Jag vill kalla det pop med inslag av pompös musikal eller filmmusik. Stundtals inslag av folkrock eller countryrock i ljudbilden. Deras trummor och bas låter precis som Simon and Garfunkel på deras sista lp vilket tyvärr inte är beröm. The Moody Blues får stundtals till fina melodier men ljudbilden är ojämn och speciellt den väldiga dynamiken i ljudet blir tröttsam. Hur t ex discogs kan genrebestämma den här skivan som psykedelisk rock är en gåta.
Vilka gruppen bestod av är inte lätt att utröna från omslaget. Det står inget om medlemmarna eller om vilka instrument som spelas på skivan och liknande. Texterna till samtliga låtar finns med på ett litet blad eller insert med ett foto på ena sidan.
Procession inleder. En väldigt underlig låt eller mer ljudkollage med körsång, lustiga ljud och vissa melodiösa sekvenser som spänner över allt från österländska toner, barock, visa och kyrkomusik.
The story in your eyes är en mer rak rocksång med elgitarr, piano och en bra sånginsats. Fin melodi.
Our guessing game är en mer stillsam sång med vissa Tommy Körberg liknande toner i sånginsatsen.
Emily's song är en vacker melodi med flöjt, stråkar, xylofon och en del bastuba och oskyldig melankolisk sång. Viss känsla av Simon and Garfunkel i deras sena period.
After you came inleder lovande med akustisk gitarr sen kommer en väldigt ljudlig bas in. Låten blir sedan väldigt driven och fläskig.
Andra sidan inleder med lite flöjt i låten One more time to live. En fin melodi med ett stort dynamiskt omfång så att man får sänka volymen. Melodin ändrar sig lite grann i det mest högljudda partiet innan flöjten kommer tillbaka. I det högljudda partiet låter trummor och bas precis så maskinellt som på de sista låtarna med Simon and Garfunkel. Samma säregna deklamatoriska körsång som i första låten på ett par ställen.
Nice to be here har en behaglig melodi och trevlig sånginsats. Tyvärr har de det mjuka bas och trumljudet som låter väldigt maskinellt. Ett märkligt inslag är en väldigt framfusig elgitarr på ett par ställen och en lika prominent pedal steel gitarr på ett par andra ställen. Känns som en danslåt.
You can never go home har en långsam melodi med svepande pedal steel toner och stråkar. Ganska skrikig sånginsats.
My song avslutar skivan. Den har lite känsla av klassisk musik med piano och stråkar. Eller någon sorts musikalmusik. Känns som filmmusik en bit in i låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar