Instrumentfrossa

Albumet Ultimate Spinach från 1968 med gruppen Ultimate Spinach är så psykedeliskt som man bara kan tänka sig. Det är utgivet på MGM och ingick i bolagets stora kampanj The Bosstown Sound med producenten Alan Lorber. Det klankas ned på skivan ordentligt på Allmusic men den anses på andra ställen vara en klassiker och ett av 60-talets många guldkorn.

Gruppen Ultimate Spinach bestod av Ian Bruce-Douglas på sång, piano, cembalo, orgel, sitar, flöjt, 12-strängad gitarr, theremin och celesta. De två sista instrumenten är såvitt jag vet ganska ovanliga celesta är ett slags klockspel och theremin är ett elektroniskt instrument som ger ut olika toner beroende på hur händernas rörelse påverkar kapacitansen hos kondensatorer i intrumentet detta ger olika frekvenser i en svängningskrets och därmed olika toner. Barbara Hudson sjöng och hon spelade även gitarr och kazoo. Keith Lahteinen sjöng och spelade trummor, Richard Nese spelade bas och Geoffrey Winthrop sjöng och spelade lead-gitarr och även sitar. Samma sättning spelade även in gruppens andra album Behold and See men till gruppens tredje och sista album var bara Barbara Hudson kvar.

Soundet på skivan är väldigt ensligt uppbyggt med drömska toner som flödar fram. Mycket genuint gjort med en klar ljudbild.

Först ut är låten Ego trip. En ganska snabb svängig låt men ändå med en enslig stämning över sig. Ian sjunger verserna och Barbara sjunger lite köraktigt i refrängerna. Mycket effektfullt. Uppbyggd kring ett nästan hypnotiskt grundtema med andra instrument och häftiga effekter som löper in och ut ur grundtemat. Jag gillar textfrasen:

you think that you are flying high but you're really coming down

extra mycket.

Instrumentallåten Sacrifice of the moon inleder med tunga markerade basljud och solklar enslig gitarr. Sen blir det som en ny melodi i mitten. En mycket vacker stillsam sorgsen och eftertänksam melodi med flöjt och andra akustiska sträng- eller kanke något klaviaturinstrument. Den föjs av ännu en stillsam vecker melodi med lite klockspel. Slutligen tar en driven melodi över, med mycket kanske orgel eller flöjt eller något av Ians mer ovanliga instrument.

Plastic raincoats är nog skivans gladaste låt. Mycket galen sång och lite sorl i bakgrunden. Akustiskt svängigt ackompanjemang.

Avslutar första sidan gör gruppens mest kända och tillika längsta låt Hip death goddess. Utmärkt sånginsats av Barbara Hudson. Ensliga klockor i inledningen och sedan ett hypnotiskt drivet ackompanjemang och sedan Barbaras underbara sång. Den mest kalla men ändå underbara sång som jag hört. Ett speciellt öppet gitarrsound och sedan nästan lite mandolinliknande och de spöklika effekterna. Och det ständiga basdominerade grundtemat, basen har dessutom en behaglig knorr. Gitarrsoundet varieras mycket under låtens gång och är ständigt ödesmättat. Väldigt progressivt och vackert. En musikalisk resa som måste upplevas.

Inleder andra sidan gör Your head is reeling. Där fortsätter gruppen med det hypnotiska ackompanjemanget fast med tydligare trummor. Här är det Ian som sjunger men Barbara sjunger nästan kyrkligt högstämt i refrängerna. Ackompanjemanget och tonerna runt grundtemat rör sig väldigt progressivt men ändå mycket melodiöst.

Dove in hawk's clothing en svängig låt. Kanske det svagaste numret på skivan med sin typiska 60-talsdansstil. Taktfast, melodiöst och bra gitarr i mellanspelet.

Baroque #1 påstås av Allmusic vara identisk med Country Joe and the Fish låten Masked marauder. Jag har verkligen försökt hitta likheter men misslyckas totalt. Ett orgeldominerat ljud med kokande trummor och tuff bas. Detta bryts mycket elegant med ett vackert akustiskt mellanspel och kör sedan igång igen. Sedan blir det ett nytt mellanspel med vacker högstämda hummanden och varieras in i lite bra munspelande.

Funny freak parade en riktig melodiös crazylåt. Ett häftigt svängande basljud och akustiskt ackompanjemang med sitar förmodligen. Mycket galen sång.

Sista låten Pamela varieras mycket. Från stillsamma pianopartier till högstämda orgelpartier via ensliga mystiska passager och fint sjungna partier av Barbara Hudson.

Sammanfattningsvis en helt underbar skiva som bjuder på ständiga överraskningar och starka melodier som sätter sig. De jämförs på ett förringande sätt med Doors, Country Joe and the Fish och Jefferson Airplane. Men med sitt naturligt varierande sound överträffar de Jefferson Airplane. Med sina fina sånginsatser överträffade de Country Joe and the Fish. Med sitt mycket tjusigare sätt att variera orgelsoundet och använda flera instrument inte minst blandning av elektriskt och akustiskt överträffar de The Doors. Ett av årets verkliga klipp!

En hyllning

Jag upptäckte The Band när The Last Waltz gick på TV. I den filmen hörde jag också Ronnie Hawkins för första gången. Han stod för en av höjdpunkterna med sin fina tolkning av Bo Diddleys låt Who do you love. Att Ronnie Hawkins var med vid denna den sista The Band konserten berodde ju naturligtvis på att det som blev The Band ursprungligen var Ronnie Hawkins kompband The Hawks.

Ronnie Hawkins gav ut flera album under 70-talet bland annat Rock and roll resurrection från 1972. Utgivet på Monument. På omslaget står musikerna uppradade vid en jukebox. Vilket är talande för innehållet på skivan. Klassiska rock n roll låtar framförda med grym intensitet och engagerat ackompanjemang. Countryassociationen märks på att albumet är inspelat i Nashville och att Kris Kristofferson skriver en liten text om Ronnie Hawkins på insidan av konvolutet. Kristofferson bidrar också med låten The same old song till skivan. Ljudet är mycket bra och låter precis som det ska, inte slipat och modernt utan genuint och äkta.

Bland medverkande musiker märks Stan Szelest på piano som spelade med Hawkins redan under 50- och tidigt 60-tal. Gitarrerna är bra på flera låtar och de spelas av Fred Carter, Grady Martin och Dave Kirby. Tim Drummond spelar bas och Kenneth Buffrey, Jerry Carrigan och Farell Morris spelar trummor och slagverk. David Briggs och Charlie McCoy spelar orgel ett instrument som hålls i bakgrunden. Den sistnämnde spelar även munspel. Sen skapas en härlig New Orleans känsla av saxofonspel av Boots Randolph, Norman Ray och William Puett. Även trumpet framförd av Don Sheffield förekommer i blåssektionen. Körar gör både kvinnliga och manliga sångare.

Skivan inleder med Lawdy Miss Clawdy en låt som Elvis Presley gjorde en fin version på. Riktigt bra gitarrslingor och Hawkins sjunger med glädje och inlevelse. Lite härligt kaotiskt New Orleans blås bjuds vi också på. En grundmelodi som återanvänds i många låtar.

Andra låten är When my dreamboat comes home. En låt som Fats Domino sjöng. Har ett långsamt men hårt driv. Även här förekommer bra och lite speciella gitarrljud på sina ställen.

Cora Mae är något så ovanligt som en låt skriven av Ronnie Hawkins. Härligt rock n roll piano av Szelest.

Chuck Berrys Memphis, Tennessee följer. Har ett stadigt grundbeat och ett enkelt men svängigt riff. Ronnie Hawkins sjunger ovanligt lugnt men bra.

Sist ut på första sidan är Fats Domino klassikern Ain't that a shame. Framförs ganska troget originalet. Mycket blås och lite rullande takt och piano i bakgrunden. Effektiva pauser.

Andra sidan inleds med Bony Moronie. En helt underbar låt. Här i en version som inte står Richie Valens underbart råa version med tunga gitarrljud långt efter. Egentligen en Larry Williams låt. Den spelas extremt snabbt men gitarr och piano samspelar på ett bra sätt och ljuden är grymma. Hawkins sjunger inspirerat och vildsint.

Diddley daddy har ett fint avslappnat driv. Inleder med härligt sprucket gitarrspel och bra trummor. Bra kvidande gitarr längre in i låten och bra kvinnlig kör. Bra återhämtning efter föregående låt.

Härnäst kommer en Fats Domino låt I'm in love again. Mer gitarr än i originalet men lite utmärkt piano och munspel på sina ställen. Mycket gjädje och känsla.

Maybellene, den gamla Chuck Berry klassikern är nästa låt. Framförs i rasande tempo med effektfulla cymbaler placera på rätt ställen. Ett munspelssolo och fin gitarr.

Avslutar skivan gör Kris Kristoffersons The same old song som med sina knappa tre minuter är skivans längsta låt. Avslappnad med lågmäld sång och flyhänt piano och lite gitarr. Fin körsång och lite fioler. Handlar nog om Ronnie Hawkins eget liv. Åtminstone om en sångares liv.

Allt som allt en härlig skiva. Man blir på gott humör av den och den hyllar verkligen alla de gamla hjältarna och deras stilar. Ronnie Hawkins var ju samtida med många av dem och var som störst i Kanada.

Gammalt och nytt på flera plan

Ett av de mer märkliga namnen på en rockgrupp måste vara Nitty Gritty Dirt Band. De spelade en blandning av bluegrass, country och rock eller pop. Kanske var det blandning som var just kärnan och att det hade med musiken bland lantbrukarna att göra. Deras första skiva kom 1967. Här tänkte jag skriva om deras fjärde Uncle Charlie and his dog Teddy från 1971 utgiven på Liberty. En förvånansvärt svår skiva att få tag på.

Nitty Gritty Dirt Band bestod av Les Thompson på bas, Jimmie Fadden på gitarr, Jeff Hanna på gitarr och trummor, Jim Ibbotson på gitarr och piano och John McEuen på banjo och manolin. Även dragspel och en del andra instrument spelade de på. Verkliga multiinstrumentalister. Allesammans utom McEuen sjöng dessutom. Mycket av låtmaterialet är skrivet av andra eller traditionella sånger men ett par låtar skrevs av gruppen själva.

Skivan inleds med Some of Shelley's blues en glad låt. Med ett både modernt och gammaldags countrysound. Trummor och bas är modernt men banjon och andra instrument låter genuint. Fin sånginsats.

Prodigal's Return låter väldigt modern, som hämtat från countrygalan i Nashville. Knappast country alltså, mer åt pophållet. Mycket effekter på gitarrljudet.

Tredje låten Cure är delvis tillbaka på det mer äkta. Fortfarande är det något med produktionen som låter för modernt och slipat. Men här är det fin sång och bra banjo.

Bästa låten så här långt är Travelin' Mood med härlig snabb mandolin och svängigt glatt munspel.

Femte låten Chicken Reel inleds med lite galen fiol. Den är löjligt kort inte ens en minut lång.

Yukon Railroad är tillbaka med det alldeles för moderna ljudet igen. Mycket fiol och lite fin långsamt svängande elgitarr mot slutet.

Livin' Without You är en behagligt lugn och sparsam låt. Fin vass fingerpickad gitarr och lite vanlig akustiskt spelad gitarr.

På Clinch Mountain Backstep bjuds vi på lite snabb banjo i en härlig bluegrasslåt. Framförd på traditionellt vis förutom trummorna. Det låter riktigt bra.

Buddy Hollys Rave on skriven av hans manager Norman Petty framförs i en version som är helt underbar. Ett skoningslöst driv genom hela låten av trummor. Ovanpå det en gitarr som briljerar i små solon och ett genuint barpiano som river loss härliga slingor precis som i originalversionen. Sången är även den helt fantastisk med perfekt men ändå galen stämsång mot slutet.

Första sidan avslutas med en mycket stillsam och kort bluegrass låt Billy in the Low Ground.

Andra sidan inleds med en i sanning ursprunglig låt Jessie James framförd av Uncle Charlie som ju namngav skivan och även förkommer på bild på omslaget. Det kommer en intervju med honom direkt efter låten där hunden Teddy tilltalas.

Sedan är det dags för den stora singelhiten Mr. Bogangles. En perfekt mix av alla de genrer som Nitty Gritty gillade. Fint piano, fin sång och klassisk blugrass mandolin. Melodin är långsamt böljande minnesvärd och vacker.

Opus 36 är en instrumentell och temperamentsfull blugrass möter klassisk musik skriven av McEuen.

Santa Rosa ligger på gränsen till att låta för modern men jag gillar melodin och det förkommer fin banjo.

Propinquity har fin melodi och fin sång. Tyvärr ligger trummorna och basen alldeles för långt fram i mixen och låter alldeles för mekaniska. På tok för modernt i den aspekten. Påminner lite om Christmas vacation som är titelmelodin i filmen Ett päron till farsa firar jul.

Uncle Charlie har lite ovanligt gitarrkomp med bruten melodi och ett briljerande munspel i andra änden.

Randy Lynn Rag har grymt snabbt och varierat banjospel och lite logdanskänsla.

House at Pooh Corner återigen alldeles för modernt ljud. Men en behaglig sentimental melodi och fin sång. Handlar om Nalle Puh.

Swanee River har lite stugsittar känsla. Sista låten Spanish fandango är återigen en märklig inspelning med Uncle Charlie som gjordes redan 1963.

Jag hade höga förväntningar på den här skivan. Tyvärr lever den bara delvis upp till dem. Det finns två kanonlåtar på skivan och några stycken ytterligare med genuin country och bluegrass. Men sen kommer ett par alldeles för moderna pop-låtar hemskt producerade med hemska arrangemang och förstör helhetsintrycket. Men det är en glad och positiv skiva med fina sånginsatser och en del underbar bluegrass och driven rock så jag rekommenderar den helt klart.

Världens bästa sångerskas debut

Nu ska jag försöka att skriva om ett album som i mitt tycke nästan är för stort och bra för att ens försöka att beskriva. Big Brother and the Holding Companys självbetitlade debutalbum från 1967. Det spelades in i Chicago under bara tre dagar redan 1966, men Mainstream gav inte ut det förren 1967 och då ville gruppen själva knappt ge ut det. Konstigt tycker jag för det är helt underbart att lyssna på.

Big Brother and the Holding Company bestod från början av Dave Getz, Sam Andrew, James Gurley och Peter Albin. De bildade gruppen i San Francisco 1965. Ungefär samtidigt kom Chet Helms dit från Austin i Texas. Där hade han lärt känna Janis Joplin. Han startade klubben Avalon Ballroom och ett av banden som började spela där var just Big Brother and the Holding Company.

Janis Joplin hade varit i San Francisco redan 1962 och bland annat spelat blues på kafféer och liknande. Hon spelade in de nästan mytiska typewriter-banden tillsammans med Jorma Kaukonen vars frus skrivmaskinknattrande det är man hör svagt i bakgrunden. Janis Joplin återvände till Austin 1965 och blev nästan medlem i 13th floor Elevators. Men det blev San Francisco igen.

Big brother and the Holding Company har oförtjänt dåligt rykte som grupp tycker jag. När man läser recensioner och liknande står det alltid att de saknade både musikalisk och teknisk kunskap om musik och musicerande. Håller inte alls med om det. De skapar sällsynt intensiv musik med magiska solon och kryddar med små knorrar överallt. Underbart.

Peter Albin spelade bas, David Getz trummor, James Gurley och Sam Andrew båda gitarr och sist men inte minst Janis Joplin på sång. Även övriga i gruppen sjunger och körar på flera låtar. Något att lägga märke till är att det är väldigt enkel och genuin instrumentering. Varken piano eller orgel vilket är utmärkande för deras genuina råa sound. Inte den minsta brittiska pop-influens.

Skivan inleds med Powell St. Johns Bye, bye baby. Den speles i en underbar tillbakalutad takt och Janis sjunger med intensitet och känsla. Gitarrljudet är perfekt avvägt och har en viss sprucket avslappnat driv över sig. Trummorna är dynamiska med mycket cymbal men utan att det blir jazzigt.

Easy rider framförs av mestadels av en av männen i gruppen med skojfriskt körande av Janis. Ett härligt bassolo mitt i låten. Samma avslappnade komp med ett riktigt skönt svävande riff. Avslutas med psykedelisk och galen stämmsång.

Härnäst kommer Janis Joplin kompositionen Intruder. Nu blir det psykedeliska gitarrer som låter som att de studsar mellan vänster och höger högtalare. Janis Joplin sjunger extremt bra och varierat med grym intensitet.

Light is faster than sound är drömlik och hypnotisk. Fina trummor i samspel med det fina långsamt varierade gitarrkompet. Ett fint vinande och sprucket gitarrsolo mot slutet. Sången är en ensam körande Janis med Joplin i början och sedan en av männen som sjunger galet och inlevelsefullt.

Sist ut på första sidan kommer Call on me. Det är nog min favoritlåt på skivan. Mycket tack vare den hjärtskärande meningsfulla sången. När Janis sjunger "Don't take this sweet sweet love from me" ovanpå en av männens hummande så låter det fantastiskt bra. Jag gillar också "a man and a woman needs each other baby, like the fish needs the sea" och "and feel so blue just call on me darling and I help you". Sam Andrew stod för text och musik.

Andra sidan inleds med Women is losers. Janis använder hela registret och även fantastiskt varierat gitarrspel och en bas som briljerar ibland också. Underligt nog finns

Blindman är komponerad av hela gänget. En av männen sjunger och Janis körar. Lite tamburin och annorlunda nästan lite halvt spanskt ensligt gitarrspel emellanåt. Sången är ångestladdad och längtande och otroligt bra.

Down on me är arrangerad av Janis enligt omslaget. Frågan är om det är en gammal traditionell låt. Mycket härliga pauser i kompet och temperament i sången.

Caterpillar är en låt komponerad av Peter Albin. Med lite härligt snabbt gitarrspel nästan som en elektrisk mandolin. Sången är härligt dynamisk och galen. En positiv och glad låt full med överaskningar.

Sist ut på skivan är Moondogs Intruder. Skivans mest psykedeliska och drömmande låt. Låter som alla är med och sjunger i märkliga arrangemang. Janis tar en vers mitt i. Kompet är drömmande med flera lager gitarr med en som låter svagt och distat och den andra långsamt och mjukt. Om jag förstått rätt var Moondog en bohemisk och excentrisk person som levde delar av sitt liv på New Yorks gator. Han ska också ha spelat in flera skivor själv.

Både som helhet och sett till enskilda låtar så är det här en fantastiskt bra skiva. En av mina absoluta favoriter. Med sitt galna komp och sång och sitt genuina och äkta sound och låtmaterial skapar de en helt egen värld av underbar musik.

En gitarrvirtuos innerliga mix av country och blues

En mer innerlig, hård och samtidigt ljuvlig skiva än Link Wrays självbetitlade skiva från 1971 kan man nog inte hitta. Link Wray släppte sina första singlar redan 1958 som t ex den klassiska instrumentella rock n roll-låten Rumble. Han gav ut tre lp under 60-talet en på Swan 1963 och två på sitt eget märke Vermillion. Den här skivan är utgiven på Polydor.

Link Wray är en av gitarrlegenderna och något som han experimenterade tidigt med var lite råare ljud med gitarren med hjälp av att bland annat slå hål på membranen i gitarrförstärkaren.

På den här skivan sjunger Link Wray tack och lov. Han har en innerlig, ärlig röst. Anledningen till att han inte sjöng i början av karriären var att han till följd av tuberkulos han ådragit sig i Koreakriget hade opererat bort ena lungan. Att han ändå kan sjunga måste ses som en enastående prestation.

På skivan har han hjälp av Billy Hodges på piano och orgel, Bobby Howard på mandolin och piano, sina båda bröder Doug och Vernon Wray på trummor respektive inspelningstekniker även Steve Verroca spelade trummor. I kören hörs Doug och Steve och Billy samt Gene. Link Wray tackar även sin mor.

Skivan spelades in på Link Wrays farm i Maryland i en egen 3-kanals studio som han byggt i ett gammalt hönshus.

La de da inleder skivan. En svängig countrylåt med inlevelsefull sång och kryddat med perfekt levererade varierade gitarrslingor som kommer och går in och ut ur låten på härligt sätt. Lite körande och piano också.

