Jag tänkte försöka och bredda bloggen både stilmässigt och geografiskt genom att skriva om en skiva med synthinfluerad musik med ett band från Tyskland. Eloy är en relativt okänd tysk grupp som varit med ända sedan tidigt 70-tal och fortfarande är verksam. Här tänkte jag skriva lite om deras tolfte album Performace utgivit på EMI 1983. Jag har den engelska utgåvan på märket Heavy Metal Worldwide. Ett chansköp som nästan gick hem.
När Performance spelades in bestod Eloy av Frank Bornemann på sång och gitarr, Klaus-Peter Matziol på bas, Hannes Arkona på gitarr och keyboard, Hannes Folberth på keyboard och piano samt Fritz Randow på trummor. De spelar en ganska synth-influerad progressiv rock. Låtarna är ganska långa och innehåller långa instrumentala partier med växlande tempo och ljudbild. Jag skulle säga att de har ett eget sound eftersom de blandar synth med ganska bra elgitarrspel. Man skulle kunna säga att Eloy varken är en rockgrupp eller en synthgrupp. Renodlad elektronisk musik kan vara ganska roligt att lyssna på t ex tidig datorspelsmusik men blandning av synthar och riktig rock brukar inte vara bra. Men Eloy lyckas faktiskt få till en melodiös blandning av elgitarr och synth som låter hyfsat genuin och äkta. Men äkthetskänslan håller inte i sig i längden.
Skivan inleder med In disguise. Ödslig synth, tydliga trummor och mycket ekoeffekt på sången samt bra elgitarr som kommer och går.
Shadow and light har bra call and answer mellan gitarr och ljust ljudande synth. Efter en stund så ändras ljudbilden till mer trummor och tyngre gitarrljud sedan kommer synthen tillbaka.
Instrumentella Mirador har ett väldigt 80-talsaktigt och tamt trumljud. Har lite filmmusikskänsla över sig.
Surrender avslutar första sidan. Har flera svepande synthljud och lite blandade pianoljud.
B-sidan inleder med Heartbeat som långsamt bygger upp en ödslig futuristisk stämning. I mitten har den ett högre tempo, lite elgitarr och lite sång.
Fools har ett märkligt tempo på tummorna i inledningen men annars har den samma ödsliga och futuristiska stämning som föregående låt. Har några längre solon på elgitarren.
Avslutar skivan gör låten A broken frame. Inleder på ett ganska minimalt sätt. Trummor och sång med lite synth. Någon enstaka sekvens med elgitarr som höjer låten.
Sammantaget en skiva som i viss mån visar en potential i rock med inslag av synthar men jag tycker nog att skivan som helhet är lite tam och tjatig. Fungerar ganska bra i mindre doser men synthen ger inte ett tillräckligt varierat sound för att hålla intresset uppe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar