lördag 16 juli 2011

Faller tungt till marken

Ett band och en skiva som jag verkligen borde gilla - Led Zeppelin med Led Zeppelin II från 1969. Det är blues och rock i kombination, det är från musikens gyllene årtionde 60-talet. Men det faller tungt och platt till marken. Med mycket god vilja kan man plocka ut tre hyffsade låtar.

Led Zeppelin bestod av Jimmy Page på gitarr, Robert Plant på sång, John Paul Jones på bas och John Bonham på trummor.
Musiken är oengagerad, ingen dynamik eller temperament saknar helt överaskningar. Vad är det de vill? Man slutar att lyssna efter några sekunder. Ofattbart hur skivan och bandet kan vara så otroligt berömt och omtyckt. Om jag förstått rätt så består hela skivan av omarbetade rock och bluesklassiker. Jag känner bara igen en låt.

Whole lotta love är först ut. Domineras av ett par toner eller riff som upprepas och ett överstyrt gitarrljud som också upprepas. Sedan blir det ett oförklarligt ljudkollage mitt i låten. Var detta en singelhit? Något som ska föreställa ett gitarrsolo men som bara låter burkigt följer. Sedan stannar låten upp igen, för lite beklämmande sång.

What is and what should never be bjuder på än mer av samma oinspirerade malande. Dålig sång. Obehaglig blandning av jazz och malande hårdrock.

The lemon song bär knappt. En konstig blandning av några partier som låter som Howlin Wolfs Killing floor och andra toner som knappt håller ihop och låter som om de knappt vet hur de ska spela. Andra artister och grupper behärskar att väva ihop ett grundtema med olika improvisationer och jams men definitivt inte Led Zeppelin. Pinsamt.

Thank you här närmar man sig ungefär vad man behärskar en ballad med något som låter som sitar. En riktigt bra låt faktiskt. Fin engagerad sång och en viss dynamik i arrangemangen och framförandet. Tuffa trummor som smattrar på utan att verka malplacerade.

Andra sidan börjar med Heartbreaker. Samma trötta malande. Fläskigt så att det förslår.

Living loving maid inleder med ett malplacerat gitarrsolo. Sen blir det ånyo lite fläskigt malande.

Tredje låten Ramble on är bra. Lite Crosby, Stills and Nash feeling. Bra sång och en del bra gitarr på ett adekvat sätt. Ett avslappnat bakgrundsgung med lite gitarrkryddning.

Moby Dick känns lite mer engagerad för en gångs skull. Lite ovanliga trumljud och en del adekvat gitarr. Tyvärr så spårar den ut i ett oförklarligt trumsolo som är bedrövligt. Lite kul att verkar vara bongotrummor.

Bring it on home har ett genuint sound i inledningen med ett sugande gung och känsloladdat munspel och sång. Hade varit kanon om den fortsatt i samma stil. Men den byter karaktär till ett ganska ansträngt och monotont upprepande fläskigt riff utan känsla.

Avslutar med ett tips, släng den här smörjan och lyssna på Howlin Wolf och Blue Cheer istället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar