Nu har jag köpt några delar ur Hans Pokoras bokserie Record collector dreams. Spännande böcker där fokus inte ligger på en specifik geografisk region eller en så snävt definierad tidsperiod som andra liknande böcker. Det lite tråkiga är att det endast ges minimal information om varje skiva, som land och utgivningsår samt en bedömning av genre och hur sällsynt den är.
Albumet jag ska skriva om här finns med i första delen 1001. Det är ett album med gruppen/personen One St. Stephen som gavs ut 1975 på Owl och är självbetitlat. Etiketten har en annorlunda men snygg design som skiljer sig från andra album på Owl som verkar ha en liten tecknad uggla och en Owl-logga istället. Mitt exemplar har dessutom en liten dedikation från One St. Stephen skriven på framsidan.
Skivan är rik på olika ljudbilder och olika infall med både längre flödande psykedeliska låtar och agressiva och vilda låtar men det smälter ihop på ett mycket genuint sätt. Många olika instrument finns med och de används precis rätt och ligger ofta tydligt i mixen. Flöjten får de in väldigt snyggt men även ljud som jag gissar kommer från en synth. Först och främst är det gitarr, trummor och bas som dominerar musiken. Sånginsatsen skiljer sig också åt mellan låtarna på ett medryckande och temperamentsfullt sätt. I vissa låtar påminner musiken om t ex Ultimate Spinach för instrumenten eller Ohio-bandet Morley Grey för atmosfären.
Det där med temperament ska enligt inlägg på Discogs komma ifrån att musiken var tänkt som ett soundtrack till en film. Musiken har verkligen båda olika och djupa stämningar så det verkar inte otroligt.
One St Stephen bestod bland annat av Charles Bleak som jag har skrivit om här på bloggen tidigare. Andra namn är One St Stephen själv som skrivit musiken och alla utom en låt som Bill Blechschmid komponerat, Franklin Reynolds, Bruce Roberts, David Finneran, David Pierce och Danny Lawson medverkar också. De kom från Ohio i USA.
Mina favoritlåtar från skivan är November Edgar, November, Nightly drift och Old man men hela skivan är underbar, brokig men ändå sammanhållen.
November Edgar är en lågmäld och dynamisk låt med en stark melodi och lyriska gitarrslingor som är avslappnade i fin kombination med bakgrundskompet. I mitten har de ett improviserat parti som är riktigt bra där gitarren är först ut och sedan kommer lite elektroniska ljud.
November här har de ett spännande driv men inleder med mystiska toner på flöjt. Bra gitarrspel och ett bra svung i sången.
You maybe religious byter skepnad till en komplett galen men musikalisk låt. Sången halvt vrålas fram i kaotisk takt och det är bra gitarrspel med ett medryckande tryck.
Nightly drift återknyter till inledningen med en lågmäld flödande melodi. En del piano i början och sedan riktigt bra gitarrspel med improviserade solon med mycket temperament. Sedan kommer det mer reflekterande pianot tillbaka. Mycket bra sånginsats också.
Old man har en fantastisk ljudbild med flöjt, gitarr och bra tryck i sången. Melodin har ett otroligt driv och är mycket medryckande.
Junkie's lament inleder med ett kärnfullt trumsolo och har en vild framtoning med rå sång och vilt ackompanjemang som är kaotiskt men musikaliskt. Lite Spirit över den märkliga rytmiken det kanske.
Twelth St. shuffle har en speciell lite jazzig melodi med gitarrspel, bas och sång i en omväxlande dynamik. Sången är också lite annorlunda med en mjuk men retsam stil.
Richer you get har en vild framtoning med trumpet och munspel i härligt samspel med gitarr och rå sång.
Dash in the rocks har en luftig surrande orgel eller en synth som bygger melodin. Efter ett tag kommer sången in. Skivan avslutas med lite av låten baklänges.
