The tide is high med Blondie

Antalet skivor från 80-talet i min skivsamling är lågt, väldigt lågt. Men en och annan LP från detta årtionde finns ändå i hyllorna. En av dem är LP:n Autoamerican med gruppen Blondie från 1980. Den kom ut på märket Chrysalis och min kopia är en svenskpress. Jag köpte den enkom för låten The tide is high. Den fanns t ex med i den svenska filmen Utanför din dörr dock med en annan grupp visade det sig efter en lyssning på den här skivan. Även versionen som Blondie spelade in är en nyversion av låten som egentligen är en jamaicansk låt från 1967 med gruppen The Paragons. Inte så konstigt att jag gillade låten.

Debbie Harry sångerskan i Blondie hade också varit med som sångerska redan 1968 med gruppen The Wind in the Willows. Övriga medlemmar i Blondie var Clem Burke på trummor, Jimmy Destri på synth, Nigel Harrison på bas, Frank Infante på gitarr och Chris Stein på gitarr och pukor. En liten rolig detalj är att Jimmy Haskell som står med som arrangör på några låtar, bland annat The tide is high, förmodligen är samme person som under namnet Jimmie Haskell arrangerade Eartha Kitts album Sentimental Eartha.

Det här är inte en dålig skiva. Trots att den har mycket modernt över sig. Slät ljudbild och en massa synthar. Så har den emellanåt fina blås och stråksektioner och på vissa låtar får de till ett hyfsat 60-talssound. Men The tide is high står tydligt och ohotat i en klass för sig.

Instrumentallåten Europa inleder skivan. Obehagliga filmmusiksliknande ljud med stråkar. Sen kommer en synth och anlägger en dyster skrämmande stämning.

Live it up fortsätter på ett skrämmande sätt med futuristiska ljud. Sen lättar den i stämning och blir mer synthinfluelerad pop.

Here's looking at you har en coolare stil med efter hand mer och mer jazz och 40-talspop. Ett ganska autentiskt ljud med klarinett, stråkar och trumpet.

Så kommer då skivans höjdpunkt The tide is high. Inleder med svängigt och avslappnat slagverk och blås som fortsätter genom hela sången. Låten är så anspråkslös och nyfiken i sin framtoning. Debbie sjunger mycket bra med härlig känsla. Den har en genuin karibisk känsla.

Angels on the balcony är märklig med helt taktlöst maskinellt dunk i inledning sen blir det synthig pop med en viss euforisk känsla. En del gitarr i en refräng som har ett visst lyft i sig. En passage har ett oväntat fint sångparti och 60-talskänsla i melodi och gitarr.

Go through it har en fin euforisk känsla i melodin och del bra blås som sätter in på perfekta ställen. Lite spanskinfluerat och trummor som är lite överallt. Debbie sjunger bra.

Andra sidan inleder med Do the dark. Ljusa skrämmande toner. Men lite iskall ljuvhet i melodin. Väldigt modernt sound.

Rapture har en annorlunda takt jämfört med resten av skivan. Modern ljudbild och lite Snuten i Hollywood känsla. En bit in i låten kommer ett märkligt talat parti med komp av trumpetstötar.

Faces är en jazzlåt. Med piano och trumpet.

T-birds har en ganska snabb euforisk melodi med en del överlagrade röster. Kompet är modernt och sånginsatsen väldigt indiepopmodern den också.

Walk like me har ett härligt gitarrljud i inledning som låter aningen för rent men annars bra. Sånginsatsen är återigen så där indiepopskränig.

Låten Follow me avslutar skivan. Väldigt modernt abstrakt ljud precis i början. Sen börjar sången på ett försiktigt trippande sätt. Ingen direkt melodi. Låter modernt och brittiskt.