måndag 31 januari 2022

Kul men kort

Big Brother and the Holding Company hade alla originalmedlemmarna kvar 1990 när den här mini-LPn spelades in. Den gavs ut så sent som 2019 på Sireena Records på grön vinyl men originalutgåvan på kasett 1993. Sången står Michel Bastian för. Hon spelade med Big Brother and the Holding Company 1987 till 1996.

Det är en kul med kort EP där sången är bra och kompet fortfarande fantastiskt bra.

Bluesklassikern Ball and chain inspelad live inleder. Kompet är riktigt vackert med strålande gitarrslingor. Michel Bastians sånginsats är också bra och full av inlevelse speciellt i slutet utan komp.

Fly with me är inspelad i studio och har inte samma närvaro och genuinitet som föregående låt. Men den har bra gitarrspel ändå som improviserar ovanpå grundmelodin. Sånginsatsen är också bra. Tyvärr lite för mjuk polerad ljudbild i övrigt.

Piece of my heart har en bra sånginsats med mycket känsla. Bra körande också av de andra i bandet. Gitarrspelet är mycket bra med fantastisk känsla för dynakik. Kul mandolin-ljudande ton i slutet av låten. Inspelad live.

Avslutar skivan gör en liveversion av Janis Joplins egna Women is losers. Märkligt att ordningen på både etiketten och Discogs är tvärtom. De får till ett bra sväng och bra sångarrangemang med Michel sjunger först och bandet svarar. Grymma gitarrtoner i två kortare solon.

tisdag 25 januari 2022

Hittade inte stilen från början

Bröderna Allman spelade in ganska mycket t ex i grupperna Hourglass och 31st of February innan de hittade sin ultimata form som den fantastiska jam-gruppen Allman Brothers. Speciellt Duane Allman gjorde fantastiska insatser som studiomusiker för andra artister t ex Boz Scaggs. Men nu ska jag koncentrera mig på deras allra första inspelningar som gruppen Allman Joys. De gav ut en singel 1966 på Dial men LPn såg inte dagens ljus förrän 1973. Den har titeln Early Allman.

Det är en förfärlig skiva åtminstone om man tänker på vad de gjorde med Allman Brothers. Här bjuds vi på pop av Beatles, Buffalo Springfield, Beach boys och Byrds typ. Ibland har de melodier som kunnat bli bra med t ex Mamas and the Papas. Gregg sjunger soul ibland men det blir lite over the top på något sätt. Mycket av materialet har de skrivit själva. Det är lite som Simon and Garfunkels Tom and Jerry skiva. Det är helt enkelt inte den stil de borde syssla med. Men som en sann skivsamlare och fan av Allman Brothers så är ju skivan ett måste.

John Hurley står med som låtskrivare på flera av låtarna och det var han som skrev den fina låten Son of a precher man. Även John Loudermilk är på ett hörn som låtskrivare och producent. Annars är det Tommy Amato på trummor, Ralph Ballinger på bas, Ronnie Wilkins på piano, Gregg Allman spelar orgel och sjunger och Duane Allman spelar gitarr.

Gotta get away har ett bra drag och en massa surrande gitarr.

Oh John har en skrämmande ljudbild i inledningen med orgel som sedan förbyts mot närmast cirkusorgel. Men omväxlande bryter de melodin med den obehagliga orgeln.

Street singer är en countrylåt i en poptappning.

You'll learn someday fortsätter i en popstil a la The Byrds. Kraftfulla trummor och en stark melodi.

Klassikern Old man river gör de i en lite mer sparsmakad version. Soulfull sånginsats och gitarr. Men over the top.

Bell bottom britches här blir det full Beatles mania.

Andra sidan öppnar med bluesklassikern Spoonful som de lyckas ändra till oigenkänlighet med surrande gitarr och poppig stil.

Stalling for time har en vacker melodi som kunnat bli något men inte med den här souliga stilen.

Doctor fone bone har någon sorts stuffigt komp och en väldigt soulig sång. En del bra pianotoner.

Changing of the guard är en ganska bra låt med piano och passande melodi till den dramatiska sångstilen.

The forest for the trees här kör de på för fullt med kör.

Northern boundry har lite mer nedtonad stil men en emellanåt så kommer det en kör.

tisdag 18 januari 2022

Hopp

Anna German var en rysk sångerska och en flera bra artister som min fru tipsat mig om. Här ska jag skriva om ett självbetitlat album som gavs ut på Melodija 1975. Mitt exemplar är pressat i Tasjkent i Uzbekistan som Anna German var född i. Hon har själv komponerat tre av sångerna. Hon sjunger pop mixat med visa och ryska folksånger och lite aningar av jazz. Påminner en del om Monica Zetterlund eller Lill Lindfors. Jag förstår i stort sett ingenting av texterna men flera av låtarna är medryckande och härliga att lyssna på.

Min speciella favorit är låten Надежда eller nadesjda med latinskt alfabet. Här betyder det hopp, ett hopp att ses igen. En fantastiskt bra låt.

Мой Бубен inleder skivan. Går i valstakt och Anna sjunger bra.

Я Жду Весну har en vecker melodi med fin sånginsats och bra arrangemang med både trumpet och piano.

Ты, Только Ты är en medryckande duett mellan Anna och en manlig röst.

Я К Тебе Не Подойду fortsätter med ett trevligt arrangemang med stråkar och flöjt och bra melodi och sånginsats.

Давняя Игра har Anna som medförfattare och är en ganska snabb och pigg låt. Går delvis i rysk folkmusikstil.

Грошики Фантазий har ett behagligt lunkande komp med gitarr och stråkar. Har lite barnsång över sig.

Andra sidan inleder med de fantastiska Надежда. Otroligt stark melodi och mycket bra sånginsats med fantastisk inlevelse och nerv. En liten orgel som kommer med fina instick och en sakta lunk på trummor. I ett mellanspel kommer några toner som hämtade ur en rysk folksång. Även vackra arrangemang på stråkar.

Ты, Мама har en mer sparsmakad och nästan jazzig ljudbild med piano.

Песня är ännu något mer sparsmakad med mycket piano. Anna har själv komponerat låten.

Береза har en vacker längtande melodi. Anna sjunger starkt och kompet har fina stråkar, fina jazziga trummor och lite orgel och blåsinstrument.

Дождик har en betydligt snabbare melodi. Inspirerade ljudbild med framförallt stråkar och en bas. Anna sjunger snabbt men med en vacker röst.

Незабытый Мотив avslutar skivan. En långsammare melodi med stråkar och piano. Inlevelsefull sånginsats.

söndag 16 januari 2022

Musikaliska murmeldjur

Tänker på både Spirit, Velvet Underground i vissa stunder till och med Relatively Clean Rivers när jag hör brittiska bandet Groundhogs sjätte skiva. Den har titeln Hogwash och kom ut 1972 på United Artists.

Groundhogs var ursprungligen en bluesgrupp vad jag har förstått men här hör jag mer progressiv rock med psykedelisk touch även om de hittar en väldigt ursprunglig bluesstil i sin sista låt. Gruppen bestod på den här skivan av Tony McPhee på gitarr och sång, Peter Cruickshank på bas och Clive Brooks på trummor. Tony PcPhee har skrivit och komponerat samtliga låtar.

Jag gillar skivan som helhet och kommer kommer definitivt försöka hitta fler Groundhogs skivor i framtiden.

I love Miss Ogyny har en både tung och galen framtoning med mycket dynamik och lite Velvet Underground stil på sången. Märkligt sparsmakat och skrämmande.

You had a lesson inleder på ett spännande sätt med mycket bas i samspel med gitarr på ett suggestivt sätt. Väldigt märkliga rytmer och en melodi som följer sina egna vägar. En del mardrömslik orgel.

The Ringmaster har en del slide gitarr men i en stil som påminner mer om hårdrock än blues.

3744 James Road inleder med ett trumsolo som låter som om det vore från från yttre rymden. Sedan kommer själva låten igång med en cool distansiserad sångröst och ett både coolt och tungt komp. Dissonant och repetitivt. En snygg sekvens har en gitarr som river av ett improviserat psykedeliskt solo till ett grundkomp som ligger längre fram i mixen.

Andra sidan inleder med tunga Sad is the hunter. Hårt rockande blues med en del ekoeffekter på sången. Bra improviserad murrig gitarr till ett stabilt grundkomp. I slutet får den en lättare framtoning med positiv gitarr och sång.

S'one song är en snabb och ganska skramlig låt med mycket variationer som stundtals är ganska atonala.

Earth shanty inleder mystiskt med långsamt vågskvalp och orkestrala ljud. Sedan kommer fantastiska sparsmakade gitarrtoner. Efter en stund kommer sången i ett avancerat arrangemang med eko. En cello finns också med i en otroligt varierad ljudbild. Bra melodi också. En bit in blir det mystiska orgelljud.

Mr. Hooker, Sir John är en snabb och hård akustisk blues i en Son House stil. Bra varierad gitarr och känslomässig sång med bra darr.

söndag 9 januari 2022

Lycklig musik

För 50 år sedan gjorde Grateful Dead en stor turné i Europa. Det närmaste Sverige de kom var Tivoli i Köpenhamn. Turnén resulterade i ett mäktigt trippelalbum, Europe 72, som kom ut på Warner bros samma år. Det var det sista album som gavs ut medan Ron McKernan levde. Mitt exemplar är en andra press från 1973 med allén på etiketten. 2011 kom en volym 2 från samma turné med fyra skivor, den kan också rekomenderas.

Mestadels eget material men fyra covers. Musiken har en positiv känsla och man blir lycklig och avslappnad av att lyssna på albumet. Mina favoriter från albumet är He's gone, China cat sunflower, It hurts me too och Morning dew. Men allt utom kanske Prelude är mycket bra.

Cumberland blues har ett härligt sväng med mycket piano. Samma positiva känsla och driv genomsyrar hela albumet. Mycket bra sångarrangemang med mycket stämsång.

He's gone har en lite sorglig stil med orgel och mjuka gitarrslingor och piano. Så fritt flödande så man blir lycklig.

One more Saturday night har en mer stuffig stil som är ganska rockig och energisk.

Andra sidan öpnnar med Jack Straw har en ganska mjuk böljande stil med bra gitarr.

Nästa låt är Hank Williams You win again. En rullande bluesig countrylåt i den här version. Bra gitarr och piano i ett fantastiskt samspel med ett stabilt grundkomp.

China cat sunflower har ett dynamiskt och medryckande gitarrspel i flera lager som svävar fram. En del bra sekvenser med piano får de också med. Den går sömlöst över i I know you rider. Stark stämsång. Mjuk och rik ljudbild med piano, gitarr och trummor. Avslutningen med akapellasång är mäktigt.

Tredje sidan inleder med Brown eyed woman. Det är inte en cover av Van Morrisons låt utan en Jerry Garcia och Robert Hunter sång. Vacker och en rik ljudbild.

Hurts me too är en tung blues signerad Elmore James. Ett svävande gitarrljud och barpiano med Ron Mckernan på sång. Den går långsamt men den har en grym nerv speciellt när munspelet kommer in eller när de kör improviserat med gitarr och piano.

Ramble on rose har en medryckande melodi med bra sånginsats och snygga instick på gitarren.

En av mina favoritlåtar inleder fjärde sidan Sugar magnolia. Låter lite annorlunda med så mycket piano men det fina gitarrspelet är kvar liksom den fina melodin. En sekvens med otrolig improvisation på gitarr och piano är en fröjd att lyssna på.

Mr. Charlie är en bra blueslåt med stabil rytm och bra sångarrangemang och bra flinkt gitarrspel.

Tennessee Jed hörde jag första gången på Levon Helms album Dirt farmer som kom 2009. Grateful Deads egna version är lugnare och mer avslappnad med en medryckande rytm. Stabil bas och fina instick på piano. Bra sånginsats och gitarrslingor.

Truckin' inleder den sista skivan. En fantastisk låt med bra sångarrangemang och bra gitarr- och basspel. Efter den egentliga låten så tar pigga improvisationer vid. Perfekta avvägningar av gitarrer, bas och piano.

Epilog har en lite jazzigare känsla med funderande piano och gitarrtoner med mjuka trummor. Dynamisk och varierad ljudbild. Lite mystiskt i slutet med nästan akustiska toner och orgel.

Prelude fortsätter lite mystiskt med fria improvisationer som inte följer någon melodi och de är ganska dissonanta. Ibland hittar de rätt i blandningen av instrument och ljud.

Avslutningen är magnifik med Morning dew. Den svävar lätt och ljust i soluppgången. Tolkningen överträffar Bonnie Dobsons original med råge. Otroligt bra lyriskt gitarrspel. Hela ljudbilden är sparsmakad och vacker. En passage med två gitarrer med olika ton och enstaka toner på piano är undebar.