Take me home Jesus är en ljuvligt mjuk melodi med smärtsamt levererad sång. Melodin verkar spelas på mandolin. Men ett solo på gitarr finns med halvvägs. Lite gospelinfluerad körsång hinns också med.

Juke box mama är en tungt gungande lite bluesig låt. Med effektfulla pauser i kompet och lite körsång. Sprucken akustisk gitarr som briljerar i bakgrunden och ett försiktigt spelat piano. Mot slutet lite elgitarr också. Alla instrument hörs kristallklart och det finns en spelglädje som smittar av sig.

Rise and fall of Jimmy Stokes är berättande låt i bluesstil med ett stadigt komp och en mycket speciell gitarr som låter olikt det mesta. Långa toner som är distade men ändå inte. Sången är uttrycksfull, hes och sprucken på ett underbart sätt.

Fallin' rain är den första låten på skivan skriven av Link Wray. De första är skrivna av Y. Verroca. Melodin är väldigt stark och påminner i refrängen lite om Dylans It's all over now baby blue. Den spelas på en mysig kombination av piano och gitarr. Sången är stark och kören förstärker på ett mycket bra sätt.

Andra sidan inleder med Fire and brimstone skriven av Link Wray själv. Skivans mest rockiga låt. Byggs upp på ett grymt bra sätt i inledningen. Sången är enormt inlevelsefull och innerlig.

Ice people är en fin stillsam sång med härlig gitarr som blixtrar till underbart. Texten är en stark betraktelse om människor som inte är snälla mot sina medmännsikor.

God out west har ett otroligt märkligt distat gitarrljud som är väldigt effektfullt och bra. Riktigt långa vinande toner. Kompet för tankarna till en arbetssång med spadar och hackor. Kanonfin kör i bakgrunden som glider in och ut tillsammans med distad gitarr.

Crowbar är en sann blueslåt med stillsamt ackompanjemang på akustisk gitarr och härlig sång. Växlar upp lite mer en bit in med kvidande elgitarr som svarar på sången.

Black river swamp inleder med lite undarbar mandolin. Låter lite Japansk i tonen. Men Warys sång är äkta innerlig country. Mycket härlig stämning med det Japanska i mandolinen och elgitarren i bakgrunden.

Avslutningsvis en cover på Willie Dixons Tail dragger. En tung blues. Med härlig gitarr både akustisk och elgitarr. Som båda hörs lika bra. Påminner lite om Howlin' Wolf ibland, helt underbart.

Ett av mina absoluta favoritalbum tack vare sina starka melodier, underbara sång, virtuosa gitarrspel och den innerlighet och genuina sätt som musiken framförs på. Borde vara en mycket mer välkänd artist. Han avled sorglig nog den 5 november 2005 i sitt hem i Danmark där han bodde sedan början av 80-talet.

En känd okänd skiva

Clear Light från 1967 är det det enda albumet som gruppen med samma namn gjorde. Det är en psykedelisk klassiker utgiven på Elektra. Samma bolag som gav ut Paul Butterfield Blues Band, Love och The Doors bland annat.

Clear Light beskrivs ofta som en sorts andra klassens Doors eller Love. Jag håller inte med. Enda likheten är möjligen att de båda kom från Los Angeles. Soundet domineras av maffiga trummor och snirklig gitarr i ganska galna samspel. Till skillnad från The Doors orgeldominerade mer suggestiva och hypnotiska ljud. Jag tycker mig ana lite stänk av country i musiken speciellt i hur gitarren spelas.

Producent av skivan var Paul Rotchild som producerade flera av Elektra-skivorna. Själva gruppen bestod av Cliff De Young på sång, Bob Seal på gitarr och även sång på ett par låtar, Ralph Schuckett orgel och piano, Douglas Lubahn på bas och sist men inte minst de båda trummisarna Dallas Taylor och Michael Ney. Clear Light var först ut med två trummisar och det var ett av deras stora kännetecken som gjorde dem omtalade. Bland andra Grateful Dead använde sig ju senare av två trummisar.

Dallas Taylor spelade även trummor tillsammans med Crosby Stills and Nash på deras första album. Och även på det andra, Deja Vu där Neil Young hade tillkommit till gruppen. Cliff De Young fick efter sin musikaliska karriär en karriär som skådespelare.

Skivan inleder med Black roses. Fin sång och driven melodi. Ett riktigt bra och annorlunda gitarrparti i mitten. De kännetecknande maffiga trummorna är också på plats.

Andra låten Sand känns lite tydligare med en taktfast grund och ganska ödesmättade gitarrslingor. Men de växlas med ett par orgelpartier som känns mer poppiga.

Trean är en stillsam lite cool melodi A child's smile. Med ett speciellt sound.

Street singer är riktigt ödesmättad med kraftfullt distad gitarr och omväxlande tunga trummor och cymbalvispande. Sången är ångestladdad på ett äkta och genuint sätt. Avslutas med lite bra vinande gitarr.

The ballad of Freddie and Larry är en märklig låt som har stilen av en tivolilåt. Men med lite vass gitarr mitt i alltihop.

Sist ut på första sidan är With all in mind har en klockren inledning med lite sprucken countrygitarr och fortsätter i samma stil med fin längtande sång. Man får lite The Band känsla nästan.

Skivans både sämsta och längsta låt inleder sida 2. Folksångaren Tom Paxtons Mr. Blue. Den inleder med tunga domedagstrummor och talade partier. Dessa varvas med mer musikaliska partier. Låten är otäck och skrämmande och teatralisk. De lyckas inte riktigt att få till det på ett sätt som tilltalar åtminstone mig. Avslutningen är ett härligt uppbyggt klimax faktiskt. Jag kan tyvärr inte jämföra med originalet av låten.

Think again har väldigt spektakulära gitarrljud i inledningen. Det låter ganska metalliskt och sprucket och dallrar på ett speciellt sätt. Kul att lyssna på.

They who have nothing har lite stämsångsarrangemang och fin spucken countrygitarr.

How many days have passed är en underbar melodiös och stillsam ballad med fin sång och stämningsfullt arrangemang med klara gitarrljud. Låter retsamt lik Will you still love me tomorrow men ändå inte. En av skivans höjdpunkter.

Sist ut är Night sounds loud. Lite ångestfylld sång och tunga trummor med fina gitarrpartier. Lite orgel också emellanåt.

Jag gillade inte skivan först men efter att ha lyssnat igenom den några fler gånger så gillar jag den mer och mer. Några låtar är riktigt bra och påminner om både The Band, Peter, Paul and Mary och Grateful Dead.

Bortglömd sångerska

Penny Nichols första album Penny's Arcade gavs ut på Buddah Records 1967. Det består av egenkomponerade låtar som mestadels framförs i singer songwriter stil med vissa psykedeliska tendenser. Hon bodde i San Francisco under hippieperioden och spelade på samma scener som de legendariska Big Brother and the Holding Company och Quicksilver Messenger Service m fl. Hon var bara 21 år när hon spelade in albumet och sitt andra album skulle dröja ända till 1990. Däremellan utbildade sig Penny Nichols och tog en doktorsexamen inom musik. En utförlig biografi finns om henne på http://pennynichols.com/bio.html.

I början av karriären spelade hon i samma bluegrassband som John McEuen som senare spelade i Nitty Gritty Dirt Band. En anknytning som faktiskt hörs lite på skivan som i vissa partier har lite vauduville sound över sig. Vilket även Nitty Grittys debutalbum har.

Musikerna på skivan Al Brackett och John Merrill från gruppen Peanut Butter Conspiracy.

Skivan inleds med Wash day. Den inleds med sparsmakat gitarrackompanjemang och stillsam sång. Men mynnar så småningom ut i starkare sång med både bas och lite tamburin.

Moon song är lite mer drömlik i sin atmosfär med något som låter som sitra. Den påminner starkt i vissa passager om svenska Ta mig till havet av Peter Ljungblad.

Color of love är lite ljuvare i sin framtoning. Lite flöjt förekommer.

Games är en glad lite vaudeville eller goodtimemusic sång. Lite jugband kanske, men ett av instrumenten är piano.

Salton sea song är lite fransk i sin stil. Lite bjällror eller vindklockor i slutet.

Sunshine blues är nog inte direkt någon blues. Men det kommer lite bluesiga pianoslingor emellanåt. Melodin i stor är absolut inte en blues.

Rainy days avslutar sida ett. En gladlynt låt. Med positivt ackompanjemang av gitarr, piano och trummor. En melodi som fäster sig.

B-sidan inleds med låten Summer rain. En stillsam och eftertänksam låt med lite country eller folkrocks stämning. Fina gitarrljud.

Yellow chimes sjunger hon väldigt fint och återhållsamt på. Fina rullande gitarrljud.

Look around rock har lite ovanliga takter i inledningen. Lite elgitarr och piano som nästan låter överstyrda. Mycket eko på sången som har väldigt lång tid mellan orgiginalljudet och ekot. Dessutom studsar ekot nästan mellan höger och vänster kanal. Blandningen mellan jazzigt piano och elgitarr låter väldigt speciell.

Mountain song innehåller också bra pianospel med lite elgitarr. Sången når ett väldigt effektfullt klimax.

Holy holy är en mer stillsam akustisk låt med en trevlig tamburin.

Skivans sista låt är Farina som sjungs väldigt effektfullt och ljuvt med sparsamt ackompanjemang.

Penny Nichols sjunger bra och melodierna är trevliga och flera av låtarna är riktigt bra.

Jazziga Led Zeppelin

Eftersom Led Zeppelin trots allt är så välkända och omtyckta så tänkte jag ge dem en chans till. Led Zeppelins första album, Led Zeppelin, kort och gott kom liksom deras andra album 1969.

Skivan inleder bra med Good times bad times skriven av Page, Jones och Bonham. Bra driv och dynamik i musiken och en melodi. Tunga trummor och fint samspel mellan sång och gitarr.

Babe I'm gonna leave you är en främst akustiskt framförd låt. Tyvärr så kan Robert Plant inte sjunga. Melodi finns inte. Vissa artister har en förmåga att spela en låt så långsamt så att den knappt bär, samtidigt som det ändå låter bra och musiken har ett sug i sig. Den förmågan saknar Led Zeppelin totalt. Innehåller dessutom ett flygalarmsliknande ljud som bara är underligt.

En Willie Dixon låt You shook me blir tredje låten. En blueslåt som framförs på jazzmanér. Sången är bedrövlig med långa tillgjort uttänjda toner och rena raljerande ljud. Dessutom en malplacerad orgel. Och ett totalt oengagerat bakgrundsgung. Enda behållningen är ett hyffsat kompetent munspel.

Om man ska tro rockkritikerna så avslutas första sidan med ett under av improviserad urflippad psykedelisk rock i låten Dazed and confused skriven av Jimmy Page. Inte alls anser jag. Sången är återigen ytterst störande med raljerande ljud. Den instrumentella biten har väl vissa kvalitéer främst trummorna. Men avsaknaden av melodi och den oförklarligt usla sången gör låten i stort sett olyssningsbar. Mer flummig jazz än urflippad psykedelia och mer skämtmusik än musik.

Orkar man vända på skivan och lyssna på sida två så möts man först av Your time is gonna come skriven av Plant och Jones. Inleder med en massa kyrkorgel. Fortsätter med lite akustisk gitarr och trummor. En fullt acceptabel låt. Även en del körsång i refrängerna. Låter som No woman no cry i vissa partier.

Black mountain side är en akustisk låt med vad som låter lite som bongotrummor. Ingen större melodi men ett varierat gitarrspel med lite österländska rytmer och stilar. Övergår snabbt i tredje låten på andra sidan, Communication breakdown. En ganska rak rocklåt. Med ett tydligt grundtema och bra gitarr runtomkring.

I can't quit you baby en Willie Dixon blueslåt som framförs på ett väldigt jazzigt sätt.

Sista låten är How many more times. Även den väldigt jazzig. Mycket cymbaler runt bakgrundsgunget. Ett ganska trevligt gitarrljud i inledningen av låten, men återigen ingen melodi. Förvandlas till oigenkännlighet efter hand.

Andra sidan är bättre och som helhet är det en hyffsad skiva med kanska tre bra låtar. Men det lever definitivt inte upp till sitt rykte eller till sina försäljningssiffror. De dåliga låtarna och partierna är alldeles för många och för dåliga för att man ska kunna stå ut med det.

En udda rockhjälte

En av de stora särlingarna inom rockmusiken. Roky Erickson född 1947 hade redan 1965 en lokal hit med en egen komposition med gruppen The Spades där han var sångare. Efter detta var han med i det legendariska 13th Floor Elevators som aldrig slog men var pionjärer inom den psykedeliska musiken bland annat. Enligt vissa uppgifter så ska Janis Joplin ha varit aktuell som sångerska för gruppen när hon bodde i Austin innan hon drog till San Francisco. Janis och Roky har även jämförts som sångare och jag måste nog hålla med till viss del. De har båda ett intensivt och expressivt uttryck.

I slutet av 60-talet gick det utför. Roky Erickson hamnade på institution. Trots allt så spelade han under 70-talet ändå flera konserter och skrev mycket nytt material. En diktbok med sångtexter kom ut 1971. Hans första officiella soloalbum Don't slander me kom 1986 och förra året (2010) kom hans senaste skiva, True love casts out all evil.

Här tänkte jag fördjupa mig lite i Don't slander me från 1986 som jag ska skriva om här. Den spelades in tillsammans med bland andra Duane Aslaksen på gitarr Paul Zahl på trummor, Jack Casady (från Jefferson Airplane) på bas, Andre Lewis på keyboards och Bill Miller. Han tackar bland annat sin mamma Evelyn Erickson och den gamle konsertpromotorn i San Francisco som också kom från Texas Chet Helms samt The Explosives med flera. Mest överaskande namnet är kanske Tom Fogerty. Skivan gavs ut på märket Pink Dust.

Musiken är genuin rock and roll. Roky sjunger med känsla och inlevelse och kompet är hårt och rått. Man kan verkligen inte tro att skivan gjordes 1986. Samtliga låtar är skrivna av Roky.

Inleder gör Don't slander me en hårtslående rocklåt med fina snabba gitarrpartier och rå sång som matchar varann perfekt.

Haunt är också en rocklåt med hög energi. Men lite annorlunda komp. Med en sax och ett smittande baskomp. Dessutom några ganska högfrekventa toner som ger extra stämmning.

Crazy crazy mama har en riktigt galen gitarr och lika galen sånginsats. Lite Jerry Lee Lewis känsla men med gitarr istället för piano.

En lite lugnare låt Nothing in return. Uttrycksfull sång som i sin bräcklighet fångar in lyssnaren. Lite moderna keyboards men de stör inte tack vare att de är ganska överstyrda och gitarren och basen har mycket skönt darr.

Första sidan avslutas med Burn the flames. Den låter ganska modern och går även den i ett lugnare tempo. Men sången är grymt bra och en galen gitarr som låter olikt det mesta ger sången karaktär.

Den andra sidan inleds med Bermuda en till sin melodi rak rocklåt. Fin sånginsats.

You drive me crazy påminner om en skön Buddy Holly låt t ex Maybe baby. Stilrent ackompanjemang och fin sång.

Can't be brought down en rejäl rocklåt med inlevelsefull sång och fina bas och gitarrslingor.

Näst sist kommer Starry eyes. Min favoritlåt från skivan och en favoritlåt överhuvudtaget. Jag gillar nog versionen från konsertalbumet Halloween ännu bättre. Det ska enligt vissa vara en hyllningslåt till den alldeles för tidigt bortgångne Buddy Holly. En stillsam men ändå driven låt med tydlig och medryckande text. Roky framför den hjärtskärande och med perfekt frasering. Rader som "When I am alone I hear and feel you" och "I wish that I could reach right out and touch you" är underbara. Så nyligen som 2010 gjorde artisten Veronica Falls en cover på låten.

Avslutningsvis kommer The damn thing med ett säreget rått ljud i bakgrunden och en stark rå sånginsats av Roky Erickson.

Sammanfattningsvis ett något ojämnt album som blandar genuin rock n roll med 80-talet. Tack vare rå sång och medryckande melodier och texter så blir det en angenäm upplevelse att lyssna på. Det går inte att missta sig på ärligheten i musiken. Liksom hans senaste skiva, som också finns på vinyl, så kan jag varmt rekommendera den här!

Små experiment med bandspelare

Aoxomoxoa är det tredje albumet som Grateful Dead spelade in. Det är även det mest experimentella albumet de gjorde. Fullt med egentligen ganska störande och inte särskilt spännande effekter med bandspelare. Mest tydligt i vissa låtar där sången spelas upp i ett långsammare tempo så att rösten förvrids. Albumet finns uppenbarligen i två versioner den som släpptes 1969 och en ny som släpptes 1972. Baserad på en mix av Jerry Garcia. Vad betyder föresten Aoxomoxoa?

Grateful Dead bestod av kärntruppen Jerry Garcia på gitarr och sång, Phil Lesh på bas och sång, Bob Weir på gitarr och sång, Bill Kreutzmann på trummor och Ron McKernan på orgel och sång. Dessutom var den förstärkt med Tom Constanten på piano och Mickey Hart på trummor. Hart skulle fortsätta att vara medlem i bandet men för Constanten så var det näst sista skivan. Han hade varit med på den föregående också.

En person som inte var medlem men som i allra högsta grad medverkar på skivan i form av textförfattare är Robert Hunter. Han har skrivet texten till samtliga låtar och musiken stod Jerry Garcia och även Phil Lesh för.

I sin bok om Grateful Dead, Searching for the sound, gör Phil Lesh en stor poäng av musikteori och liknande och även Tom Constanten var intresserad av sådant. Som tur är så blir det inget besvärande utan musiken förblir genuin och äkta.

Grateful Dead var ju en av den psykedeliska musikens pionjärer och förgrundsgestalter. I synnerhet för San Francisco scenen i sällskap med Jefferson Airplane och Big Brother and the Holding Company förstås. De hittar sin alldeles egen stil och tillhör klassiker som man bara måste ha hört. Och det av en god anledning.

En av Grateful Deads paradlåtar St. Stephen inleder skivan. En glad och frejdig låt. Med ett enkelt svängigt grundtema. Mycket bas och gitarr. Sen kommer ett märkligt mellanspel med klingande ljud. Avslutas i god improvisationsstil med både gitarr, trummor och lite piano. På liveskivan Live/Dead skulle de göra en version på 20 minuter av låten.

Som andra låt kommer en glad svängig blues Dupree's diamond blues med akustiska instrument och lite orgel. Jerry Garcias förflutna i ett jugband lyser igenom.

På Rosemary börjar expresimenten. Sången är bedrövlig men ändå står man ut tack vare att den är så skör och äkta trots allt. Ackompanjemanget är akustiskt och stämningsfullt. Låten påminner lite om The Bands Ferdinand the imposter.

Doin' that rag har ett drivet tempo i början och långsammare märkliga mellanspel men det känns aldrig konstlat.

Låten Mountains of the moon avslutar första sidan. En mystisk melodisk låt med lite medeltidsstämmning. Akustiska instrument som låter nästan som en harpa eller sitra. Jag tror bara att gitarr användes på skivan så de måsta ha spelat på ett mycket speciellt sätt.

Sida två inleder med China cat sunflower, en glad låt med mycket orgel och bas i inledningen. Ovanligt bra sånginsats, lite körande också. Några riktigt fina ljusa gitarrtoner kryddar musiken.

Andra låten What's become of the baby är tyvärr en riktigt hemsk låt som försämrar skivan avsevärt. Sången är förstörd av en bandspelareffekt och hörs knappt. Inga andra instrument hörs heller. Tankarna kan möjligen gå till någon sorts mässande kyrkomusik.

Avslutar skivan gör Cosmic Charlie. En genuin countryaktig blueslåt med en fantastisk inledningen med en spröd elgitarr som fyller hela rummet. Har ett annorlunda mellanspel som de återigen lyckas komma både in i och ut ur på ett naturligt sätt.

Sammanfattningsvis en glad positiv skiva som det svänger om. Många olika stilar och Jerry Garcia kan verkligen hantera en gitarr och få fram flera olika stilar och ljud. Trots att skivan anses som en av Grateful Deads mer svårtillgängliga och experimentella skivor så är den med undantag för en låt helt underbar och fantastisk. Varje låt känns enkelt uppbyggd av ett grundtema och det byggs sedan ut på olika sätt men hela tiden melodiöst och musikaliskt.

Obehagligt yttre men underbart inre

Om man bara vågar spela gruppen Dusts självbetitlade debutalbum Dust från 1971 så möts man fantastisk dynamisk bluesrock och lika dynamisk och rättfram tidig hårdrock.

Men varför denna hemska framsida? Enligt baksidestexten ett fotografi från Roms katakomber. Tack och lov är musiken inte alls otäck. Skivan är utgiven på bolaget Kama Sutra som ju inte heller för tankarna till några katakomber. Kama Sutra förknippas närmast med gruppen Lovin' Spoonful.

Dust bestod av Richie Wise på sång och både akustisk och elektrisk gitarr. Marc Bell på trummor och Kenny Aaronson på bas, dobro och slide-gitarr. Kenny Kerner var deras producent och var dessutom delaktig i att skriva de flesta av låtarna tillsammas med Wise. Gruppen bildades i New York 1969.

Sida ett inleds med en slide-gitarr driven låt Stone woman. Den har ett rasande tempo med bra dynamik och temperament. Mycket tuffa call and answer sekvenser med slide-gitarren och ett stadigt backbeat. Bra sång också. Trummorna är metalliskt klingande men hörs ändå tydligt.

Andra låten är Chasin' ladies. En lite mer traditionell hårdrockslåt med aggressiv snabb gitarr.

Goin' easy är en långsam intensiv blues eller country låt. Distinkta trummor och extrem slide-gitarr. Lite halvakustisk med klingande toner i bakgrunden.

Sist ut på första sidan är Love me hard också en akustisk prägel med lite spanskklingande gitarr i många partier. Däremellan är det drivande hårdrock med smattrande trummor och tung men varierad gitarr. Lite Big brother and the holding company Coo coo över vissa av de kulminerande gitarrtonerna. Bra sång också.

Andra sidan är lite annorlunda i framtoningen. Inleder gör skivans längsta låt From a dry camel, just inledningen är kul med ljudet av en gong-gong. Det ljudet återkommer fler gånger i låten. Det är en ödesmättad tung hårdrockslåt med mycket progressiva inslag med skiftningar i takt och ljudbild i långa sekvenser. Bra varierad gitarr med mycket temperament och tuffa trummor och basen som enda instrument i vissa partier. Bra sång som ekar och hörs både här och där på ett suggestivt sätt.

Often shadows felt har viss hård countryfeeling med steel-guitarr och akustisk gitarr. Men basen och trummorna ger låten en omisskännlig hårdrocksudd. Sången är riktigt bra och en bit in i låten antar jag att det är en steel-gitarr som åstadkommer ett otroligt häftigt vinande ljud helt olikt allt jag hört tidigare. Melodin är underligt välbekant och jag tror att det är If you're going to San Francisco den påminner om.

Sista låten är Kenny Aronsons instrumentella Loose goose. En riktigt speedad countryinfluerad låt. Med trummor som knappt hinner med gitarren. Det kokar ihop till ett par riktigt bra klimax. Jag försöker komma på vilken låt man ska likna vid, men går bet.

Sammantaget en riktigt bra skiva. En ordentlig adrenalinkick i positiv bemärkelse. Stilarna går från blues till country och musiken är hela tiden hård och genuin. Mycket bra producerad också. Instrumenten hörs kristallklart och effekterna som t ex eko förstärker musiken och ger en extra knorr åt det hela.

Cool musik med värme

Gruppen Spirit släppte sitt fjärde album Twelve dreams of Dr. Sardonicus 1971. Vid ett första påseende och lyssnande så verkar deras musik vara av den intelligenta sorten. Lite Frank Zappa och jazz. Men vid närmare granskning och även bara genom variationen på materialet så märks det att detta är äkta genuin musik. När Zappas musik känns som ett skämt så känns Spirit ärliga och rättframma. Cool musik med värme.

Spirit bestod av Mark Andes på bas och sång, Ed Cassidy trummor som var gift med Randy Californas, gitarr och sång, mor. Jay Ferguson på sång och piano och även John Locke på piano. De flesta av låtarna skrevs av antingen Ferguson eller California men även Locke skrev en låt och hjälpte California med en låt. Ed Cassidy had tidigare spelat trummor i olika jazzband med bland annat Thelonius Monk.

Deras första skivor gavs ut på Ode som styrdes av Lou Adler men detta var deras första skiva på Epic och egentligen deras sista skivan som grupp.

Prelude - Nothin' to hide sätter tonen direkt. En massa knasiga påhitt bland annat en kromatisk skala på gitarren som till slut spricker sönder i en distad ton. Varannan ton i höger och varannan i vänster högtalare.

Nature's way är en underbart vacker låt med mäktiga trummor.

Min favoritlåt på skivan är nog Animal zoo. Den inleder med ett Bo Diddley liknande gitarrspel. Mellan verserna tar ett gitarrspel som liknar Spencer Davies Groups So glad we made it. Sången är underbart vacker och ibland även stämsång.

Love has found a way är en ganska jazzig och konstig låt. Men har en del fina passager. Speciellt i slutet med långsamt förvridna episka gitarrljud. Why can't I be free fortsätter i samma stil. Övergången sker nästan obemärkt.

Avslutningsvis på första sidan kommer Mr. Skin har en del fina bastrummor stämsång och lite blås. En av de mer rockiga nästan funkiga låtarna.

Andra sidan börjar med Space child, en episk jazzlåt med vissa rymdljud. Lite Roy Buchanan med You're not alone. Både piano och gitarrljud som inte är lika något annat. Men det blir aldrig mer jazz än att det är njutbart bra.

When I touch you har en furiös inledning med gitarrljud som fyller hela rummet. Ödesmättat med trummor och bra sång. En väldigt progressiv låt med varierad takt mest hela tiden. En grymt bra gitarrsektion. Inte en tråkig stund.

Street worm fin inledning med piano och mjukt distad gitarr. Fin sång och stabil lite uppstudsig takt som är grymt bra. Långa call and answer sekvenser där varje call är flera toner. En intensiv avslutning med gitarr.

Life has just begun innehåller mycket akustisk gitarr och mycket bra uttrycksfull sång.

Morning will come skivans mest rockiga låt. Inledningen pumpar upp stämningen. Mycket blås och glatt humör. Inte olikt den moderna svenska gruppen The Ark med sitt melodifestivalbidrag.

Avslutningsvis kommer låten Soldier. En mycket stillsam låt med kraftfullt piano och eftertänksam atmosfär. Fin och speciell stämsång i slutet.

En skivan som visar att även cool musik kan vara melodiös och medryckande. Kan varmt rekommendera den här skivan.

Obskyr tidig hårdrock

Bara namnet på skivan High on Mount Rushmore och förstås namnet på gruppen Mount Rushmore är obskyrt. Skivan som gavs ut på Dot 1968 anses som en av de första hårdrocksplattorna. Men de var aldrig stora när det begav sig och de är fortfarande glömda och okända idag. De kom från Kalifornien så referensen till Mount Rushmore i South Dakota är lite otydlig.

Mount Rushmore var en kvartett bestående av Mike Bolan på gitarr, Glen Smith på sång och gitarr, Travis Fullerton på trummor och Terry Kimball på bas. På baksidan av skivomslaget nämns de bara som Bull, Smitty, Travis och Kimball.

Först ut är en cover på Jimi Hendrix låt Stone free. Den är riktigt bra med varierad gitarr och bra sång med lite stämsång i refrängen.Trummorna är också bra.

Without no smog är en eftertänksam ganska lång låt som ger utrymme för improvisation. Sången är riktigt bra och vissa gitarrslingor sitter som en smäck. En lång sekvens innehåller riktigt bra lågmält vinande gitarr.

Ocean fortsätter i en liknande stil. Lite hårdare tempo och kanter. Fina trummor och gitarr och sång.

Sist ut på första sidan I don't belive in statues har kanske en viss koppling till monumentet på Mount Rushmore. Låten har bra drag i sig och lustig rytm emellanåt som gör att det svänger på ett speciellt sätt. Fin gitarr och sång.

Skivans längsta låt, Looking back inleder andra sidan. Det är nog skivans mest experimentella och psykedeliska låt. Den har många ansikten och ständigt varierande men också ärlig och melodiös trots ett parti som börjar med tickande mystiska klockor och via åskmuller mynnar ut i tågstationssorl. Men sedan tar sig låten och bränner av en sekvens i bästa Quicksilver Messenger Service anda. De mer ljudkollage liknande delarna kan nog påminna lite om Jefferson Airplane men det görs mycket mer logiskt och melodiöst och  blir därför inte det minsta störande. Den avslutas som den börjande med bra sång och en rejäl dundrande gitarr.

('Cause) She's so good to me har ett gitarrriff som jag tycker mig känna igen men jag vet inte varifrån. Bra är det iallafall. Låten har en bra gitarr och bra sång och cymbaltrummor. Mycket temperamentsfullt och dynamiskt.

Troligen skivans märkligaste låt Fanny Mae / Dope song avslutar. Den börjar med ett avslappnat barsound med lite akustisk gitarr och sorl i bakgrunden. Sedan kommer ett magnifikt cymbalinferno och elgitarr som återigen påminner lite om Quicksilver Messenger Service i Gold and silver eller The fool. Blir sedan lite snabbare och mer vinande gitarr, inte olikt Jimi Hendrix. Bluesigt och ärligt. Det finns lite Janis Joplin i alltihop också. Allra sist blir det kazoo, piano och barsound igen, svängigt och ärligt. De lyckas göra det utan att det låter löjligt eller störande. Frasen "stone free" förekommer ett par gånger och knyter ihop säcken.

En blind gittarist

Liksom Ray Charles var Charlie Starr inte blind vid födelsen utan blev blind senare i livet. Han blev blind vid 11 års ålder. Istället för piano så spelade Charlie Starr gitarr. Albumet Tough and Tender från 1971 är hans andra album. Det innehåller två egna kompositioner och flera covers på bland annat James Taylor, Joni Mitchell och Carole King.

Skivan är utgiven på bolaget Prophesy Records.

Den första anledningen till att jag hittade albumet var att Stan Szelest spelar piano på några låtar. Han var en period med i Ronnie Hawkins kompband tillsammans med Levon Helm och Robbie Roberston som senare bildade The Band. Han har även medverkat på senare skivor med Ronnie Hawkins och som studiomusiker.

Skivan påminner faktiskt mycket om The Band, Charlie Starrs röst påminner inte så lite om Richard Manuels.

Riding on a railroad inleder. Den är en effektiv soullåt.

Sweet sweet heart är också framförd i soulstil och har en del fina piano och elgitarrslingor. Kvinnlig kör som kallar sig Ghetto Fighters.

For free är en mer stillsam låt. Med eftertänksamt piano och mycket jazziga cymbaler.

Coffee and dounuts har mycket bra elgitarr och han sjunger svängigt och glatt med så där härlig varm röst.

Sist ut på första sidan är One man dog är en sparsam låt med bara Charlie Starr på flyhänt varierad gitarr och uttrycksfull sång och lite vissling. When does a man become a man är skriven av Charlie Starr själv. Den framförs i samma fina sparsmakade stil. Inte riktigt blues men inte heller country men mycket svängigt, enkelt och melodiöst. Charlie Starr spelar gitarr på ett ganska speciellt sätt tror jag, där han blandar att slå an alla strängar och bara knäppa på enstaka strängar.

Härlig soul inleder andra sidan That lucky old sun är i samma anda som Georgia on my mind med kvinnliga körsångare och väldigt smärtsam sång av Charlie Starr.

Don't talk now har en bra uppbyggnad mot ett fantastiskt kimax i slutet.

Sist ut är en egenkomponerad låt Dirty water som faktiskt låter lite som Skip James lite skrämmande drivande blues. Den går i en sparsmakad och närvarande stil med bara gitarr och sång. Gitarrspelet är otroligt varierat för en enkel akustisk gitarr och den låter inte riktigt som något annat.

Sammanfattningsvis en bortglömd sångare och gitarrist som förtjänas ett bättre öde. De sparsmakade låtarna är de bästa.

Anna och mig

Låten Anna och mig finns med på Lalla Hanssons skiva Upp till Ragvaldsträsk. Det är en kul skiva från 1971. Den består av amerikanska rocklåtar som Lalla Hansson översatt till svenska. Anna och mig är en oförglömligt kul översättning av Kris Kristoffersons låt Me and Bobby McGee. Den har framförts av hur många artister som helst och även i flera olika versioner inte minst på svenska. Cornelis Vresvijk gjorde en version som heter Jag och Bosse Lidén, Siw Malmkvist framförde en version skriven av Hawkey Franzén som heter Jag och Bobby. För inte mer än ca 5 år sen gjorde Caroline af Ugglas en version som var en väldigt bra översättning trogen originalet och med komp som påminde mycket om Janis Joplins oförglömliga version från hennes sista album Pearl.

Me and Bobby McGee är en av få låtar som jag kan lite text till, och några ord som etsat sig fast extra starkt är "freedom is just another word for nothing left to lose". I Lallas översättning klingar orden "jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar så Anna och jag". I Siws version låter "Ifrån midnattssol i Norrland ner till tidig skånevår" extra kul.

Titelspåret till skivan Upp till Ragvaldsträsk är Lalla Hanssons översättning av The Bands Up on Cripple Creek. Ragvaldsträsk ligger föresten strax söder om Skellefteå i Västerbotten. En mycket speciell men kul översättning. Bra komp också. Det är bra komp skivan igenom. Bland annat Bengt Palmers är med och spelar bas, Janne Schaffer spelar gitarr och Kjell Öhman spelar piano.

Näst efter dessa är nog Hej, du med tamburinen efter Dylanlåten och Försök att förstå efter Creedence Clearwater Revivals Have you ever seen the rain de bästa låtarna.

Skivan är ärlig och bra rakt igenom, mycket bra ackompanjemang med fina gitarrer, munspel, trummor mm. Lalla Hansson har en väldigt fin röst och sjunger ärligt och rättframt och hans svenska texter låter bra.

Sprungen ur myllan

Songs of our soil från 1959 var såvitt jag vet Johnny Cashs första album med renodlade countrylåtar. De första skivorna hade ju innehållit lite rockigare låtar inspelade på Sun i Memphis. Den här skivan bjuder på fantastisk genuin countrymusik med ett stänk av folk.

Han har skrivet flera av låtarna själv.

Först ut är Drink to me. En snabb countrylåt med en svängig kör. Likadant med Five feet high and rising som måste handla om någon sorts översvämning.

The man on the hill har många tempoväxlingar och effektfulla pauser. Hank and Joe and me handlar om törsten efter vatten mitt i öknen. Här är kören mer framträdande och också gitarrspelet. Clementine går i samma stil med en stadig bas.

The great speckled bird avslutar första sidan. Den är speciell med sitt komp av ett enkelt piano. Den går lite mer i valstakt. Mycket fin pedalsteel gitarr i samspel med pianot. Johnny Cash sjunger som alltid med värme, starkt och ärligt.

Andra sidan inleder med I want to go home. Som till min stora överaskning är samma melodi som Cornelis Vresvijks använde till Jag hade en gång en båt. Den går i calypsostil med fina trummor eller marackas och piano samt gitarr. Jag antar att det är samma låt som Beach Boys spelade in som Sloop John B.

The caretaker är en böljande countrylåt med fint gitarrspel. Old Apache squaw kanske förebådade Johnny Cashs senare starka engagemang för Nordamerikas indianer. Fina gitarrtoner och coola trumljud.

Don't step on mothers roses är en riktig berättande countrylåt med pedalsteel. My grandfather's clock har ett kul trumljud som tickar som en klocka. Ett galopperande gitarrljud som stannar effektfullt ibland. Ett lustigt pianoljud återkommer bara ett par gånger i call and answer stil med Johnny Cashs röst.

Avslutar skivan gör It could be you. Den knyter ihop säcken med en värm och långsam ballad med mycket kör.

Låtarna är väldigt berättande. Det känns som om man sitter framför en varm brasa en kulen höstkvällen och Johnny Cash sitter där och berättar med sin varma ärliga röst. Helt underbart!

Ljuva psykedeliska toner

Heaven and Earth var en duo bestående av kvinnorna Pat Gefell och Jo D. Andrews. De gjorde ett album Refuge tillsammans 1973 på bolaget Ovation. Det är ett fantastiskt album fullt med luftig psykedelisk rock. Vackra arrangemang och bra melodier. Pat Gefell och Jo D. Andrews skrev mycket av musiken själva men tar också med en låt av Bob Dylan, en av Stephen Stills och en Elton John låt.

Pat Gefel, numera Patricia Dennison, är fortfarande aktiv som musiker och gav nyligen ut en soloplatta - Who's Watching.

Förutom Pat och Jo medverkade även en rad studiomusiker på skivan. Inspelningen gjordes på hösten 1972 i Chicago. Bland studiomusikerna fanns Charles Chittenden på gitarr, Phil Upchurch på bas, Ron Steele också gitarr, Arthur Lauer på flöjt och Don Simmons och Bobby Christian på trummor och slagverk. Strängarrangemangen gjordes av George Andrews, kanske en släkting till Jo. Hon stod för stämsångsarrangemangen.

Omslaget är häftigt och själva skiven ligger i en innerpåse som har både detaljerade uppgifter om vem som spelar på respektive låt och även sångtexter till samtliga låtar. Intressant läsning.

Ovation var ett märkligt skivbolag som under tidigt 70-tal försökte sig på quadrophonic ljud där man förmodligen skulle använda fyra högtalare istället för stereons två. En märklig uppfinning. Men man ser att formathysterin med dvd och blueray osv fanns redan för 40 år sedan. För naturligtvis krävdes specialutrustning för att kunna ta del av det nya ljudet. Tack och lov kan man spela skivan på en helt normal stereoskivspelare.

Låten Jenny skriven av Pat Gefell och Jo D. Andrew inleder skivan. Mycket lyriska elgitarrklanger avslappnat ibland och snabbt ibland ständigt annorlunda, dessutom fina trummor. Ibland låter gitarren nästan som en mandolin och ibland mer vinande. Underbara röstarrangemang som drömlikt går in i varann.

Voice in the wind skrevs av Pat Gefell ensam. Här finns lite flöjt med och stämmningen på låten är mer folkrockig. Fin stämsång och en del smakfulla stråkar.

En låt av Stills To a flame är skivans tredje låt. Mycket stråkarrangemang och mycket vacker sång. Det kommer en sekvens med ett solo på akustisk gitarr i mitten som är fantastiskt bra.

Tomorrow is a long time skriven av Bob Dylan framförs helt underbart. Man riktigt ryser. Underbart avslappnat lite nyfiket sökande piano och helt underbar stämsång. Rösterna är så olika och de blandas fantastiskt vackert. Sparsmakad fin akustisk gitarr av Pat.

Titelsången Refuge avslutar första sidan. Den är drömlik och psykedelsik. Det är Jo D. Andrews och Pat Gefell som skrivit och de sjunger respektive spelar gitarr. Det är fantastiskt hur de kan få en så djup och stämmingsfull låt med så små medel. Melodin har lite annorlunda rytmer gentemot vanliga amerikanska folksånger.

Andra sidan inleder med Sixty years on skriven av Elton John. Väldigt efektfull sång. Pat Gefell sjunger och spelar akustisk gitarr och Jo D. Andrews sjunger effektfullt i bakgrunden. Skapar en drömlik enslig men ändå varm stämning. Mycket fiol i ett parti i mitten.

Song for Craig är en glad låt skriven av Pat Gefell ensam. Börjar väldigt stämningsfullt och öppnar upp sig med fina arrangemang. Fina trummor och fin flyhänt gitarr av Pat Gefell. Rösterna blandas underbart vackert.

Tell me how to know you är skriven av dem båda. En drömmande låt sparsmakat instrumenterad. Fina ljud ur en akustisk gitarr av Charles Chittenden. Mot slutet kommer ett parti med olika gitarrljud i båda högtalerna som är väldigt stämningsfullt.

A light is shining är den enda låten skriven ev Jo D. Andrews ensam. Det är skivans mest rockiga låt med stark men ändå underbart vacker sång. Underbart vinande stämningsfull och varierad elgitarr och mycket tamburin.

Avslutar skivan gör Feel the spririt en drömlik lite skrämmande låt skriven av dem båda. Mycket fin stämningsfull och varierad sång med mycket ljud som är svåra att placera. Rösterna låter också som om de kommer från olika håll och trummorna pumpar på i slutet. Lite som Linda Perhacs eller kanske HP Lovecraft.

Sammanfattningsvis en psykedelisk pärla med gedigna ärliga och öppna arrangemang. Mycket varierande musik från det mest sparsmakade till det mest rockiga från det mest skirt ljuva till det mest ensligt skrämmande.

Howlin' Wolf i London

Howlin' Wolf (Chester Arthur Burnett) är en mina absoluta favoritartister i allmänhet och i synnerhet när det gäller elektrisk blues. Han hade en underbart rå, innerlig och genuin röst i samma anda som Blind Willie Johnson. Howlin' Wolf började sin karriär på bolaget Sun records i Memphis redan 1948 och fortsatte liksom Muddy Waters norrut till Chicago och Chess records.

I början på 70-talet var ägaren till Chess, Marshall Chess, manager för Rolling Stones och det bidrog säkert till att skivan The London Howlin' Wolf sessions från 1971 gjordes. Bill Wyman på bas och Charlie Watts på trummor från Rolling Stones spelade på skivan och även Eric Clapton på gitarr och Steve Winwood på piano och orgel. Även Ian Stewart från Rolling Stones spelade piano på några låtar.

Skivan blir ganska rejält sågad på t ex Allmusic. Men jag tycker att den är riktigt bra. Bara att det är Howlin' Wolf gör skivan bra och låtmaterialet är ju fantastiskt sen spelar Eric Clapton gitarr.

Rockin' daddy inleder. Den är misstänkt lik Killing floor som tyvärr inte är med. Mycket improvisation på gitarren och Wolf sjunger precis så där härligt innerligt och genuint som alltid.

I ain't superstious en annan favoritlåt med Wolf skriven av Willie Dixon. Lite blås på den här.

Sitting on top of the world, en klassisk blueslåt med det där sega gungande tempot och ångestladdad stämning ända in i märgen. Enligt skivomslaget är låten skriven av Wolf själv men det är en version på en äldre blueslåt inspelad av bl a Charlie Patton. Fint munspel genom hela låten.

Worried about my baby en mer upptempo blueslåt skriven av Wolf och han spelar också munspel på den. Extra fint piano genom hela låten.

What a woman! innnehåller ett annorlunda gitarrkomp. Avslutar första sidan gör Wolfs egna Poor boy. En tung blues med en del bra trummor och gitarr.

På andra sidan inleder Built for comfort med en massa blås som låter riktigt bra. Fina piano toner och stillsam gitarr ger en härlig stämning.

Who's been talking har samma långsamt gungande känsla som Sitting on top of the world. En massa orgel ger en annorlunda stämning till låten.

The red rooster en av de stora bluesklassikernam skriven av Willie Dixon. Först ut är en övningssession med akustisk gitarr. Den riktiga versionen har också den där akustiska slidegitarrkänslan. Dessutom riktigt bra sång och piano.

Do the do har ett väldigt snabbt och stressigt komp med annorlunda gitarr. Men Howlin' Wolf sjunger med känsla.

Highway 49 inleder som ett tåg som rusar fram ut ur en tunnel. Riktigt bra gitarr och piano.

Avslutar skivan gör Wang-dang-doodle, en skön genuin blueslåt med call and answer sång och gitarr.

Musik för syskon

Allman Brothers femte skiva Brothers and Sisters från 1973 markerar en ny riktning i någon mån. Skivan har en mycket större countryprägel än tidigare. Den ena brodern gitarrgeniet Duane Allman hade kört ihjäl sig och i samma trakt körde även basisten Berry Oakley ihjäl sig. Men han hann vara med på de första låtarna på denna skiva. Trots dessa tragedier så fortsatte Gregg Allman, Richard Betts och resten av bandet att göra musik. En nyhet på den här skivan var pianospelaren Chuck Leavell.

Jag tycker att det är en kanonplatta i likhet med de tidigare. Betts står för många av texterna och speciellt hiten Ramblin' man och min favorit Pony boy. Den var faktiskt nummer 1 på Billboardlistan i USA och singeln med Ramblin' man var nummer ett på singellistan.

Först ut på sida ett är Wasted words. Sedan kommer Ramblin' man. En av Allman Brothers mest kända och även en av mina favoritlåtar. Väldigt fin sång med precis rätt känsla av Richard Betts och ett piggt komp med fint piano som flyter omkring och perfekta gitarrsound och drivande trummor. Samspelet är löst och jammigt men ändå helt perfekt. Betts släpper på gitarren i slutet och ett riktigt blixtrande men ändå klart klimax byggs upp.

Come and go blues innehåller riktigt bra piano och ett fint samspel med gitarren. Mycket temperamentsfullt.

Jelly jelly avslutar första sidan. En långsamt gungande blueslåt med fin slidegitarr och smärtsam sång. En del orgel ger extra stämmning och även vissa pianopartier i bästa bluesstil. Ett gitarrparti i slutet visar vilken virtuos Dickey Betts är.

Andra sidan inleds med Southbound har en karaktäristisk drivande puls men melankolisk sång. Grymt svängande och vinande gitarrljud, ibland korta ibland långa stötar. Mycket bra.

Jessica är en instrumentell låt, med lite akustiks gitarr förutom el-gitarren. Med riktigt fin melodi. I improvisationsstil med ett enkelt grundtema som de går in och ut ur på ett makalöst sätt. Fina cymbaler.

Min favoritlåt Pony boy, avslutar skivan. En låt med en akustisk känsla. Speciellt fint samspel mellan sång och först piano och sedan gitarr. Richard Betts spelar några lustiga toner på gitarren och sedan svarar Chuck Leavell på pianot med en massa knorr. Fantastiskt att höra hur man kan få till samma saker på så olika instrument. Betts river av en del riktigt fin slide-gitarr och sjunger mycket bra. Man känner sig som att man sitter på hästryggen och lunkar men på ett helt annat sätt än i countrymusik. Inledning är magnifik med några uppvaknande och sökande toner från gitarren innan det gungar igång. Det är grymt underhållande och behagligt att lyssna på. Anspråkslöst och svängigt med ständiga överraskningar.

Amboy Dukes

Amboy Dukes var Ted Nugents första band. Det bestod av T. T. Palmer på trummor, Bill White på bas, Steve Farmer och Ted Nugent på gitarr, Rick Lober på piano och orgel samt John Drake på sång. De kom från Detroit. Ted Nugent jämförs på baksidan av skivomslaget med Hendrix, Beck och Bloomfield.

Deras debutplatta Amboy Dukes släpptes på Mainstream 1968. Samma bolag som gav ut Big Brother and the Holding Company. Drygt hälften av låtarna är skrivna av bandet själva främst Nugent och Farmer. Någon som har någon aning om vad skivomslaget föreställer?

Baby please don't go inleder skivan. Det är helt klart skivans bästa låt. En över fem minuter lång blueslåt med massvis med psykedeliska gitarrslingor och tungt blueskomp. Ted Nugent får fram unika och vildsinta ljud ur sin gitarr, både vinande nästan romande och distade och med temperamentsfull känsla. Ständigt varierande. Trummorna spårar ur i frenetiska solon ibland som matchar gitarren och likaså orgel på ett ställe. Inte ett tråkigt moment på hela låten.

I feel free är mer av en poplåt men en mystisk orgelslinga skramlande trummor och mycket vinande gitarr räddar låten.

Young love har ett kul basbetonat gung i bakgrunden. Kraftfull sång och fint piano trummor och gitarr. Bra temperamentsväxlingar.

Psalms of aftermath har en drömlik stillsam inledning. Stämningsfull sitar och bygger upp till ett klimax i slutet på verserna där det låter som stämsång och kraftfulla trummor. Lite Chameleon Church över det.

Colors har en krånglig melodi med psykedelisk gitarr och sång i vissa partier. Annars gitarr och sång i call and answer format. Mynnar den ut i God save the queen?

Andra sidan börjar med Let's go get stoned. En långsamt gungande blueslåt. Underbart bluesiga pionoslingor och effektfull stämsång och naturligtvis en del underbart samspel med Ted Nugents uttrycksfulla gitarr. Men är inte valet av låt underligt med tanke på Journey to the center to the mind och Nugents hävdande att låten inte är drogrelaterad.

Down on the Philips escalator påminner i framförande mycket om brittisk pop. Men gitarren räddar den. Bra trummor också. Men jag gillar låten eftersom den har en kraftfull melodi och fin stämsång. Men som sagt utan vinandet och frustandet från gitarren så hade jag haft svårt för den.

The lovely lady har lite sitar liknande ljud i inledningen men jag tror att det är gitarr. Sen kommer ett annat märkligt ljud som antingen är piano eller gitarr. Annars aningen för popigt. Ingen vinande gitarr på den här låten och en annan sångare.

Med Night time är skivan tillbaka i rätt spår igen. Trummor, gitarr och kraftfull sång med lite stämsång. Distat avslappnat avslut med ett mjukt piano också.

It's not true verkar vara en The Who låt. Jag har nog aldrig hört originalet. Väldigt popigt men stämsång, piano och fina cymbaler väger upp. Och visst får vi lite rejäl gitarr i mitten och slutet också.

Gimme love avslutar skivan. En bestämd inledning med avmätt gitarr. Lite stämsång och vinande gitarr hinns också med. Ett mycket annorlunda avslut på låten med ett skumt gitarrljud.

Det man tar med sig efter att ha hört skivan är nog Ted Nugents varierade och häftiga gitarrspel och kombinationen med tungt snabbt gung men ändå temperamentsväxlingar. Jag gillar T. T. Palmers trummor också.

En värdig avslutning

The Bands sista album med originalsättningen var Islands från 1978. Det blir ofta utskällt i professionella recensioner, i motsats till de närmast föregående plattorna. Jag anser tvärtom att det är deras bästa album sedan Stage Fright från 1970 som innehåller en del bra låtar. Tyvärr så är det egentligen bara de två första skivorna som är riktigt bra. Därefter blev det överproducerat och långt ifrån de underbara basement tapes i känslan.

Det fina med den här skivan är att flera än Robbie Robertson skrev lite låtar och de till och med tog in en låt som de inte skrivit själva Georgia on my mind. Det är också mindre konstiga influenser än närmaste föregångaren. Alltihop är inspelat i deras egen studio Shangri-La i Los Angeles.

Först ut är Right as rain skriven av Robbie Robertson. Richard Manuel sjunger inlevelsefullt men melodin är ganska polerat och intetsägande. En del sax av Garth Hudson i slutet av låten.

Street Walker kommer som nummer två. Den är skriven av Robbie och Rick Danko som också sjunger. Han sjunger också med inlevelse och smärta. Ett parti med lite kul gitarr och lite sax höjer låten.

Let the night fall framförs av Richard Manuel och innehåller lite körande. Tyvärr fortfarande med dessa otäckt softade ljud. Likadant med Ain't that a lot of love som framförs av Levon Helm. Den har ett ganska medryckande basriff och lite fina gitarrljud mot slutet.

Christmas must be tonight har en riktigt fin melodi och lite akustiska klanger. Inte riktigt ett så oäkta sound. Lite samma långsamt flytande känsla i melodin som klassiker såsom Up on cripple creek och The Weight.

En instrumentallåt, The Bands enda, inleder andra sidan. Islands heter den. Garth Hudson har några behagliga saxpartier på den. Skriven av Rick Danko, Hudson och Robertson.

Den enda låten från skivan som var med på greatest hits samlingen för några år sen var The saga of Pepote Rouge. Fina avslappnade gitarrljud och fin sång av Rick Danko och Levon Helm i refrängen. Lite av de roliga sångarrangemangen från de första skivorna.

Georgia on my mind framförs med oöverträffad känsla av Richard Manuel. Det var väl ursprungligen Ray Charles som gjorde den känd. Fina gitarrljud.

Knocking lost John har ett par kul klingande trumljud i inledningen sedan blir det en dragspelsdominerad driven zydecolåt med en del dundrande basljud emellanåt. Kul avslutning med någon sorts förvrängd gitarr.

Avslutar The Bands sista skiva gör Livin' in a dream. Levon Helm sjunger och de andra körar. En malande ganska ointressent låt.

Sammanfattningsvis en hyffsad skiva. Den kom 1977 så produktionen är dålig. De enda instrument som har lite riv är gitarr och sax. Lite bra bas på en låt och lite bra trummor på en låt. Pianot hörs inte alls. Trummorna är softade. Rösterna har de naturligtvis kvar och alla tre Richard Manuel, Rick Danko och Levon Helm sjunger fint.

Fat Water

Det finns ett antal band och sångerskor som anses likna Big Brother and the Holding Company och Janis Joplin. Fat Water är ett av dem. De gjorde bara en skiva Fat Water från 1969. Utgiven av MGM som SE-4660, men den verkar inte ha varit del av Bosstown kampanjen som bl a gruppen Chameleon Church var, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Skivan spelades in i Chicago vilket kanske kan vara en förklaring. Förövrigt samma stad som märket Mainstream hade sitt säte där Big Brother and the Holding Company spelade in sin första skiva redan 1966.

Gruppens medlemmar är bara namngivna med förnamn och vilka instrument de spelar. Så det är Lance på el-gitarr och sång, Vicki på sång, Boris på bas och sång, Pete på trummor och sång och Ev på piano och orgel. Efter lite detektivarbete verkar det som att Boris rätta namn är William Arthur Schneider och det riktiga namnet bakom Lance är Lance Massey.

Lyssnar man på skivan så är det en mansröst och en kvinnoröst som är framträdande på olika låtar. Ibland körar den ena ibland den andra. På det sättet ganska likt Big Brother and the Holding Company och även Jefferson Airplane.

Ljudet är genuint och ganska hårt stundtals. Med grunden i blues och country bygger de en alldeles egen psykedelisk rock. Tyvärr så är inte ljudproduktionen den bästa på alla låtar.

Enligt skivetiketten så ska nästan alla låtarna vara skrivna av de två medlemmarna Lance och Boris, förutom Joshua som skrevs av producenten Steve Sperry.

I can be happy inleder första sidan. Låten bjuder på pumpande snabb takt och spännande byten av sångare. Först sjunger en kvinna sedan en man med kvinnan körande och tvärtom. Tuff orgel också.

Andra låten är Joshua den börjar väldigt stillsamt nästan ohörbart. Den har en väldigt behaglig melodi, det är Vicky som sjunger till ett stillsamt ackompanjemang som växer sig starkare och starkare längre in i låten. Lite Work me lord feeling. Fina darrande gitarr i vissa partier.

Amalynda guinevere framförs av mansrösten huvudsakligen men de andra körar i bakgrunden så att det nästan blir lite stämsång. Vicky hörs precis som Janis Joplin i tidiga Big Brother låtar starkast. Melodin är glad och ackompanjemanget är nästan akustiskt och ger lite härligt genuin bluegrass eller country känsla.

Gimme your sweet är en snabbare låt med väsande orgel i bakgrunden och stark sång av Vicky. Även härliga vinande gitarrpassager och en skön bas.

Femte låten är nog skivans underligaste Guitar store song en rent akustisk country låt på en minut. Den framförs i bästa

Sist ut på första sidan är Only for the moment där Vicky sjunger starkt och glatt med vinande gitarr i call and answer -stil och ett solitt, snabbt komp. Påminner lite om kompstilen hos Amboy Dukes.

Andra sidan inleds med It's not the same med riktigt fin melodi och komplexa sångmönster mellan Lance och Vicki. Melodin är temperamentsfull med ett härligt gung och Vicki tar i riktigt ordentligt och Janis Jopin är nog inte långt borta. Påminner lite om hennes Kozmic blues album.

Wayback är en ovanligt kort låt, bara halvannan minut. Men den har en bra melodi och en fint piano. Häftiga trummor och orgel också.

Waiting for Mary inleder som en countrylåt med fingerknäppande och akustisk gitarr. Lance sjunger versen sen kommer Vicki in i en kraftfull refräng med mycket tuff gitarr. Ett solo med sprucken lite Rocky Erickson-aktig gitarr är riktigt bra. Mynnar ut i en gitarr och trummor orgie som är kanon.

Fjärde låten Mistress de Charmaign är en lustig stillsam liten låt med lite drömmande atmosfär. Den tar fart med dundrande trummor i mitten men är akustisk till största delen.

Femte låten Santa Anna speed queen är en riktig adrenalinkick. Ett pumpande tempo med piano och fin sång av Vicky. Lite i samma stil som Jerry Lee Lewis men med lite vinande gitarr.

Gotta get together är en lite bluesig låt med en eftertänksam atmosfär. Piano och en dimmig orgel som inte är störig utan bara bidrar till en rökig atmosfär. Fin gitarr och Lance på uttrycksfull sång. Vicky skänker lite extra desperat känsla med körsång i slutet på låten.

Jefferson Airplanes bästa

Surrealistic Pillow från 1967 är nog den bästa skivan med Jefferson Airplane. Det var den första som Grace Slick var med på. De hade bara gjort en skiva tidigare. Hennes ankomst till bandet innebar att två låtar som hon skrivit i sin förra grupp Great Society kom med på skivan. Jag pratar förstås om Somebody to love och White rabbit. Jag gillar den första bäst och det är en av de bästa låtarna från både skivan och rockhistorien i stort.

Skivan brukar beskrivas som en av de stora musikhändelserna på 60-talet, en skiva som definierade den psykedeliska rocken. Jag skulle nog säga att det är lite överdrivet. Det är ganska mycket Beatles över musiken men samtidigt så lånas det lite från Hendrix och Mamas and the Papas. Ibland blir det lite blues också som tur är. Min främsta invändning mot skivan är nog egentligen Marty Balins sång. Han kan sjunga men det är något med hans röst som jag har lite svårt för.

She has funny cars inleder skivan. Det är rocklåt av klassiskt snitt med tuffa trummor i inledningen och ett grymt återkommande gitarrsolo. Marty Balin sjunger och Grace Slick sjunger i bakgrunden i vissa partier. Låten är dramatisk.

Redan som låt nummer två kommer skivans höjdpunkt Somebody to love. En kaotisk rocklåt som domineras av Grace Slicks mycket speciella sångstil. I slutet av låten kommer ett psykedeliskt gitarrparti som är klockrent.

My best friend är lite pop-aktigt. Grace Slick körar bakom en stundtals spefull Marty Balin. En del brittisk stuffande gitarr. Bara det kaotiska körandet av Grace Slick och Jorma Kaukonens bluesackord på slutet räddar låten från en Beatels-pop stämpel.

Today har en härlig dröjande atmosfärisk känsla över sig. Fint distinkt giarrspel som bara kommer in ibland som svar på sången. Tuffa dundrande trummor och fin dramatisk uppbyggnad.

Ytterligare en drömmande låt avslutar första sidan Comin' back to me. Den är vacker och just orden "comin' back to me" uttalas med en underbar känsla som känns i ryggraden.

Andra sidan inleder med en anonym poprocklåt. Visst det är en hyffsad melodi men alldeles för mycket pop. Jorma Kaukonen river av ett par gitarrslingor men de låter mer som brittiska The Searchers än den lyriskt vinande acidrocken som man förknippar med andra San Francisco band från samma tid. Nästa låt D.C.B.A - 25 fortsätter i samma stil.

How do you feel börjar med en flöjt. Sen fortsätter den i en behaglig vaggande Mamas and Papas stil med tamborin och stämsång. Lite countryinfluerad gitarr förebådar kanske tillbaka till rötterna strömmningen två år senare som verkar vara ett musikhistoriskt faktum. Riktigt bra låt.

Embryonic journey är en liten kort instumentell låt med rasslande akustiska gitarrer.

Skivans mest eller näst mest kända låt White rabbit kommer härnäst. En kokande låt med en Grace Slick i sitt esse.

Sista låten Plastic fantastisc lover är sist ut. En blandning av vinande gitarrer och akustiska klanger med drivande tempo.

Om man ska försöka att bena i kronologin så ligger säkert Jefferson Airplane i framkant med att ha varit först med saker och ting men andra har ju gjort det de gjorde så mycket bättre. Så för mig blir den här skivan en parentes med 3-4 bra låtar men inget helgjutet klassiskt album. Om jag förstår rätt så gjordes Big Brother and the Holding Company ungefär samtidigt om inte tidigare och det är så enormt mycket bättre.