Grateful Dead är ett fantastiskt band men tyvärr gjorden medlemmen Bob Weir inte ett speciellt bra soloalbum 1978. Det heter Heaven help the fool, utgivet av Arista. Bilden på konvolutet lovar gott med Bob sittandes på huk med en akustisk gitarr. Givet Grateful Deads fina folkrock-, bluegrass- och country-låtar så tänker man att det här kan vara riktigt bra. Tyvärr så tror jag inte att det hörs en enda akustisk gitarr på hela plattan och ljudet är istället väldigt modernt och putsat inte alls jordnära och avskalat som Grateful Dead brukar låta. Det här var Bobs andra soloalbum det första Ace som ska vara mer i linje med Grateful Deads stil kom 1972. Visst det här är melodiöst och det är nog ett bra album om man gillar intetsägande modern jazz-pop med en tyvärr uttryckslös sånginsats. Har sin plats i samlingen tack vara den starka kopplingen till Grateful Dead.
Bombs away inleder melodiöst med en driven låt.
Easy to slip har en långsammare melodi.
Salt Lake City har ett bra gitarrparti.
Shade of grey har en del bra piano och gitarr.
Andra sidan inleder med titellåten Heaven help the fool. Långsam med lite snabbare refräng och en del blås.
This time forever en ny långsam melodi som får lite tryck mot slutet.
I'll be doggone har lite stuffig stil med lite körande.
Wrong way feelin har också lite mer tempo och rockig Springsteen gitarr. Påminner konstigt nog i refrängen nästan litegrann om Highway to hell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar