust och trevligt till sin framtoning. Andra delen är lite mer nervigt men fortfarande mjukt. Sången framförs av Ian Bruce Douglas. Tredje delen är tyngre med en avlägsen kyrkorgel som kommer närmare. Väldigt atmosfäriskt och fortfarande med en positiv känsla. Sen är vi tillbaka i inledningens jazz med kyrkokör igen fast med lite variationer.

Fifth horseman of the apocalypse har en betydligt lättare stämning än titeln antyder. Munspel på dylanskt vis inleder en vacker melodi. Som via några trummor blir mer progressiv med skum uppsnabbande rytm och psykedeliska ljud. Instrumentalt och kokande. Avslutningen har en nästan barock eller medeltida ljudbild. Flöjt och cembalo.

Skivans sista spår Fragmentary march of green har en avlägsen lite hymnliknande sång. En man sjunger orden och en kvinna i kören. Blandas vackert. Mjuka trummor och en melodi som för tankarna till ett medeltida skogsbryn med aftondimman som höljer en liten fredlig procession. Väldigt psykedeliskt och väldigt dynamsikt. En glad positiv avslutning.

Både oförglömligt bra och dålig

Simon and Garunkel som inledde så storslaget med sin första lp kom med sin sista platta 1970. Bridge over troubled water utgiven på CBS. En storsäljare och med flera av deras bästa och mest välkända låtar. Tyvärr också med någon låt som är riktigt dålig och någon låt som inte är så speciellt bra heller. Lägg till det ganska överdrivna arrangemang och man har ett album som man inte riktigt vet vad man ska tycka om.

Det innehåller ett par oförglömliga låtar som man bara älskar men jag ändå kan jag knappt lyssna på skivan i sin helhet.

Tråkigt givetvis att det blev deras sista skiva men på något sätt kanske förståligt. Garfunkel tror jag var mitt uppe i inspelningen av filmen Moment 22 efter Hellers bok. Och Simon hade många låtar på lager för en solokarriär. Arts första soloskiva har jag skrivit om tidigare på bloggen.

Bridge over troubled water är en fantastisk låt. Enkel med bara pianokomp och Garfunkels fina röst som sjunger otroligt starkt. Mot slutet kommer stråkar istället för piano och en massa trummor. Den som inte får rysningar när Garfunkel sätter de sista orden är inte lättrörd.

El condor pasa är en folksång från Peru som Simon översatte. Den framförs på flöjter på ett behagligt sätt. Melodin är flödande och behaglig.

Cecilia är ytterligare en fullkomligt underbar och lekfull låt. Ackompanjemanget är till stor del bara handklapp eller knäklapp. En del gitarr och lite flöjt också. Sången är fantastiskt kaotisk och lekfullt arrangerad och låter fullständigt spontan. Väldigt medryckande.

Keep the customer satisfied har en del country över sig utan att direkt vara country. En snabb medryckande melodi med en del smakfullt blås. En positiv känsla.

So long Frank Lloyd Wright är tyvärr en väldigt väldigt tråkig låt utan vare sig driv eller melodi. Jag antar att den handlar om arkitekten. En vag soft jazz känsla infinner sig och man står knappt ut.

Andra sidan inleder med flink berättande lite nätt sång The boxer. Om den bara fortsatt i samma anda som den inleder i. Tyvärr så kommer en ganska hemsk piskande trumma in och och ganska malplacerat blås och märkligt ljudande stråkar. Ljuden är i sig inte dåliga men de passar inte in i låten i övrigt.

Baby driver bra gitarrspel och bra maraccas. Låten är snabb och positiv och har bra sångarrangemang i lite doo-wop stil. Bra New Orleans blås. Märkligt med moterljuden i bakgrunden men det fungerar faktiskt i låten som helhet.

The only living boy in New York är nedtonad reflekterande låt. Den har antydan till en riktigt bra melodi som byggs upp och sen när man tappar andan i refrängen så liksom stannar den av och blir något annat. Men den uppbyggnaden och lättnande känslan på backkrönet är storslagen. Men melodin är lite för trasig och irrande vissa stunder. Hummandet och kyrkokörandet är ganska störande.

Why don't you write me har nästan en reggiemelodi. En del bra New Orleans blås och kul sångarrangemang.

Bye bye love ursprungligen med The Everly Brothers gör de på ett bra sätt. Publiken applåderar visslar och klappar takten.

Song for the asking avslutar skivan. En lågmäld låt med en del countrygitarr och stråkar men tyvärr otydlig melodi.

Pigg och glad hårdrock

Privatpressade album känns lite extra häftiga och exklusiva att kunna lyssna på. De kom till helt på sin skapares villkor. Inga skivbolag var med och försökte påverka artisten eller gruppens sound. Albumet Red Pony som gruppen med samma namn lät pressa upp 1975 är ett exempel på en sådan privatpress. Den utkom på ett märke som heter Artco och spelades in i Associated Recording Studios i Oklahoma City.

Jag funderar på om bandnamnet kan ha något att göra med John Steinbecks novell med samma namn. Vissa av texterna tycks ha ett visst religiöst innehåll.

Red Pony bestod av Hank Laake på trummor, Brian McVey på gitarr, Tim Murray på piano och orgel, Carl Gauger på bas samt Kathy Turner på sång. De spelade en ganska rå positiv hårdrock med stor inspiration från Janis Joplin i sången. De tar med en cover på hennes låt Move over som är väldigt bra och roligt att lyssna på. De spelar varierat och omväxlande så det blir aldrig någon känsla av fullt ös medvetslös partyrock som verkar ha varit vanligt på 70-talet. De spelar med mycket driv och positiv känsla men avslappnat. En rolig skiva att spela när man vill piggna till. Kathy Turner är en sångerska med mycket energi och temperament i rösten.

Lovin's gonna be alright har ett härligt positivt driv. Speciellt på vissa ställen när allt utom gitarren tystnar och den river av ett rullande riff. Ett mycket bra soloparti med bra gitarr och trummor. Kathy Turner sjunger bra och med stor inlevelse.

Singin' and playin' har även den ett grymt driv. En del orgel tror jag. Kathy sjunger med kraftfull röst. En del speciella trummor och lite mer avslappnat spel i en mellansekvens. Sen tar det fart med en massa bra gitarr.

On my own har fint samspel mellan orgel och trummor i inledningen. Den är lite mer nedtonad och har en medryckande melodi. Fina gitarrer river loss bra improvisationer över en massa tuffa trummor och lite orgel. Bra sånginsats med häftiga tempermentsväxlingar. Avslutningen har kokande trummor och en del Joplin-influerande skrin.

De avslutar första sidan med en cover på Janis Joplins låt Move over. Den inleder avslappnat med mjuk bas och stumt klickande trummor och en gitarr som bara ger en ton ibland. Sen drar de igång för fullt men utan at tappa den avslappnade känslan och till nästa vers så återkommer den nästan jazziga känslan. Kathy sjunger grymt intensivt med alla temperment uppvisade. Från det blygt försiktiga till det fullt vansinniga.

Love will take care of us all är en lite lugnare låt med bra smattrande trummor och en del speciella ljudeffekter. Engagerad sånginsats.

It's today I'm gonna shine bjuder på bra piano. Bra gitarr, trummor och stabil bas. Kathy sjunger bra. Häftig avslutning på låten.

She gotta love me har lite Jerry Lee Lewis aktig rock n roll över sig. Mycket piano. Här sjunger antingen Hank, Brian, Tim eller Carl.

Livin' together är melodiös och har effektfulla lyft i musiken. Kathy sjunger med mycket temperament. Gitarren, trummorna och pianot kokar ihop ett bra tryck.

Skivan avslutas med Get it!. Inledningen har ett skönt sprucket distat gitarrljud som återkommer ytterligare i ett längre avsnitt i mitten. Den går i väldigt snabbt tempo i övrigt och snubblar nästan. Kathy sjunger med stort engagemang.

Grymmaste basljudet någonsin

Ritchie Valens var en av de tre artisterna som tillsammans med piloten tragiskt dog i en flyplanskrasch den 3 februari 1959. Hans första platta hade precis kommit ut på Del-Fi records i Los Angeles. Den oväntade hiten La bamba finns naturligvis med och även min personliga favorit Boney Maronie i sin definitiva version. Det var den första lp:n som kom ut på Del-Fi.

Det finns en film som handlar om Ritchie som heter just La Bamba och har Lou Diamond Phillips i huvundrollen. Dessutom skriver Rob Keene om honom i sin bok The Oracle of Del-Fi om skivbolaget Del-Fi records. Ritchie Valens förekommer även i filmen och den svenska musikalen om Buddy Holly som också dog i kraschen. JP The Big Bopper Richardson var den tredje artisten i planet.

Musiken är snabb och medryckande men samtidigt väldigt omväxlande så att intresset hålls på topp. Ritchie är bra på gitarr och han sjunger med bra intensitet. Han behärskar olika temperament i sången med både riktigt rockiga sånger och mjukare ballader. Väldigt rockigt, påminner om Link Wrays första inspelningar. Basen är ett annat instrument som måste nämnas också. Det tar en stor plats i musiken på ett mycket bra sätt. Väldigt väldigt sorgligt att det inte blev fler skivor med Ritchie Valens. Det finns ytterligare en lp från Del-Fi med en ljudupptagning från en konsert vid Pocaima High School och sen finns det olika demoinspelningar utgivna åtminstone på cd.

That's My Little Suzie kallas på omslaget för I got a gal named Sue det är med dessa ord som låten inleds. Låten är sparsmakat arrangerad med trummor, bas, gitarr och sång. Ett mycket bra solo på gitarren. Bra trummor också. Medelsnabbt tempo.

In A Turkish Town är en långsammare och stillsammare låt. En del klockor som plingar till. Mjuka trummor och klingande gitarr lite enslig och uppgiven i sin atmosfär. Varm, ärlig, sorgsen och försiktig sång.

Come On Let's Go var Ritchies första hitlåt. Snabb och glad låt med en medryckande melodi. Fint avslappnat gitarrsolo med mustiga trummor i bakgrunden. Förekommer på ett kul sätt i filmen.

Donna finns även den med i filmen. Väldigt lugn och behaglig melodi men ändå med ett rockigt sound. Ritchie sjunger med fin mjuk känsla.

Boney Maronie är en Larry Williams låt egentligen men det är i Ritchie Valens version som det blir en fantastisk låt. Fruktansvärt grymt basspel. Det låter så extremt tungt distat och fjädrande att man sugs in i låten direkt. Otroligt gung och sugande känsla. Gitarrspelet är också väldigt bra där det lirkar runt i bakgrunden.

Ooh My Head rasande snabb och ganska agressiv låt men med roliga pauser i låten och ett mycket vasst och bra gitarrsolo. Häftigt bassolo påhejat av Ritchie i slutet.

Ritchie Valens mest kända låt La Bamba inleder andra sidan. En gammal mexikansk folksång som Ritchie Valens arrangerade som en rocklåt. Fantastiskt positiv och glad i sitt uttryck. Gitarren spelas på ett lite mexikanskt sätt och det är lite maraccas och kastenjetter också tror jag.

Bluebirds Over The Mountain har ett annorlunda komp med tamburin och ett väldigt stabilt grundkomp som bara upprepar sig men det blir väldigt bra i just den här låten.

Hi-Tone framförs med bra röst av Ritchie. Lite piano hörs i bakgrunden på den här låten.

Framed är lite blues i samma anda som Hochie cochie man. Intensivt gitarrspel och effektfulla pauser. Ritchie sjunger väldigt engegerat.

We Belong Together är vacker lugn låt där han sjunger med en varm behagligt invaggande röst. Kompet är marscherande på ett lekfullt sätt.

Skivan avslutas i sann positiv anda med Dooby-Dooby-Wah. Effektfulla pauser och bra trummor. Riktigt bra gitarrspel också.

Funk och countryrock

Det var inte bara på 50-talet som intressant musik spelades in i Sam Phillips studio i Memphis. Skivan White Lightnin' spelades in där 1975 av gruppen med samma namn. Den är dessutom producerad av Felix Paparaldi som jag tidigare nämnt i samband med en skiva med sångerskan Buffy St. Marie. Det är roligt att Sam Phillips nämns på ett positivt sätt på baksidan av ett skivomslag 1975.

Omslaget kan se ut på två sätt beroende på hur man vänder innerpåsen som har en målning av Mati Klarwein på vardera sidan. Omslaget har en öppning fram där innerpåsen syns igenom. Det blir lite som en tavelram. En varient på omslag som kallas die-cut tror jag. Innerpåsen är betydligt kraftigare än vanligt och är en i ett lite tunnare kartongpapper än övriga omslaget.

White Lightnin' bestod av Busta Cherry Jones på bas, Donald Kinsey på gitarr och Woody Kinsey på trummor. De sjöng alla tre. Detta ger en bra dynamisk sånginsats. Speciellt gitarren också är väldigt bra och likaså trummorna och basspelet. Gitarrspelet är verkligen virtuost och godis för alla som gillar improviserat gitarrspel. De flesta av låtarna på skivan är skrivna av alla tre medlemmarna. De två som heter Kinsey i efternamn var bröder.

Stilen på musiken är framförallt positiv funk men även lite countryrock och soul. Genomförandet är äkta, genuint och trevligt att lyssna på.

Joke's on you inleder skivan med maffig funk. Rytmisk bas i tuff funkstil. Låten lyfter lite extra tack vare fina gitarrsolon som dyker upp lite här och var.

Without you är betydligt lugnare. Bra engegerad sånginsats. Ljudbilden har en viss lugn balladkänsla med en fortfarande kraftfull bas. En bit in i låten kommer några långa ensliga lätt distade tillbakalutade gitarrimprovisationer som har en näst intill countryrockkänsla. Bra känsla i trummorna också.

Bloody tears påminner fantastiskt mycket om Allman Brothers och deras låt Done somebody wrong eller åtminstone någon från deras Live at Fillmore East skiva. Big Daddy Kinsey har skrivit låten. Den har mycket känsla i sig och är tillbakalutad samtidigt som den kokar under ytan. Bra improviserad gitarr med mycket variation bland annat när den låter akustisk i en passage. Basen är funkig och trummorna sitter där de ska också.

Return to the underground är tung funk på gränsen till hårdrock. Sånginsatsen är väldigt funkinspirerad och det taktfasta baskompet likaså. Sen bjuder låten på mer variation när den tystnar upp och trummorna rusar varefter gitarren kommer in och river av en grym rusande sekvens innan det tunga funk-kompet återkommer. Lyssnar man noga upptäcker man att gitarren leker vidare men ganska diskret.

Wild in the streets påminner starkt om någon låt som jag hört tidigare. Den är skriven av Garland Jeffreys. Det låter vagt som en flöjt lite då och då i bakgrunden. Melodin är ganska stark och mycket funkig. Sånginsatsen är bra.

Shotgun rider inleder b-sidan. Det är en positivt laddad rocklåt med bra drag. Fin känslosam soulinfluerad sånginsats med en del stämsång. Ett bra instrumentalt parti.

"T" in trouble behagliga gitarrljud i inledning. I grunden en ganska dämpad funklåt men den är bra med sina fina sånginsatser och bra trummor och klara lyriska gitarrsolon.

Danger är en tyngre funklåt och egentligen hårdrock. Grundkompet är ett riff som upprepas igen och igen med tung och frenesi. Sången matchar. Sen kommer vassa skärande gitarrtoner och längre improvisationer.

That's no lie påminner i inledningen nästan lite om Creedence Clearwater Revival. Mycket bra gitarr återigen.

Young blood inleder med blixtsnabb gitarr och cymbaler. Den blixtsnabba basgitarren fortsätter och ibland kommer en vassare gitarr. Positiv utropande sång. Roligast är den välkryddade ljudbilden med gitarren. Ibland åstakommer de riktigt speciella ljud. Sångaren är dessutom väldigt engagerad.

En musikalisk skatt

Guinness Records var tydligen ett skivmärke som startades enbart för att slippa undan skatt. De gav ut skivor utan att ens vilja sälja dem. Ett 100-tal skivor ska ha getts ut på detta märkliga vis. En av dessa var skivan Here's free will med gruppen Free Will. Den gavs ut 1977. Men om jag förstått rätt så kan musiken vara äldre. Stillmässigt så rör det sig om jazzig hård rock kanske även hårdrock med en del improvisation och en del progressiva tempobyten och liknande. Ofta är det lite rock n roll känsla också.

Om man nu kan lita på baksidestexten så bestod gruppen av Mitchell Faulkner på sång och gitarr, Richard Paris även han på sång och gitarr, Philip Evans på bas och sång, till sist Lennon Thomas på trummor och saxofon. De spelar och sjunger mycket bra, varierat och med mycket känsla. Jag gillar skivan, den är en musikalisk skatt även om den skulle vara fri från skatt. Ska man jämföra med något så säger jag nog Spirit. Men det täcker inte in vare sig deras rock n roll känsla eller deras fina improvisationer.

Inledningen med Heart full of soul gör att man lystrar till från start. Fint lugnt gitarrspel med nedtonad saxofon och något som låter som en våg som rullar in. Längre fram blir det tyngre rock med vass gitarr innan det lugnar ner sig och de börjar sjunga med bra känsla. Sedan snabbar de upp tempot med lite galopperande trummor. Fina gitarrimprovisationer som mynnar ut i lätta jazziga improvisationer. Bara improvisationer på saxofonen. Sedan kommer sången åter med en ödesmättad stämmning. Vågen som rullar in avslutar. Klockrent.

I just love that man är en tuffare rockigare låt. Ett ensligt gitarrriff och bra sång. Saxofonen och trummorna hjälper till att skapa ett kreativt både lätt och tätt kaos. Gitarren briljerar och saxen och trummorna skapar en struktur. Avslutar oväntat med lite kaotisk stämsång.

Try to find a way out inleder väldigt försöktigt med fast med klingande gitarr. Sedan kommer bra sång och lite mjukt jazzigt spel. Improvisationerna hårdnar till mot slutet med bra gitarrspel.

In my life är både jazzig och melodiös. Behaglig framtoning. Kommer att tänka på Tripsichord.

Andra sidan inleds väldigt jazzigt med Are you gone?. De lustiga går snabbare och snabbare sen kommer en halvt skrämmande men bra hårdrockslåt igång. En gitarr briljerar med improviserad slinga till ett tungt upprepat komp på trummor och gitarr med bas. Efter hand så går den nästan över i funkiga rytmer.

Berrying är ett medly på olika Chuck Berry låtar. Den inleder med en bra version på hans Rock n roll music. Den går vidare med en låt som jag inte känner igen men som är avslappnad och självklar. sen kommer inledande låten tillbaka en kort stund innan trean Maybellene kommer. De spelar på olika sätt i varje del olika tempo. Här är det långa farligt klingande toner och senare stabil bas. Sen blir det den första låten i jazztappning en kort stund. Den fjärde låten är en välkänd låt som jag inte lyckas komma på namnet på. Den femte känner jag igen väl Thirty days. Deras jazziga sätt gör att man verkligen förstår hur starka och mångbottnade dess låtar är. Deras improvisationer just i det här partiet är otroligt bra.

Skivan avslutas med Easy progressions. Den inleder vackert med fin melodiös saxofon och mjukt jazzigt komp. De bra jazziga trummorna måste också nämnas. En bit in i låten tar gitarren över saxens roll lite grann. Mycket bra avmätt gitarrspel. Sen kommer ett mjukt bassolo. Sen rundar de av och skivan är slut.

Tidig countrysamling med Wanda Jackson

Lovin' country style utgiven på Decca 1962 är en samlingsskiva med tidiga countrylåtar med Wanda Jackson. Hon började med country för att sedan sjunga rock n roll och sedan gå tillbaka till countryn igen. Hennes rock n roll plattor gavs ut på Capitol. Så den här skivan innehåller material inspelat ungefär i mitten på 50-talet.

Musiken ligger i gränslandet mellan renodlad country och rock n roll och ibland även lite bluegrass. Wandas röst är mycket stark på ett uttrycksfullt och dynamiskt vis. Mycket känsla. Hon påminner om både Teresa Brewer och Brenda Lee men även om Conway Twitty och Johnny Cash med deras tidiga rockabilly skivor. Tempo och stil blir kanske något enahanda stundtals men det är bra äkta och genuin countrymusik rakt igenom.

Tyvärr så står inget på skivkonvolutet om vilka som spelar på de olika låtarna men jag antar att Wanda Jackson står för en del av gitarrspelet förutom sången förstås.

Titellåten Lovin country style inleder skivan. En svängande glad countrylåt med lite fiol i bakgrund och ett bra kort gitarrsolo.

Wasted är en av några låtar på skivan som Wanda varit med och komponerat. En mer klassisk countrylåt. Även här hörs lite fiol. Bra melodi och ett bra solo på pedal-steelgitarr.

Nobody's darlin' but mine fortsätter variationen på låtarna med att lägga till lite underbar mandolin till pedal-steelgitarren. Mycket bra sånginsats av Wanda Jackson till en sorgsen melodi.

You won't forget (about me) påminner mycket om Mjölnarens Irene i refrängen. En bra melodi. Bra fiol och gitarr med bra solo på båda. Wanda Jackson både skrev och komponerade låten.

I'd rather have a broken heart är en snabb svängande countrylåt med bra melodi och gitarr. Wanda sjunger med bra känsla. Gitarrsolot är mycket bra och likaså solot på fiolen.

If you knew what I know är skriven i sin helhet av Wanda Jackson. Den är väldigt bra, Wanda sjunger med känsla. En sann country där man känner hästen lunka fram. En aning mandolin, bra bas, bra klingande gitarr som kommer in precis rätt och slutligen fiolen som också sitter där den ska.

Andra sidan inleder med Tears at the grand ole op'ry. Grand ol' Opry är någon slags scen för countrymusik i USA varifrån de sänder ett radioprogram med liveframträdanden med publik. Ernest Tubb var programledare och presentatör tror jag. Här får hon med lite piano i låten förutom fiol, gitarr och rösten förstås.

I cried again har en fin flödande melodi mycket bra sorgsen sånginsats av Wanda.

It's the same world (wherever you go) fortsätter i samma stil.

The heart you could have had är lite snabbare med fina elgitarrtoner och lite överaskande piano.

The right to love har en melodi som vagt påminner om Där rosor aldrig dör.

Skivan avslutas med Wanda Jacksons egna komposition You'd be the first one to know.

Brittisk boogie

Savoy brown var ett okänt band för mig fram tills att jag började samla på lp-skivor. Savoy brown verkar vara något av ett favoritband bland samlare. De är ett brittiskt band och en stor del av uppsättningen på deras fjärde skiva A step further bildade senare bandet Fog hat. Den skivan kom 1969 på Decca och verkar anses som deras bästa skiva. De låter ganska amerikanska och försöker köra så kallad southern rock ala Allman Brothers och kanske lite blues i Canned Heat tappning. Men jag tycker nog inte att det lyfter riktigt. Ljudet är ganska burkigt och de kör med för mycket blås och orkestrering på flera av låtarna. Det låter bra ibland och låten Life's one act play gillar jag. Men de får aldrig till samma avslappnade och omväxlande känsla som t ex Allman Brothers har.

Jag ska skriva vilka som var med i Savoy Brown också. Chris Youlden på sång, Kim Simmonds och Lonesome Dave på gitarr, Bob Hall på piano, Tone Stevens på bas och Roger Earl på trummor.

Skivan inleds med Made up my mind är ganska snabb låt. Väldigt mjuk i framtoningen. Kommer igång lite när några fina pianoslingor strömmar fram. Det kommer även ett solo från gitarren som extremt mjuk i ljudet.

Waiting in the bamboo grove har en del blås i en låt som annars möjligen påminner lite om Allman Brothers. Det blir bättre stundtals när blåset tonas ner till förmån för en elgitarr. Grundljudet är repitetiva basljud med blås som svarar.

Life's one act play är soulfull låt med bra sånginsats skriven av Youlden. Rökig bluesig atmosfär. Bra flödande improviserat gitarrsolo i slutet. Påminner i melodin och stämmningen lite om Janis Joplins .

I'm tired / Where am I avslutar sida ett. Bra sånginsats men lite småjobbig melodi och komp. Något slags stuffande musik.

Andra sidan innehåller en låt Savoy brown boogie som består av flera delar bland annat Whole lotta shakin goin on och Purple haze. Den ska vara inspelad live. Den går ganska snabbt och har en del rock n roll över sig. Bäst blir det när de briljerar på elgitarren och spelar bra pianoslingor. Ljudbilden är betydligt renare här också utan allt blås. Sånginsatsen är tyvärr inte så bra. I en sekvens låter det som att skivan hakat upp sig.

Den blir riktigt tung med delen som hämtar inspiration ur Little queenie. Sen tappar den fart i ett talat parti. In mot Purple haze delen har den ett mexikoklingande parti. Nu tar de fart med bra gitarrspel och ganska vilt piano. Flera talade partier får låten att tappa fart. Elvis kunde tala till bakgrundskomp och få folk att lyssna men det kan inte Savoy brown.

Hårdrock med klassiska influenser

Deep Purple tillhör ett av de allra mest kända hårdrocksbanden. Och deras låt Smoke on the water är ytterst välkänd. I ett avsnitt av tv-serien På spåret så nämndes låten och dess tillkomst i samband med en konsert i Montreux och en brand under en Frank Zappa konsert. Det var mer än jag visste. Sen programmet sändes så har jag skaffat skivan Machine head där låten finns med. Den spelades in i Montreux enligt texten på omslaget och den gavs ut på märket Purple 1972. Min kopia är till och med pressad i Sverige och innehåller ett textblad. Machine head var gruppens sjunde album på bara fyra år. Det här är den enda skivan med Deep Purple som jag har lyssnat på.

Deep Purple bestod av Ritchie Blackmore på gitarr, Jon Lord på orgel, Ian Paice på trummor, Roger Glover på bas samt Ian Gillan på sång. Eftersom det är ett brittiskt band så antar jag att en jämförelse med Led Zeppelin är ofrånkomlig, fast de påminner faktiskt inte speciellt mycket om varann. Deep Purple spelar en betydligt snabbare och mer melodiös hårdrock utan brutna melodier eller enbart konstiga missljud. Tyvärr har de lite av den teatrala sångstilen kvar. Dessutom blir orgeln för mycket ibland. Men jag förstår att de är ett mycket populärt band.

Musiken är snabb och lite fläskig och teatral ibland men ofta är den bra. Gitarrspelet är varierat och även orgeln kan ge spännande atmosfär ibland. I någon låt så påminner de om The Band och ibland låter de som en snabbare stressad variant av Allman Brothers. Men oftast så handlar det om hårdrock i snabbt tempo med influenser från klassisk musik.

Inledande Highway star ger faktiskt stundtals känslan av att rusa fram på motvägen. Lite skrikig sång. Men bra driv i musiken men ändå med en del variationer i tempot och ljudbilden. En ettrig elgitarr som rider fram på en orgelslinga med klassisk musik är oväntat.

Maybe I'm Leo har inte lika tydliga riff och är lite tyngre till sin karaktär. Ett bra avslappnat gitarrsolo förekommer en bit in i låten. Det möts upp av några bra orgelslingor. Sånginsatsen är också mer nyanserad.

Pictures of home är väldigt snabb och drivande. Rusande till sin karaktär. Väldigt symfonisk känsla i orgeln. Men medryckande ändå på något sätt.

Första sidan avslutas med Never before. En ganska melodiös låt. Stora tempovariationer med ett avsnitt som är balladaktigt till sin atmosfär. Rätta känslan infinner sig inte utan det blir lite teatralt.

Inledningen av Smoke on the water med sitt majestätiska riff och självklara tydliga uppbyggnad är fantastiskt bra. Under verserna kommer en orgel in som låter bra den också. Även sånginsatsen är bra. Ett längre avsnitt med gitarr utanför riffet förekommer i mitten.

Lazy är med sina sju minuter skivans längsta låt. Väldigt orgelintensiv. Inledningen låter nästan som The Bands Chest fever. Sen kommer en partyrockande gitarr in. Blackmore river av snabba intensiva slingor på gitarren och de försöker nog hitta lite Allman brothers aktig jamstämmning men det blir något stressigt för det. De tar in lite munspel som inte låter helt tokigt.

Skivans sista låt Space truckin' inleder tungt med riff och trummor. Sången är bra i stora delar men ibland blir den gäll och skrikig vilket blir löjligt och teatralt. Några häftiga konststycken på gitarren med väldigt dämpade distade ljud är trevligt att lyssna på.

Nederländernas svar på Janis Joplin

Nederländerna verkar vara musikaliskt intressant. Cornelis Vresvijk kom ju därifrån och även grupper som Shocking Blue och Focus som jag inte har lyssnat på allvar på än så länge. Men de verkar lite småspännande. En låt som jag hörde hos en polare för kanske 15 år sedan visade sig framföras av en nederländsk artist. Låten jag pratar om är Clap your hands and stamp your feet med Bonnie St. Claire. När jag såg en skiva med låten så slog jag till direkt. Skivan heter The best of Bonnie St. Claire och gavs ut på Philips 1972. Bonnie St. Claire verkar fortfarande vara aktiv som sångerska och hon har en trevlig hemsida.

Bonnie St. Clarie hette egentligen Bonje Cornelia Swart och föddes 1949. Hon verkar ha börjat sjunga in singlar 1967. Min favoritlåt från skivan Clap your hands and stamp your feet kom 1972 och min andra favoritlåt Come home kom som singel 1969.

Det är svårt att utläsa något om vilka musiker som medverkade på skivan men Peter Koelewijn har varit med och skrivit flera av låtarna och sjunger även tillsammans med Bonnie på två låtar. Ljudet på skivan är bra och de spelar varierat med många olika temperament. Speciellt gitarr och piano är mycket bra. Bonnie St. Claire har en utrycksfull och glad röst som ibland faktiskt i sitt sätt att frasera påminner om Janis Joplin.

Hitlåten Clap your hands and stamp your feet inleder skivan. En väldigt glad och medryckande låt. Många spännande ljud med något som låter som motorer i bakgrunden ibland. Kompet består av bra kör, handklappning och svävande ljud som kan vara kören som hummer. Bonnie sjunger väldigt bra.

Nästa låt Manana manana var också en hitlåt tror jag. Bra tamburinklapp och taktfast komp. Lite långsammare men väldigt sugande melodi.

Marley purt drive är en Bee Gees låt. Jag har inte hört originalet men i Bonnie St. Claires version är det en väldigt bra låt. Långsam men driven melodi med en massa bra kryddning i ljudbilden med smakfulla stråkar och mandolin. Bonnie sjunger med bra känsla.

Come home påminner väldigt mycket om någon annan låt. Kanske till och med en klassisk eller kyrklig sång. Det är en kyrkkör som sjunger väldigt vackert i stämmor i bakgrunden. Bonnie sjunger med bra känsla nästan lite franskinspirerat. En fin flöjt samspelar bra med alltihop. Sen kommer lite skönt jazziga trummor ett par gånger.

I surrender är en snabb melodi med mycket överaskande ljudvariationer.

Första sidan avslutas med låten Close the door. En bra kontemplativ mysig melodi med trevligt piano och stråkar som kommer och går på precis rätt ställen.

Andra sidan inleder med I won't stand between them. Den börjar mycket bra med vackert piano och fin sång. Sen tar de i något mycket i andra hälften av låten.

Catch me driver har lite The Band gung över sig i grundkompet. Ovanlig hård klang på pianot. Förlorar lite på att en orgel finns med på några ställen. Ett längre behagligt gitarrsolo hinns också med.

Don't let me down är en mer stillsam melodi. Bra piano och Bonnie sjunger med bra känsla. Påminner lite om Janis Joplins Maybe. Fin manskör kommer in emellanåt. Mycket bra distad gitarr hörs ett par gånger också.

I'll write your name through the fire påminner mycket om en annan låt som jag inte lyckas komma på. Här sjunger dessutom Bonnie duett med Peter Koelewijn. De sjunger samtidigt ibland och några versrader var och en för sig. Peter har en rosslig soulfylld röst. En glad svängig och medryckande låt. Ett par roliga korta bassolon och gitarrsolon.

Cat and mouse är halvskum låt som ibland påminner om Simon and Garfunkel med Cecilia. Men den här är mer funkig och innehåller mycket blås.

Put a little love in your heart inleder med bestämd ringande gitarr och ett stadigt komp. Här sjunger Bonnie återigen duett med Peter Koelewijn. Jag tror att man kan likna ljudbilden lite vid Rolling Stones men med en kvinnlig sångerska. Glatt och medryckande och med bra gitarr.