söndag 13 september 2020

Fuskålderdomligt

Bob Dylan gav nyligen ut ett nytt album det första riktiga sedan Tempest som jag tänkte skriva om nu. Det kom 2012 på Columbia. Jag räknar inte skönsjungaralbumen som kom däremellan.

Det finns faktiskt en del kvar av den här fuskålderdomliga stilen med modern produktion här också men i några låtar hittar jag den genuina och bra musiken. Speciellt i titellåten hittar han rätt ton.

Duquesne whistle har något bekant över sig i inledningen med en ålderdomlig instrumentering i någon slags tradjazzstil. Sedan blir det mer rockigt med elgitarr, bas och trummor. Men de låter fortfarande ålderdomligt som att ett tidigt jazzband. Robert Hunter som sorgligt nog avled den 23 september 2019 var med och skrev låten.

Soon after midnight har en ganska behaglig melodi och Bod sjunger ganska trevligt. Den ålderdomliga känslan finns kvar, som att de hade modern inslpelningsutrustning under tidigt 50-tal i en amerikansk diner.

Narrow way fortsätter i 40-talet med en slags rock n roll låt med ett repetitivt riff.

Andra sidan öppnar med Long and wasted years. En sorgsen låt med lunkande takt och ett något mer ärligt sound.

Pay in blood fortsätter i samma stil musikaliskt men Bob sjunger ganska rått.

Scarlet town har ett mer folkrockigt sound med banjo och fiol som låter ganska genuint. Får lite känslan av Sarah Jarosz.

Skiva nummer två inleder med Early roman kings. Är någon sorts pastish på Muddy Waters Hochie chochie man.

Tin angle har en tuffande långsam reggiestil lite som låten Bad boys med Inner circle.

Sista sidan inleder med den genuina titellåten Tempest. En stillsamt gungande låt i tidlös valsstil med bra fiol och en behaglig berättande sånginsats. Min favorilåt från skivan.

Roll on John har också en genuin tidlöshet över sig, med piano och en bra sånginsats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar