Funk och countryrock

Det var inte bara på 50-talet som intressant musik spelades in i Sam Phillips studio i Memphis. Skivan White Lightnin' spelades in där 1975 av gruppen med samma namn. Den är dessutom producerad av Felix Paparaldi som jag tidigare nämnt i samband med en skiva med sångerskan Buffy St. Marie. Det är roligt att Sam Phillips nämns på ett positivt sätt på baksidan av ett skivomslag 1975.

Omslaget kan se ut på två sätt beroende på hur man vänder innerpåsen som har en målning av Mati Klarwein på vardera sidan. Omslaget har en öppning fram där innerpåsen syns igenom. Det blir lite som en tavelram. En varient på omslag som kallas die-cut tror jag. Innerpåsen är betydligt kraftigare än vanligt och är en i ett lite tunnare kartongpapper än övriga omslaget.

White Lightnin' bestod av Busta Cherry Jones på bas, Donald Kinsey på gitarr och Woody Kinsey på trummor. De sjöng alla tre. Detta ger en bra dynamisk sånginsats. Speciellt gitarren också är väldigt bra och likaså trummorna och basspelet. Gitarrspelet är verkligen virtuost och godis för alla som gillar improviserat gitarrspel. De flesta av låtarna på skivan är skrivna av alla tre medlemmarna. De två som heter Kinsey i efternamn var bröder.

Stilen på musiken är framförallt positiv funk men även lite countryrock och soul. Genomförandet är äkta, genuint och trevligt att lyssna på.

Joke's on you inleder skivan med maffig funk. Rytmisk bas i tuff funkstil. Låten lyfter lite extra tack vare fina gitarrsolon som dyker upp lite här och var.

Without you är betydligt lugnare. Bra engegerad sånginsats. Ljudbilden har en viss lugn balladkänsla med en fortfarande kraftfull bas. En bit in i låten kommer några långa ensliga lätt distade tillbakalutade gitarrimprovisationer som har en näst intill countryrockkänsla. Bra känsla i trummorna också.

Bloody tears påminner fantastiskt mycket om Allman Brothers och deras låt Done somebody wrong eller åtminstone någon från deras Live at Fillmore East skiva. Big Daddy Kinsey har skrivit låten. Den har mycket känsla i sig och är tillbakalutad samtidigt som den kokar under ytan. Bra improviserad gitarr med mycket variation bland annat när den låter akustisk i en passage. Basen är funkig och trummorna sitter där de ska också.

Return to the underground är tung funk på gränsen till hårdrock. Sånginsatsen är väldigt funkinspirerad och det taktfasta baskompet likaså. Sen bjuder låten på mer variation när den tystnar upp och trummorna rusar varefter gitarren kommer in och river av en grym rusande sekvens innan det tunga funk-kompet återkommer. Lyssnar man noga upptäcker man att gitarren leker vidare men ganska diskret.

Wild in the streets påminner starkt om någon låt som jag hört tidigare. Den är skriven av Garland Jeffreys. Det låter vagt som en flöjt lite då och då i bakgrunden. Melodin är ganska stark och mycket funkig. Sånginsatsen är bra.

Shotgun rider inleder b-sidan. Det är en positivt laddad rocklåt med bra drag. Fin känslosam soulinfluerad sånginsats med en del stämsång. Ett bra instrumentalt parti.

"T" in trouble behagliga gitarrljud i inledning. I grunden en ganska dämpad funklåt men den är bra med sina fina sånginsatser och bra trummor och klara lyriska gitarrsolon.

Danger är en tyngre funklåt och egentligen hårdrock. Grundkompet är ett riff som upprepas igen och igen med tung och frenesi. Sången matchar. Sen kommer vassa skärande gitarrtoner och längre improvisationer.

That's no lie påminner i inledningen nästan lite om Creedence Clearwater Revival. Mycket bra gitarr återigen.

Young blood inleder med blixtsnabb gitarr och cymbaler. Den blixtsnabba basgitarren fortsätter och ibland kommer en vassare gitarr. Positiv utropande sång. Roligast är den välkryddade ljudbilden med gitarren. Ibland åstakommer de riktigt speciella ljud. Sångaren är dessutom väldigt engagerad.