En hyllning

Jag upptäckte The Band när The Last Waltz gick på TV. I den filmen hörde jag också Ronnie Hawkins för första gången. Han stod för en av höjdpunkterna med sin fina tolkning av Bo Diddleys låt Who do you love. Att Ronnie Hawkins var med vid denna den sista The Band konserten berodde ju naturligtvis på att det som blev The Band ursprungligen var Ronnie Hawkins kompband The Hawks.

Ronnie Hawkins gav ut flera album under 70-talet bland annat Rock and roll resurrection från 1972. Utgivet på Monument. På omslaget står musikerna uppradade vid en jukebox. Vilket är talande för innehållet på skivan. Klassiska rock n roll låtar framförda med grym intensitet och engagerat ackompanjemang. Countryassociationen märks på att albumet är inspelat i Nashville och att Kris Kristofferson skriver en liten text om Ronnie Hawkins på insidan av konvolutet. Kristofferson bidrar också med låten The same old song till skivan. Ljudet är mycket bra och låter precis som det ska, inte slipat och modernt utan genuint och äkta.

Bland medverkande musiker märks Stan Szelest på piano som spelade med Hawkins redan under 50- och tidigt 60-tal. Gitarrerna är bra på flera låtar och de spelas av Fred Carter, Grady Martin och Dave Kirby. Tim Drummond spelar bas och Kenneth Buffrey, Jerry Carrigan och Farell Morris spelar trummor och slagverk. David Briggs och Charlie McCoy spelar orgel ett instrument som hålls i bakgrunden. Den sistnämnde spelar även munspel. Sen skapas en härlig New Orleans känsla av saxofonspel av Boots Randolph, Norman Ray och William Puett. Även trumpet framförd av Don Sheffield förekommer i blåssektionen. Körar gör både kvinnliga och manliga sångare.

Skivan inleder med Lawdy Miss Clawdy en låt som Elvis Presley gjorde en fin version på. Riktigt bra gitarrslingor och Hawkins sjunger med glädje och inlevelse. Lite härligt kaotiskt New Orleans blås bjuds vi också på. En grundmelodi som återanvänds i många låtar.

Andra låten är When my dreamboat comes home. En låt som Fats Domino sjöng. Har ett långsamt men hårt driv. Även här förekommer bra och lite speciella gitarrljud på sina ställen.

Cora Mae är något så ovanligt som en låt skriven av Ronnie Hawkins. Härligt rock n roll piano av Szelest.

Chuck Berrys Memphis, Tennessee följer. Har ett stadigt grundbeat och ett enkelt men svängigt riff. Ronnie Hawkins sjunger ovanligt lugnt men bra.

Sist ut på första sidan är Fats Domino klassikern Ain't that a shame. Framförs ganska troget originalet. Mycket blås och lite rullande takt och piano i bakgrunden. Effektiva pauser.

Andra sidan inleds med Bony Moronie. En helt underbar låt. Här i en version som inte står Richie Valens underbart råa version med tunga gitarrljud långt efter. Egentligen en Larry Williams låt. Den spelas extremt snabbt men gitarr och piano samspelar på ett bra sätt och ljuden är grymma. Hawkins sjunger inspirerat och vildsint.

Diddley daddy har ett fint avslappnat driv. Inleder med härligt sprucket gitarrspel och bra trummor. Bra kvidande gitarr längre in i låten och bra kvinnlig kör. Bra återhämtning efter föregående låt.

Härnäst kommer en Fats Domino låt I'm in love again. Mer gitarr än i originalet men lite utmärkt piano och munspel på sina ställen. Mycket gjädje och känsla.

Maybellene, den gamla Chuck Berry klassikern är nästa låt. Framförs i rasande tempo med effektfulla cymbaler placera på rätt ställen. Ett munspelssolo och fin gitarr.

Avslutar skivan gör Kris Kristoffersons The same old song som med sina knappa tre minuter är skivans längsta låt. Avslappnad med lågmäld sång och flyhänt piano och lite gitarr. Fin körsång och lite fioler. Handlar nog om Ronnie Hawkins eget liv. Åtminstone om en sångares liv.

Allt som allt en härlig skiva. Man blir på gott humör av den och den hyllar verkligen alla de gamla hjältarna och deras stilar. Ronnie Hawkins var ju samtida med många av dem och var som störst i Kanada.