De spelar fullständigt briljant countryrock med stänk av blues, folk och bluegrass. Hela tiden med en rockande känsla och fina improvisationer. De spelar väldigt avslappnat och de kan vara precis så lössläppta eftersom de har en total musikalisk känsla. De kan släppa kontrollen och bara spela på. De litar på varann och det blir ett underbart resultat.
Albumet gavs ut på Warner brothers 1970 men min kopia är en senare tysk pressning från 80-talet. Det är ett av de bästa album som gjorts och det är alltid en fröjd att lyssna på. I Grateful Deads utgivning är det insprängt mellan två andra klassiker Live / Dead och American beauty.
Uncle John's band är en mästerlig akustisk inledning. De spelar i flera lager med knäppande klara strängar och ett mer jordnära ackordkomp. De sjunger i enkla raka stämmor ungefär som att man hade gått förbi en äng och bara hört dem sjunga uppe på en kulle. Väldigt dynamiskt och omväxlande. De vräker in mycket energi på ett obesvärat sätt.
High time är en mer countryinfluerad låt med svävande pedal steel gitarr. Väldigt avslappnad men ändå väldigt närvarande.
Dire wolf fortsätter att utforska countrymusikens möjligheter. Ett underbart klart gnistrande solo och en medryckande melodi.
New speedway boogie ska textmässigt handla om tragedin vid Rolling Stones konsert vid racingbanan Altamont i USA där en man i publiken mördades. Annorlunda gitarrspel som leker sig fram och liksom knäpper till där det passar. Väldigt bra känsla. Sånginsatsen är bra och rytmen som ges av handklappet genom låter skapar en suggestiv stämning.
På andra sidan väntar Cumberland blues. Kompet är blandat elgitarr och akustisk. De matchar varann perfekt. Sånginsatsen är underbar med stämmor och de sjunger olika strofer. Melodin är omväxlande med en del oväntade växlingar. Det akustiska gitarrspelet av David Nelson blir nästan bluegrassaktigt ibland.
Black Peter är en långsam härlig blues. Melodin växer och utvecklas hela tiden. Mot slutet kommer några fina toner på munspel väldigt elegant.
Easy wind är brokig avslappnat vild blueslåt. Kul spel på trummor och slagverk som verkligen dominerar låten. En del munspel och perfekt gitarr som klipper in precis där den behövs. Sånginsatsen matchar känslan i musiken perfekt.
Kalaset avslutas med Casey Jones. En underbar melodi med galen text. Gitarrljuden spelas med ett härligt eftertryck. Sången framförs med en viss humor och trummorna har också en matchande speciell känsla. De lämnar plats för ett svävande sprucket gitarrsolo med underbart avslappnad känsla. Avslutningen är fantastisk med galopperande trummor och den lika avslappnade sången.
Guldkornen avlöser varandra. Några låtar kan man plocka fram och tralla på när som helst. De sätter sig tillochmed på en omusikalisk människa som mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar