Psykedelisk funk med Grodeck Whipperjenny

Bakom det konstiga namnet Grodeck Whipperjenny gömmer sig en otroligt bra platta med psykedelisk funk. Bandet som spelade in plattan hette just Grodeck Whipperjenny. Skivan kom ut på James Browns märke People 1970. De har en kvinnlig sångerska med en unik stil och blandar in fina och härliga stråkarrangemang och en del trombon också. Tyvärr är detta enda skivan med gruppen men de ska även ha varit med som kompband på en James Brown skiva.

Grodeck Whipperjenny bestod av Dave Matthews på piano, orgel och trombon, Kenny Poole på gitarr och sång, Michael Moore på bas, Jimmy Madison på trummor och Mary Ellen Bell på sång. Alla låtar är komponerade av gruppen själva. Framförallt Dave Matthews som även producerade skivan.

Musiken är som en blandning av HP Lovecraft och Grateful Dead på det sättet att de är väldigt psykedeliska och har långa improviserade jam med en blandning av stråkar och lika fantastisk som spännande sång av Mary Ellen Bell. Sen är aldrig funken långt borta i deras musik och det särskiljer dem från det mesta som jag hört tidigare på ett positivt sätt. Låtarna är melodiösa och medryckande, varierande och mycker genuina.

Redan med inledande låten Sitting here on a tongue, så hör man att detta kommer att bli spännande lyssning. Kompet är drömskt och de sjunger bra. Långa passager har grymma distorderade toner och bakvända pianotoner medan andra partier har ett funkigt tryck.

Med Wonder if blir det lugnare tongångar. Mary Ellen Bell sjunger väldigt bra och kompet är mestadels akustiskt med fin gitarr och skumma pianoslingor. Melodin och framförandet har en öppen utforskande atmosfär.

Tredje låten Why can't I go back är medryckande funk med medryckande bas. Mary Ellen Bell träffar återigen rätt med sin sång. Mycket bra elgitarr som improviserar men alltid hittar hem igen. Låten drömmer sig iväg ganska ordentligt men några cymballjud senare kommer funken åter.

Conclusions har bra stråkar i inledning. Sen kommer spruckna gitarrljud och orgelljud i bakgrunden och ännu mer stråkar på klassiskt manér. En låt som är så vacker och omväxlande att man ryser. Helt oväntat öppnar den upp sig som en blomma vid soluppgången och pianotoner flödar fram och lite trombon innan den slutar på samma sätt som den började.

Första sidan avslutas med den glada och korta låten You're too young. Mary Ellen sjunger med en mycket speciell röst och kompet är strålande med mjuka trummor och gitarr kryddat med piano.

Andra sidan inleder hur grymt som helst med Put your thing on me. Distad bas i en funkig stil. Kenny Poole sjunger i bakgrunden och låter som ett med gitarr och bas. Sen kommer en pigg gitarr in i låten och briljerar runt i grundkompet tillsammans med en orgel. Rummet fullkomligt kokar av ljud.

Inside or outside är skivans kortaste låt. En instrumentell jazzlåt med piano.

Skivans längsta och sista låt har den krångliga titeln Evidence for the existance of the unconcious. En drömmande episk låt i en funkig stil med piano och gitarr. Mary Ellen sjunger på sitt speciella sätt. Långa sekvenser med gitarr, orgel eller piano och trummor som är riktigt psykedeliska samtidigt som de hela tiden behåller greppet om lyssnaren. Stundtals är stilen mer jazzig men oftast funkig. Ibland går det mellan drömskt och hårt.

Sammanfattningsvis en superb skiva med genuin improviserad psykedelisk musik som även kommer tilltala alla som gillar gungande medryckande funk.