Siktet inställt på Kozmic blues

Maggie Bell påstås påminna om Janis Joplin. Därför hamnade hennes andra skiva Suicide Sal i skivsamlingen. Albumet kom ut 1975 på Polydor. Maggie Bell sjöng tidigare i gruppen Stone the crows från Skottland.

Musiken är ganska mycket soul och Maggie sjunger bra men inte såsom Janis. Siktet är inställt på samma stil som Janis tredje skiva Kozmic blues.

Funkiga Wishing well inleder. Ganska cool svängig framtoning med bra dynamik i ackompanjemanget.

Suicide Sal är mer soul med ett stänk av blues. Snyggt basspel.

I was in chains är en mycket lugnare låt med ett drömskt parti och en del akustiska toner.

If you don't know är den första av två låtar med Jimmy Page på gitarr. En ganska rak lugn berättande blues med bra uttryck i Maggies röst. En del kontemplativa gitarrtoner.

What you got har mer energi i en pumpande ganska rå låt.

In my life är själfull lugn låt med fin sånginsats.

Andra sidan inleder med energifulla Comin' on strong. Bra gitarrspel på några ställen.

Hold on är en försiktig låt med bra gitarrspel och sång. Avslutningen är lite märklig.

I saw him standing there inleder med snabba gitarrtoner och en del piano, en ganska gospelinfluerad låt. Tydligen en Beatles låt.

It's been so long är en barpianolåt på gränsen mellan jazz och blues. Den flödar ut i en mer soulinfluerad låt mot slutet med en del saxofon.

Fuskålderdomligt

Bob Dylan gav nyligen ut ett nytt album det första riktiga sedan Tempest som jag tänkte skriva om nu. Det kom 2012 på Columbia. Jag räknar inte skönsjungaralbumen som kom däremellan.

Det finns faktiskt en del kvar av den här fuskålderdomliga stilen med modern produktion här också men i några låtar hittar jag den genuina och bra musiken. Speciellt i titellåten hittar han rätt ton.

Duquesne whistle har något bekant över sig i inledningen med en ålderdomlig instrumentering i någon slags tradjazzstil. Sedan blir det mer rockigt med elgitarr, bas och trummor. Men de låter fortfarande ålderdomligt som att ett tidigt jazzband. Robert Hunter som sorgligt nog avled den 23 september 2019 var med och skrev låten.

Soon after midnight har en ganska behaglig melodi och Bod sjunger ganska trevligt. Den ålderdomliga känslan finns kvar, som att de hade modern inslpelningsutrustning under tidigt 50-tal i en amerikansk diner.

Narrow way fortsätter i 40-talet med en slags rock n roll låt med ett repetitivt riff.

Andra sidan öppnar med Long and wasted years. En sorgsen låt med lunkande takt och ett något mer ärligt sound.

Pay in blood fortsätter i samma stil musikaliskt men Bob sjunger ganska rått.

Scarlet town har ett mer folkrockigt sound med banjo och fiol som låter ganska genuint. Får lite känslan av Sarah Jarosz.

Skiva nummer två inleder med Early roman kings. Är någon sorts pastish på Muddy Waters Hochie chochie man.

Tin angle har en tuffande långsam reggiestil lite som låten Bad boys med Inner circle.

Sista sidan inleder med den genuina titellåten Tempest. En stillsamt gungande låt i tidlös valsstil med bra fiol och en behaglig berättande sånginsats. Min favorilåt från skivan.

Roll on John har också en genuin tidlöshet över sig, med piano och en bra sånginsats.

Ovanlig blandning

The Usual Suspects är en märklig skiva som kom 1982 på Tomistoma. Den spelades in i Parvin studio med flera av de artister som jag skrivit om tidigare. Artister som nämns i sammanhang med t ex Big Brother and the Holding Company, Jerry Garcia och Paul Butterfield Blues Band.

De bjuder på bra musik i country, bluegrass och blues stilarna med några ovanliga blandningar.

Albumet är dedikerat till Michael Bloomfield som dog den 15 februari 1981.

Nick Gravenites inleder med You can't hurt me no more. En blueslåt med avslappnat sväng, bra sånginsats, piano och munspel.

På Blue sea blues står istället Taj Mahal vid mikrofonen. Trots namnet är det mer en countrylåt med pedal steel gitarr och fiol. Men även riktigt bra gitarrspel av Michael Bloomfield.

The fiddling of Jacques-Pierre Bordeaux är en countrylåt i cajuntappning med Peter Rowan på sång och Mark Naftalin på dragspel.

Peter Rowan även på nästa låt The old house som är en country i bluegrasstappning. Fint banjospel av Tom Stern.

San är någon sorts tidig jazz med trumpet, fiol, gitarr och banjo i virtuos stil.

B-sidan inleds med Lost John som framförs av Don Humphries på sång och har bra banjospel, fiol och dobro. Ljudbilden landar halvvägs mellan country och blues och är härligt dynamisk. Även litegrann piano.

He will break your heart har en modernare elektrisk ljudbild. Melodin är väldigt dröjande och medryckande. Peter Rowan sjunger. Fiolen passar in naturligt.

Bonaparte's retreat framförs också av Peter Rowan men här är ljudbilden mer bluegrass och country. Med en märklig egyptisk toneföljd.

Free little bird är en klockren flödande bluegrass med mandolin, banjo, gitarr och fiol. Bethany Raine sjunger vackert med fina stämmor av Kathy Kallick och Ann Rizzo.

Blues for special friends avslutar. En barblues efter att nästan alla gått hem. Reflekterande sorgligt piano i lätt jazzig stil. En elgitarr kommer in en bit in i låten i fint samspel med pianot. Mark Naftalin spelar piano och har även skrivit låten.