Obskyr tidig hårdrock

Bara namnet på skivan High on Mount Rushmore och förstås namnet på gruppen Mount Rushmore är obskyrt. Skivan som gavs ut på Dot 1968 anses som en av de första hårdrocksplattorna. Men de var aldrig stora när det begav sig och de är fortfarande glömda och okända idag. De kom från Kalifornien så referensen till Mount Rushmore i South Dakota är lite otydlig.

Mount Rushmore var en kvartett bestående av Mike Bolan på gitarr, Glen Smith på sång och gitarr, Travis Fullerton på trummor och Terry Kimball på bas. På baksidan av skivomslaget nämns de bara som Bull, Smitty, Travis och Kimball.

Först ut är en cover på Jimi Hendrix låt Stone free. Den är riktigt bra med varierad gitarr och bra sång med lite stämsång i refrängen.Trummorna är också bra.

Without no smog är en eftertänksam ganska lång låt som ger utrymme för improvisation. Sången är riktigt bra och vissa gitarrslingor sitter som en smäck. En lång sekvens innehåller riktigt bra lågmält vinande gitarr.

Ocean fortsätter i en liknande stil. Lite hårdare tempo och kanter. Fina trummor och gitarr och sång.

Sist ut på första sidan I don't belive in statues har kanske en viss koppling till monumentet på Mount Rushmore. Låten har bra drag i sig och lustig rytm emellanåt som gör att det svänger på ett speciellt sätt. Fin gitarr och sång.

Skivans längsta låt, Looking back inleder andra sidan. Det är nog skivans mest experimentella och psykedeliska låt. Den har många ansikten och ständigt varierande men också ärlig och melodiös trots ett parti som börjar med tickande mystiska klockor och via åskmuller mynnar ut i tågstationssorl. Men sedan tar sig låten och bränner av en sekvens i bästa Quicksilver Messenger Service anda. De mer ljudkollage liknande delarna kan nog påminna lite om Jefferson Airplane men det görs mycket mer logiskt och melodiöst och  blir därför inte det minsta störande. Den avslutas som den börjande med bra sång och en rejäl dundrande gitarr.

('Cause) She's so good to me har ett gitarrriff som jag tycker mig känna igen men jag vet inte varifrån. Bra är det iallafall. Låten har en bra gitarr och bra sång och cymbaltrummor. Mycket temperamentsfullt och dynamiskt.

Troligen skivans märkligaste låt Fanny Mae / Dope song avslutar. Den börjar med ett avslappnat barsound med lite akustisk gitarr och sorl i bakgrunden. Sedan kommer ett magnifikt cymbalinferno och elgitarr som återigen påminner lite om Quicksilver Messenger Service i Gold and silver eller The fool. Blir sedan lite snabbare och mer vinande gitarr, inte olikt Jimi Hendrix. Bluesigt och ärligt. Det finns lite Janis Joplin i alltihop också. Allra sist blir det kazoo, piano och barsound igen, svängigt och ärligt. De lyckas göra det utan att det låter löjligt eller störande. Frasen "stone free" förekommer ett par gånger och knyter ihop säcken.