Början på ett nytt varv

En klockren bluesplatta som skulle kunna vara från 60-talet inspelad i Chicago men den är från 2016 och med Rolling Stones. Inspelad i Hollywood. Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts och Ronnie Wood får till genuin blues. Stor äkta spelglädje som verkligen känns i hela rummet och en fantastisk ljudbild gör detta till en fantastisk upplevelse att lyssna på. Avslappnat, lössläppt, friskt och befriande osentimentalt.

Albumet heter Blue and lonesome och består av 12 blueslåtar fördelade på två LP skivor. Det är genuina blueslåtar komponerade av klassiska namn som Howlin Wolf, Willie Dixon, Little Walter och Magic Sam. Samtliga är alltså covers. Sluter man ögonen är man på en spelningen i Chicago 1965 och alla bluesgiganter är där och informellt river av varandras låtar. På andra bloggar kan man läsa att Rolling Stones kanske sluter cirkeln med det här albumet. Det kanske är inledningen på ett nytt varv.

Mick Jagger har en röst som faktiskt låter som en gammal bluessångare på den här skivan. Ibland kommer hans typiska uppstudsighet fram. Bra munspel och gitarr genom hela skivan. Väldigt bra och genuint arrangerat och producerat. Ljudbilden skulle lika gärna kunnat vara från 1965. Underbart.

Just your fool inleder i friskt svängande rock n roll blues stil. Commit a crime är en Howlin Wolf låt med bra tungt gung och tät rökig ljudbild. Blue and lonesome är en långsam intensivt närvarande blues.

Andra sidan inleder med All of your love har ett speciellt gitarrljud som taktfast river av en öppen rå ton tillsammans med en lika rå sånginsats. Bra lättsamt piano kontrasterar bra. I gotta go är en snabb blues med en massa munspel. Everybody knows about my thing har en massa bra slide-gitarr. En riktig långsam rökig blues.

Tredje sidan inleder med Ride 'em down har fin rock n roll känsla med dynamiskt gitarrspel. Hate to see you go är en driven snabb blues i tuff stil. Avslutar med en lång darrande munspelston. Hoo doo blues fortsätter i en tuff tät stil. Bra lite speciella trummor.

Fjärde och sista sidan inleder med Little rain har en fin sprucken gitarr i en vridande intensiv blues. Just like I treat you är en snabb rock n roll blues med fina slingor på piano och munspel. I can't quit you baby avslutar albumet. En rökig stilfull blues. Mick Jagger visar stort engagemang i sånginstansen. Även ett bra gitarrsolo. Tydliga trummor.

Blues i Frankrike

Jag letade egentligen efter en annan Luther på skivmässan Huskvarna nu senast. Men jag hittade ingen med Luther "Guitar Junior" Johnson så det fick bli den här med Luther Allison istället. Den är utgiven av franska skivbolaget Blue Silver 1979. Musiken på skivan är inspelad live och skivan heter Live.

Luther Allison spelar en avslappnad ganska positivt laddad mjuk blues. Det är fem låtar på skivan och de innehåller alla fina långa partier med improvisationer och jam som passar fint in i respektive låt. Det är bra piano och munspel samt även gitarr som var Luther Allisons instrument. Gitarrspelet är riktigt varierat. Musiken påminner lite om Muddy Waters och även BB King men även om Luther "Guitar Junior" Johnson. Luther Allison träffade Howlin Wolf i Chicago 1957 men har inte riktigt hans råa stil.

Luther's shuffle är en bra snabb inledning med mycket piano och munspel. Enda låten på skivan skriven av Luther Allison själv.

I can't quite you babe är en Willie Dixon låt i ett lite mer klassiskt bluestempo med rökig stil. Bra samspel mellan gitarr och piano som båda tillåts briljera i fina långa improvisationer.

I'm leavin' är en mer sångorienterad blues i rockstil. Luther har bra känsla.

På andra sidan inleder Rock me baby är väldigt avskalad och mjuk i stilen. Lyriska gitarr- och pianotoner. Riktigt bra känsloladdade solon på gitarren i samspel med piano.

Låten övergår direkt i avslutande Little red rooster. En klassiker med Howlin Wolf men skriven av Willie Dixon. Intensiv sånginsats och bra temperamentsfull gitarr och en del riktigt bra piano.

Från folkrock till pop

Låten Morning dew en klassiker med Grateful Dead skrevs av kanadensiska sångerskan Bonnie Dobson. Hon skrev den 1962 men den fanns även med på hennes fjärde skiva om gavs ut 1969 på RCA. Den var självbetitlad.

Tyvärr är musiken inte så mycket folkrock utan mer väldigt orkestrerad pop. Det är ganska dåligt arrangerat och producerat med väldigt hög volym och dålig dynamik. Hon har en väldigt stark röst som inte har så stor variation eller uttryck kanske för att instrumenten framförallt stråkar ligger så väldigt långt fram i mixen. Hon får helt enkelt inget utrymme för sin röst.

Trots allt finns det kanske två bra låtar på skivan i alla fall. Det är något i underkant tyvärr. Har inte hört hennes andra skivor än.

I got stung skriven av Bonnie själv är en flödande dansant tango-aktig låt.

Morning dew är en mycket känd låt som framförallt Grateful Dead har gjort känd. Bonnies egna version är helt okej med lite latinska stråkar. Hon sin originalversion 1962.

Let's get together är en cover på kända Dino Valenti låten. Går lite långsamt och saknar det riktiga klippet. I'm your woman adderar lite lågmäld orgel till soundet. Här lyckas hon få till en behaglig stämning. Lite samma ljuva längtande känsla som Elvis hittar i Time är en cover låt. Väldigt ljuv i stilen men lite intetsägande. Rainy windows har lite anspråkslösare ackompanjemang fortfarande mycket stråkar och Bonnie sjunger starkt och klart.

Everybody's talking inleder andra sidan. Den är skriven av Fred Neil. I Harry Nilsons version är den alldeles fantastisk. I Bonnie Dobsons tappning blir den ganska stuffig och har lite fel rytm tyvärr. Något överdrivna arrangemang. Bird of space inleder med en liten lustig sitar-slinga. You never wanted me har ganska trevlig akustisk gitarr. Pendant que inleder med i det närmaste klassiskt piano. Sen sjunger Bonnie på franska. Elevator man har väldigt högljudd sitar i inledningen. Rytmen har lite mer klipp i sig och Bonnie sjunger inte så högt vilket är avkopplande.

Sista låten är Bonnie Dobsons egna Winter's going. Har ganska behaglig atmosfär med lite mer normal sånginsats och variation i anslaget.

November i november

Nu är vi inne i november och jag tänkte skriva om en skiva med svenska gruppen November. Deras tredje och sista skiva hette faktiskt 6:e november och hade en avbildning av en tavla som förställer Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen. Men här ska jag skriva om Novembers första skiva som heter En ny tid är här. Den gavs ut 1970 på Sonet.

November bestod av Christer Stålbrant på bas och sång, Björn Inge på trummor och sång samt Richard Rolf på gitarr. Dessutom medverkar Jan Kling på flöjt och Caroline Williams som jag tror är barnrösten på två låtar. Samtliga låtar skrevs av medlemmarna i gruppen själva.

Tyvärr är sången ganska svag genom hela skivan. Den har en oengagerad stil och väldigt låg känsla och närvaro. Musiken är stundtals bra men tappar lite på att de försöker jazza till det och bryta melodier och tempon för ofta och utan den rätta känslan och flytet.

Sammanfattningsvis en skiva som man kan lyssna på ibland och ha i samlingen som en tidig svensk hårdrocksskiva men tyvärr inte så rolig och bra.

Mount Everest är en säregen basdominerad blues och flöjt. Även en del gitarr. En annan värld har mer driv men ganska långsam sång. Mycket trummor. Bra känsla i gitarren som gör melodin medryckande. Lek att du är barn igen har en massa flöjt i en väldigt lågmäld melodi som drivs av tung gitarr och bas när inte flöjten kommer in drömskt. Blir ren jazz under en del i låten. Mot slutet kommer ett barn in och sjunger. Sekunder (förvandlas till år) är en mer renodlad tung rocklåt. Intensiv avslutning på låten med rusande takt och vinande gitarr.

Andra sidan inleder med En enkel sång om dej, en låt som är lite mer uppåt och snabb i stilen. Med ett ganska coolt basriff. Jag tror att det är Björn Inge som sjunger här. Varje gång jag ser dig känns det lika skönt är tillbaka sångaren från första sidan. En tung långsam låt. Gröna blad har lite olika tempon och är en ganska splittrad låt. Åttonde har ganska distat ljud i sången och ett dansant tempo. Ta ett steg in i sagans land har ett kul riff och bra trummor i inledningen sen stannar melodin upp och mer en seg historia innan det tar fart igen. Sen kommer det in en barnröst som läser en lite strof som man inte riktigt hör. Balett blues inleder med piano i Casablanca stil och lite talat trams innan de river av några tunga gitarrtoner och så är låten och skivan slut.

Goldie Hawn som sångerska

Goldie Hawn är en fantastisk skådespelerska speciellt i Kaktusblomman från 1969 och Tjejen som visste för mycket (Foul play i original) från 1978. Scenen när hon först möter Chevy Chase i den filmen är riktigt magisk. De liksom flörtar med varann och deras ansikten fyller hela bilden. Hon vann en Oscar för Kaktusblomman. Om det var en tanke att byta karriär till sångerska eller bara ren musikalisk glädje som gjorde att hon gav ut en skiva 1972 vet jag inte. Men hennes hittills enda skiva kom 1972 utgiven av Reprise.

Skivan som heter Goldie bjuder på folkrock och country i huvudsak, hon har en fin röst och känsla för frasering. En del riktigt bra låtar med covers på både Dolly Parton, Bob Dylan och Joni Mitchell. Bästa låten är The house song med Paul Stookey från Peter, Paul and Mary som en av kompositörerna. Buck Owens från Bakersfield är med på ett hörn verkar det som. Skivan tappar lite stundtals och blir något för sockersöt men bra ändå. Även en låt som har lite chanson över sig.

My blue tears inleder med en rejäl dos countrymusik skriven av Dolly Parton. Wynken, blynken and nod har lite av brittisk folkmusik över sig med en massa harpa och ljuv sång. Nästa låt Butterfly blandar viskande franska med en stark kör och trumpet med enkelt akustiskt gitarrkomp. Uncle pen är en bluegrass låt skriven av Bill Monroe. Frejdigt framförd med banjo och fiol och glad sånginsats med kör.

The house song är en vacker låt som påminner väldigt mycket om Tomorrow is a long time i sin fina melodi och stillsamma vackra komp med en skör kvinnlig röst. Speciellt tänker jag på gruppen Heaven and Earth och deras cover. I'll be your baby tonight är en cover på en Bob Dylan låt. Framförd i en fin countrystil. Goldie ger prov på bra skådespelartalang i sitt framförande. Inspelad av genuina countrymusiker i Bakersfield.

Andra sidan inleder med Joni Mitchell låten Carey. En avslappnad medryckande låt i en västindisk stil. Cloudy summer afternoon är väldigt sockersöt. Ring bell har lite mer växlingar i melodin. I wanna woo you är en Van Morrison låt som går i countrystil med lite mandolin på ett ställe. Bra sånginsats med spännande frasering och lössläppta arrangemang. Pasadena har en ålderdomlig 20-talsstil med flöjt och bleckblås.

Förmodligen ett hjärnsläpp

Grateful Dead är ett fantastiskt band men tyvärr gjorden medlemmen Bob Weir inte ett speciellt bra soloalbum 1978. Det heter Heaven help the fool, utgivet av Arista. Bilden på konvolutet lovar gott med Bob sittandes på huk med en akustisk gitarr. Givet Grateful Deads fina folkrock-, bluegrass- och country-låtar så tänker man att det här kan vara riktigt bra. Tyvärr så tror jag inte att det hörs en enda akustisk gitarr på hela plattan och ljudet är istället väldigt modernt och putsat inte alls jordnära och avskalat som Grateful Dead brukar låta. Det här var Bobs andra soloalbum det första Ace som ska vara mer i linje med Grateful Deads stil kom 1972. Visst det här är melodiöst och det är nog ett bra album om man gillar intetsägande modern jazz-pop med en tyvärr uttryckslös sånginsats. Har sin plats i samlingen tack vara den starka kopplingen till Grateful Dead.

Bombs away inleder melodiöst med en driven låt. Easy to slip har en långsammare melodi. Salt Lake City har ett bra gitarrparti. Shade of grey har en del bra piano och gitarr.

Andra sidan inleder med titellåten Heaven help the fool. Långsam med lite snabbare refräng och en del blås. This time forever en ny långsam melodi som får lite tryck mot slutet. I'll be doggone har lite stuffig stil med lite körande. Wrong way feelin har också lite mer tempo och rockig Springsteen gitarr. Påminner konstigt nog i refrängen nästan litegrann om Highway to hell.

Årets nobelpris i litteratur

Det kom väldigt oväntat för mig, som en blixt från klar himmel, att Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur. Riktigt kul att han hyllas på det här sättet. Först Polarpriset och nu nobelpriset är helt otroligt. Bob Dylan är en fantastisk och unik artist på alla sätt. Kan bara påminna mig att jag gillat en litteraturpristagare innan och det är John Steinbeck.

Nu ska jag väl säga att jag egentligen inte lyssnar supermycket på texterna utan på mer på melodier, spännande gitarrknäpp, flytet och fraseringen som smälter samman till en bra låt. Men tänker man efter sitter många textrader fast i huvudet redo att nynnas på.

Klart att jag måste skriva om en Dylan-skiva en dag som denna. Valet föll på Nashville skyline från 1969. En speciell skiva med en av få duetter inspelade med Bob Dylan. Han sjunger också med en annorlunda röst här.

Skivan innehåller inte så mycket countrymusik som titeln antyder utan mer folkrock och gammaldags ballader med näst intill bluegrass ibland. Det är bra driv i låtarna. Påminner en hel del om The Band och deras två första skivor med den här känns lite snabbare och gladare.

Girl from north country är en strålande stark inledning på skivan med en mycket vacker melodi och en superb duett med Johnny Cash. De sjunger i fina lagom kaotiska arrangemang. Så helt olika röster som förenas i känslan.

Nashville skyline rag är en liten flyhänt instrumentell låt med både gitarr, piano och munspel i spelglada trevliga arrangemang.

To be alone with you är en långsam driven blues med mycket piano och snygga instick på gitarr.

I threw it all away är en flödande öppen vacker ballad.

Peggy Day är en fin gammaldags melodi med fint flyt.

Först ut på andra sidan kommer låten Lay lady lay. En av Dylans allra kändaste låtar. Bra gitarrspel och och bra dynamiska växlingar. Kul annorlunda trumspel och också. En del orgel.

One more night är en av få countrylåtar på skivan. Påminner mycket om Long black veil i melodin. Riktigt bra.

Tell me that it isn't true har en del orgel och bra gitarr och rejäla trummor i en annorlunda melodi.

Country pie är en svängig låt. Avslutas plötsligt men där emellan är det gladlynt.

Tonight I'll be staying here with you är en långsamt mjukt gungande låt med rejält tryck i.

Pop som aldrig blir tråkig

Merrell Fankhauser medverkade på sin första skiva med surfgruppen The Impacts 1963. Fapardokly med gruppen med samma namn från 1967 var Fankhausers andra skiva. Bakgrunden i en surfgrupp känns som en viktig länk mellan 50-talsrock ala Ritchie Valens och den psykedeliska musiken och folkrocken.

En ljuvlig blandning av stilar och en typ av pop som aldrig blir tråkig. De korta låtarna bjuder på en fantastisk variation. Båda ljudbild och temperament varieras och det bjuds på fina instrumentella kryddningar. Sin ringa längd till trots så får de mycket på drygt två minuter som de flesta låtarna är. Den längsta klockar in på 3.22 minuter och näst längsta är 2.43 minuter. Hela skivan är mycket genuin och får till och med till en skämtlåt så att den blir bra.

Av någon anledning sågas skivan ganska kraftigt i böckerna på området men populariteten och priserna talar ju för att det är en omtyckt skiva i breda kretsar. Dessutom finns flera återutgivningar av plattan så den är väldigt lättillgänglig. Originalet har en både vacker och lagom drömsk nästan sakral bild på konvolutets framsida. Vad namnet Fapardokly verkar inte vara en gåta bara för oss som lyssnar idag utan även för skivbolaget som gav ut skivan för namnet stavas på alla möjliga sätt på baksidan.

Stilarna är latinska ensliga ljud, 50-talspop, tidig 60-talspop, folkrock och ett litet stänk av psykedelisk musik. Som en länk mellan Ritchie Valens och Grateful Dead.

Lila inleder vackert i en lugn folkrockstil med viss countryankytning och lite latinska toner på en trumpet. Trumljudet är säreget.

The music scene har ett mer popbetonat sound men det är långsamt och drömskt samtidigt som det har ett säreget driv.

Sorry for yourself är en fin låt inspirerad av Buddy Holly på ett bra sätt.

Glass chandelier är en märklig melodi driven av snabbt vaggande akustiska gitarrljud. Hypnotisk och lite skrämmande.

Tomorrows girl har fina gitarrslingor och en bra stämsång i slutet.

Suzie cryin är en fin blandning av latinska influenser med trumpet i call and answer och en bra poplåt. Taktfasta trummor.

Andra sidan inleder med en riktigt kul lite låt Mr. Clock som har ljuden av ett väggur och väldigt fina sångarrangemang i lekfulla stämmor. Även ljudet av ett gökur på två ställen. Melodin är mysig. Har lite Mr. Sandman över sig.

Gone to pot har en mörkare ton med drivna täta akustiska ljud och drömsk viskande sång. Övergår obemärkt i No retreat. Som har spruckna elgitarrljud och är mer av en poplåt i refrängen. Men melodislingan i verserna är ganska drömska och skrämmande.

Too many heart breaks är en riktigt fin Richie Valens eller Buddy Holly låt. Snabbt glatt gitarrspel och bra sånginsats med en viss vacker ljuvlig längtan i.

When I get home har också en fantastisk melodi som andas pop från tidigt 60-tal med ett stänk av folkrock. En mycket trevlig basslinga och bra triangelljud eller kanske xylofon.

Supermarket har en fin ljudbild som blandar in pop i sången med fina latinska trumpetljud och akustisk gitarr som andas folkrock.

Galakväll på operan

A night at the opera verkar anses som ett klassiskt album med Queen. Jag kan bara delvis hålla med. Visst finns här några bra låtar men de är uppblandade med en del riktigt dåliga låtar så en klassiker är det tyvärr inte. Om de fick idén till titel från den klassiska bröderna Marx filmen vet jag inte. Det här var deras fjärde album och innehåller den klassiska låten Bohemian rhapsody. Det gavs ut 1975 på EMI.

Motivet på omslagets framsida för tankarna till baletten Svansjön med Odette och Odile som två feer nederst i bilden.

Musiken tar mycket influenser från klassisk musik med mycket bra piano, även mycket hårdrock med bra gitarrspel och tunga trummor. Deras sångarrangemang är ofta riktigt bra och väldigt egna. Tyvärr spårar de ur med flera låtar med 20-talsmaterial. Pianot påminner faktiskt en del om Memory motell från Black and blue med Rolling Stones från samma år.

Inledande Death on two legs är en ganska tunga och typisk Queen-låt. Ganska märklig och bruten melodi.

Lazing on a Sunday afternoon är en knaslåt i 20-talsstil.

In love with my car har en annorlunda stil på sången. En tung rocklåt med både gitarrer och piano. Avslutas med ett motorljud.

You're my best friend är en vacker låt med riktigt bra sånginsats med bra arrangemang och tunga trummor. Annars ganska lågmält ackompanjemang.

'39 är en vacker akustisk låt med Brian May på sång men även en del stämsång av de andra. Har lite folkrock över sig.

Sweet lady har ett ordentligt rockljud över sig.

Seaside rendezvous är tillbaka i 20-talet med väldigt irriterande melodi men med typiska Queen stämmor i sången och bra piano och klarinett.

The prophet's song inleder andra sidan. En rockig melodiös låt med typiska Queen-arrangemang. Har en mystisk avslutning med a capella sång i udda arrangemang. Sedan kommer mer gitarr i slutet igen.

Love of my life inleder försiktigt med piano och akustisk gitarr. Sedan kommer Freddie Mercury in på vacker klar sång. På ett ställe kommer en mycket lågmäld elgitarr in på ett effektfullt sätt. Pianot selat på ett väldigt klassiskt sätt.

Good company är ytterligare en 20-talslåt med frejdigt spel och sjungande.

Bohemian rhapsody en klassisk låt. Inleder majestätiskt med pianoklinkande och udda stämsång innan de klassiska versraderna mot pianot och den växande gitarren. Bygger upp och planar ut flera gånger på ett effektfullt sätt. Gitarrsolot innan operasekvensen är riktigt bra och perfekt avvägt. Efter den galna men passande operasekvensen kommer en tung rocksekvens innan pianot stillsamt ror låten in till land.

Skivan avslutar med hårdrockande instrumentalversion av God save the Queen.

Beverly D'Angelo på skiva

Charlie Bleak var med och spelade in en privatpressad som gjordes av ett gäng collegestudenter från Earlham College i Indiana. Senare under 70-talet spelade han in en skiva som gavs ut av P.I.P. Records eller Pickwick. Den kom 1976. Med på den skivan var bland annat en person i kören Bev D'Angelo som tydligen ska vara skådespelerskan Beverly D'Angelo som bland annat spelar Ellen i Ett päron till farsa filmerna. Hon sjunger ju en del i dessa filmer på ett mycket bra sätt och hon spelar ju även countrysångerskan Patsy Cline i filmen Coalminers daughter. Så sjunga kan hon men vad jag vet så är detta de enda skiva som hon varit med på.

Den här skivan innehåller många trevliga låtar i en westcoast-anda med ett öppet friskt kanske lite sorgset pop-ljud med vissa countryinfluenser och bra stämsång. Ett par låtar innehåller lite banjo och klockspel. Gillar nog bäst Let me in och Never you mind. Någon låt är tyvärr väldigt jazzinfluerad. Men på det hela taget så gillar jag det här albumet. Bra melodier och spännande ljudbilder med kul infall här och där. Låtarna är samtliga skrivna av Charlie själv och texterna står på insidan av det utvikta omslaget.

Titellåten Let me in (I'm no stranger) inleder första sidan. En snabb countrylåt i breda penseldrag. Medryckande melodi och bra banjosolo.

Doesn't baby know (do what you like) har en märklig enträgen melodi med en del trumpet och elgitarr.

Never you mind är en lugn reflekterande låt med akustiska lågmälda ljud och bra sångarrangemang med både manliga och kvinnliga stämmor.

Love's an easy one har en blandad melodi med fina växlingar. Bra trumpet och fint gitarrspel.

The breath of life sänker tempot till en styrlös jazzlåt.

Andra sidan inleder med Nobody knows your number. Är en ganska jazzig låt i början men har en bra och medryckande refräng. En del trumpetspel.

Going back too Julie har en behaglig countrystämning. Lågmäld och fint elgitarrspel.

Love is on the way har ett mer blandat sound med både akustiskt och elförstärkt. Bra melodi och bra sånginsats.

Part of the scenery har en underlig melodi med tonstötar. En del orgel och ett ganska bra elgitarrsolo.

New York / Summer (Take care of your business) avslutar skivan. En ganska drömsk låt med behaglig melodi. Har ett instrumentalt avsnitt med piano och klockspel som låter nästan psykedeliskt.

På Kyrkogatan i Jönköping

Ett band uppkallat efter en gatuadress är inte så vanligt men KG 22 band ifrån Jönköping är uppkallad efter Kyrkogatan i centrala Jönköping. Deras enda skiva gavs ut 1980 på märket Sjöbo Påpp. Jag antar att Sjöbo anspelar på den lilla restaurangen vid Vätterstranden men det vet jag egentligen inget om.

KG 22 band bestod av Arne Söderlund, Conny Axelson, Peter Albertsson, Magnus Andersson, Stephan Möller, Kenth Anderrson, Stefan Bellnäs och Staffan Schön. Alla låtar utom två är skrivna av bandet eller enskilda medlemmar själva.

Musiken är ganska mjuk pop med influenser av soul, funk och progressiv rock. Tydligt modern ljudbild men trevligt ändå med en genuin känsla. Flera låtar har flera ljudbilder med vissa byten i takter och en ljudexperiment. Gillar bäst It ain't easy, Badrock och Musician.

Nostalgi inleder. En ganska snabb poplåt i ljusa toner. En av deras egna låtar.

Love the only one you're with är en cover på en Stephen Stills låt. En stuffig soulstil. Ett bra gitarrsolo finns med.

It ain't easy är komponerad av hela bandet. En en fin melodi med en riktigt bra refräng. En del vass gitarr.

Number one är en funkig och flödande instrumentell låt komponerad av hela bandet. Den har en del fina slingor på lyriskt vinande elgitarr. Många variationer i takt och ljudbild.

The smoking turc är också en vindlande instrumentell låt. Har ett futuristiskt tema över sig. Med märkliga distade synthljud som driver melodin framåt.

Andra sidan inleder med låten Badrock. Den påminner i sitt rockiga driv om Crut, ett annat band från Jönköping och deras låt HV71. Låten är medryckande och kul att lyssna på.

Tillsammans har en mer drömsk inramning med vågor som sköljer in mot strand. En lång låt med både instrumentella sekvenser och sekvenser med sång. Ändrar karaktär totalt en bit in i låten och blir mer funkig med markerad bas i ett riff som nästan låter som signaturmelodin till Seinfeld. Bygger upp en bra intensitet mot slutet.

Nyårslöften är en funkig låt i inledningen. Sen blir det mer driven pop med en bra gitarrslinga. Ljusa sångröster i kören som fyller i sången i bra arrangemang. Sen kommer funken tillbaka.

Musician är skivans andra cover. Ett cover på en låt av Brent Mydland när han var medlem i gruppen Silver 1976. Mellan 1979 och 1990 var han pianist i Grateful Dead. En lågmäld behaglig låt med stämsång, akustisk gitarr, piano och en del saxofon. En väldigt snabbt spelad gitarr hörs på ett par ställen som nästan påminner om en mandolin.

Luftigt och temperamentsfullt

Det här albumet är så stort att det nästan undgår beskrivning Live at Filmore East med The Allman brothers. Det var det sista albumet med båda bröderna Allman. Den äldre brodern Duane omkom i en motorcykelolycka senare 1971. Vilket var samma år som den magiska skivan kom. Fyra sidor avslappnade jam i blues- och rockstil med vissa jazzinfluenser. Luftigt och temperamentsfullt. Speciellt fjärde sidan med Whipping post är en uppvisning i musikalisk berättarkonst.

Albumet är inspelat live på Fillmore East i New York. Utgivet på etiketten Capricorn records.

Musiken påminner en del om Grateful Dead och kanske en del om Butterfield Bluesband.

Statesboro blues inleder albumet. En rockig blues fylld med elgitarrgodis mycket slidegitarr och mjuka trummor.

Done somebody wrong har en annorlunda stil på rytmen med munspel och cool bas i samspel med trummorna. En mer vridande och vinande gitarr.

Stormy Monday har en mer rökig stil med lite orgel och stillsamt tempo och lågmäld ljudbild. Höjer närvaron lite med fina improvisationer på gitarr som följer låtens stil. Även en del mer jazziga jam på orgel finns med.

Sida två innehåller en enda lång låt You don't love me. En välkänd och medryckande slinga bygger upp låten. Snygga bluesiga stopp i sången. Börjar mjukt med sång och orgel sen kommer gitarren in på allvar. Ökat tempo också som görs på ett snyggt sömlöst sätt. Ljudbilden flödar fjäderlätt. Även en del munspel förekommer. In mot mitten av låten tystnar allt utom en gitarr som fyller ut en fantastisk ljudbild. Sen ökas det på med trummor som driver upp tempot. Ljudet varieras på ett lekfullt sätt. Blir nästan countryrock på ett ställe. Slutet är bra men kanske lite skumt med ett julsångstema.

Hot lanta ett ordlöst jam skrivit av hela gruppen. Flyhänt spelat och med bra temperament.

In memory of Elizabeth Reed inleder jazzigt. Melodin är kort men upprepas mer eller mindre tydligt i olika tempon och med olika uttryck på ett dynamiskt medryckande sätt. Fantastiskt flöde i improvisationerna med mjukt föränderlig ljudbild med framförallt gitarr men även en del orgel. Härligt intensivt gitarrspel stundtals.

Fjärde och sista LP-sidan innehåller deras signaturlåt Whipping post i sin definitiva version. Den pendlar i intensitet på ett underbart sätt. Väldigt mycket temperament i gitarrerna. Stämningsfullt med trummor och spridda gitarrljud och ibland så kokar det riktigt. Fantastiskt bra. På ett ställe får de till långa episka gitarrtoner som öppnar upp vidderna ut i världsrymden med fina cymbaler. På ett ställe blir det någon sorts improvisation på Broder Jakob med åskmullrande trummor i bakgrunden. Mycket bra det också.

Med huvudet i ett getingbo

En förunderlig blandning av pop och tuffa ljud. Gitarren har en tendens att låta som att man har huvudet i ett getingbo.

Bandet heter SRC efter en av medlemmarna Scott Richardson Case. Vem sa att CSN (Crosby Stills and Nash) var först med initialer i sitt bandnamn? Den här rackaren kom ut 1968 på Capitol. Måste nämna att två bröder med namnet Quackenbush medverkar. Den här är det första av tre album med gruppen.

Stilen är som sagt pop med tuff gitarr och en hel del orgel. Melodierna och ljudbilden varieras ganska mycket. En del Beatles och en del Spirit men väldigt mycket mer majestätiskt vilket kan bli ansträngande efter ett tag.

Omslaget är häftigt med ett sammelsurium av småpsykedeliska sagomotiv med inspiration från låttitlarna. Exempelvis marionettdockan till höger i bilden mitt i C:et. Observera även Putte i blåbärsskogen promenerande på en svamp. Som hämtat ur en Elsa Beskow bok.

Black sheep inleder mindre spännande med orgel och Beatels-influerad sång men sen kommer ett grymt gitarrparti som låter som att man har huvudet i ett getingbo. En långsam ömsom majestätisk och ömsom melankolisk melodi.

Daystar har stämsång i en anspråkslös Beatels-stil. I vissa partier blir det långa majestätiska surrande gitarrexkursioner.

Exile har tung bas och mystisk orgel. En del surrande gitarr. Varierande melodi och takt.

Marionette inleder i en sprucken pop-stil. Lite mer traditionella rockgitarr-ljud. En fin folkrocks-inspirerad slinga.

Andra sidan inleder med låter Onesimpletask. Ja det är hopskrivet som ett enda ord på omslaget och etiketten. Ett spännande fjädrande gitarrljud i inledning som tyvärr blandas upp med en orgel i en stressande melodi. Nästan lite Spirit över den trasiga skrämmande drivande melodin. Sen ändras sången till pop på ett ställe.

Paragon council har ett surrande gitarrljud och pop-orienterad sång. En bit in i låten är det ren orgelpop som driver melodin. Ytterligare en bit längre fram kör de call and answer mellan orgel och surrande gitarr.

Refugeve fortsätter i en popstil med lite mer lågmälda ljud. Varierande ljudbild. Får till en ganska bra hopkokning mot slutet med mycket gitarr ovanpå en lågmäld orgel.

Interval inleder med surrande gitarr flinkt spelad. Sången är väldigt poppig.

Aggressiva jam

Givet att John Cippolina en av gitarristerna i Quicksilver Messenger Service medverkar här så borde det vara ett riktigt bra album. Tyvärr är inte Maximum darkness speciellt bra. Cippolina medverkar bara som gäst på albumet som egentligen är ett livealbum med brittiska gruppen Man. Det här är den enda skiva jag har hört med Man som var jag förstår var från Wales.

Maximum darkness spelades in 1975 och gavs ut av United artists.

Musiken är mycket improvisationer men mycket mer aggressivt än sina amerikanska förebilder. Inte den här svävande lättheten som Quicksilver Messenger Service eller Grateful Dead och Allman Brothers osv hade några år tidigare.

Skivan inleder med låten 7171-551. Ganska stressad med mycket gitarr med varierad ljudbild. En bit in är det en del sång. Har ett ganska långt parti med nästan funkiga ljud svampaktiga basljud.

Codine är en Buffy Sainte-Marie låt. Sångaren sjunger med eftertryck men kanske inte den bäste sångaren. En del bra dallrande fin gitarr.

Babe I'm gonna' leave you har en ganska lyrisk stil i gitarren men sånginsatsen eller kanske produceringen av ljudet på sångaren. Pendlar mot mörkare toner med tunga trummor en bit in i låten.

Andra sidan innehåller två långa låtar. Först ut är Many are called, but few get up. Har ganska bra gitarrspel med fläskiga ljud. Tyvärr är sånginsatsen inte speciellt behaglig. En instrumentell sekvens är faktiskt riktigt bra med ett fläskigt gitarrljud i ena högtalaren och mer berättande gitarrljud i den andra. Sen blir det väldigt mycket snabbare och mer ilska trummor. Avslutar mer mardrömslikt med rusande trummor och spridda pianotoner. Hela tiden med en ilsken kant på det hela.

Bananas inleder i rock n roll stil som bryts. Tyvärr är sånginsatsen inte heller här speciellt behaglig att höra. En del fin slidegitarr. Efter ett tag låter lite som Eagles och även som The Band med låten The shape I'm in.

Bortfjantat

En ganska upphaussad skiva i samlarkretsar. Power of the picts med gruppen Writing on the wall. Skivbolaget heter Middle Earth. Det bara haglar historiska referenser och fantasyreferenser. Tyvärr är det barnslig orgelrock lyssnaren bjuds på. Skivan gavs ut 1969. Men har ett betydligt senare sound. Ibland känns det som att de hittat något ett riff eller en melodi men då fjantar de bort det med konstiga instick eller barnsliga sånginsatser. Typiskt brittiskt egentligen om man tänker på The Beatles, Led Zeppelin, The Yardbirds, Cream osv.

Referensen till pikterna är kul eftersom de är ett skotskt band. Musiken i sig innehåller inget historiskt vad jag kan förstå.

It came on a Sunday inleder med ett bra gung. Mrs.Coopers pie har en konstig sekvens med långa kyrkoinfluerade orgeltoner med omväxlande mer intressant hårdrock med gitarr och bas. Ladybird har en desillusionerad melodi med murriga orgeltoner.

Aries avslutar första sidan. Den inleder med konstiga toner som hämtade från skivan med gruppen Spleen. Sen kommer några aggressiva hårdrocksslingor med förvirrad orgel och sedan någon som talar istället för sjunger. Väldigt teatraliskt och inte bra.

Bogeyman inleder med klassisk folkmusik som jag inte kan namnet på. Sen kommer en ganska tung och mörk låt tyvärr med konstiga skrik i.

Shadow of man inleder med marscherande trummor som växer i styrka tillsammans med långa orgeltoner. Har en del behaglig stämning över sig med spruckna gitarrtoner. En deklamerande sångare som vänder till sin röst stundtals på ett barnsligt och teatralt sätt.

Taskers successors har ett orgelindränkt sounds den också. Ett behagligt tempo och överdriven sång men inte så teatralisk som på flera håll annars på skivan.

Hill of dreams fortsätter i ett behagligt tempo. Tyvärr klämmer de in ett oförklarligt dragspel mitt i alltihop på vissa ställen.

Virginia water har en massa tillgjord sång den också.

Varför, varför inte

Tänker jag på Bob Dylan så tänker jag på en folksångare och en uppfinnare av folkrocken. Förra året sjöng han in en skiva med mer 40-talsskönsjungar material. Varför kan man fråga sig. Faktum är att Bob Dylan sjöng på Frank Sinatras 80-årskalas. Så kopplingen finns där. Shadows in the night heter skivan hur som helst.

Jag känner inte igen en enda låt på hela skivan. Men Bob sjunger med en dyster melankolisk röst som ibland nästan spricker och arrangemangen är avskalade och passande i sammanhanget. Det låter ålderdomligt på ett sätt som det säkert inte gjorde när det begav sig på riktigt. En LP att sätta på innan man somnar. Sällsynt sövande. Jag har inte köpt uppföljaren Fallen angels.

Måste slänga in att skönsjungarpop inte alltid är sövande ta TV-serien Family Guy och flera av deras sångnummer som bygger på Frank Sinatra-stilen. De framförs med en hel del humor men med känsla och värme och bra stämsång. T ex Road to Rhode Island eller sångerna där Frank Sinatra Jr. sjunger med Brian och Stewie.

Skivan inleder väldigt tungsint med I am a fool to want you. Är ganska skickligt gjord med fina arrangemang. Autumn leaves har faktiskt något bekant över sig. Bobs röst nästan spricker. Annars är allt ganska lika lika. Inte dåligt bara inte så mycket att orda om.

Den nakna pisolen sången

Den nakna pistolen är en av de roligaste filmer som jag har sett. När Frank Drebin och Jane träffats och springer på stranden och köper korv med mera ackompanjeras de av låten I'm into something good framförd av Herman's Hermits. Följaktligen köpte jag en skiva med dem där låten finns med, det blev The best of Herman's Hermits. En samlingsskiva som gavs ut på Columbia 1969. Min kopia är någon specialutgåva avsedd för export från England.

Herman's Hermits verkar inte ha komponerat sina egna låtar alls. Tyvärr saknas en låt som jag hittills bara hört med Eartha Kitt som heter My sentimental friend som tydligen Herman's Hermits gjorde först.

Musiken är i grunden pop med mycket stämsång och ganska smakfulla arrangemang. Samlingen är kronologiskt ordnad och första sidan är bäst. Det blir mycket med en hel skiva. De påminner en del om Beach Boys.

Skivan inleder med den underbara I'm into something good inspelad 1964. Det är en låt skriven av Carole King och hennes dåvarande make Gerry Goffin. Mycket bra med en pigg men ändå ljuv stil med fin stämsång och gott humör.

Även andra låten är en Goffin-King komposition Show me girl som jag också gillar.

Gamla Röda tråden låten Wonderful world finns också med på sidan ett. Men de har lite för bråttom känns det som i jämförelse med Sam Cookes originalversion.

There's a kind of hush (all over the world) är bästa låten på andra sidan. Den har en mjuk behaglig melodi och utsökt arrangerad med stråkar och blås. Melodin känns väldigt bekant men jag kan inte placera den.

Synthigt från Robert Hunter

Robert Hunter var inte bara textförfattare han skrev även musik och spelade in flera album. Ett av hans senaste samarbeten var ju tillsammans med Bob Dylan på Together through life. Här tänkte jag skriva om Robert Hunters egna skiva Liberty som gavs ut på etiketten Relix records 1987. Kopplingen finns till Grateful Dead genom att Jerry Garcia medverkar på gitarr. Övriga som medverkar är Michael White på bas, David Mann på trummor och Rick Myers på piano och synth.

Det finns absolut ingenting i musiken som avslöjar minsta koppling till Grateful Dead lite som Bob Weirs soloskiva Heaven help the fool.

Skivan är tydligt från 80-talet. Ljudet är väldigt tunt och slätt. Som sångare är Robert Hunter ganska intetsägande. Det medverkar en kvinnlig kör. Tyvärr är melodierna också ganska intetsägande och de maler på i ungefär samma glada halvsnabba tempo. Instrumentellt är musiken som sagt väldigt slätt. Piano eller synth dominerar ljudbilden. Cry down the years har en del ljud som kanske är gitarr.

Skivan inleder med Liberty som har en ganska givande text t ex:

If I where an eagle I dress like a duck

som exempel på frihet. Stilen på låten fortsätter genom nästan hela skivan med totalt nio låtar endast sista låten har ett lite annorlunda tempo. Black shamrock har lite knasig frasering och har en pop-låt.

When a man loves a woman avslutar skivan. Den har inget med 60-tals låten att göra. Den här är skriven av Robert Hunter liksom resten av skivan. Den här är lite långsammare i tempot.

Spelades in utomhus

Ett av mina favoritalbum är Outsideinside med Blue Cheer, deras andra album. Det kom 1968 på Philips med ett häftigt omslag med tre utvik. Här har de fortfarande kvar sin originalsättning med Paul Whaley på trummor, Leigh Stephens på gitarr och Dick Peterson på bas och sång. Dessutom medverkar Ralph Burns Kellogg på piano vilket ger en fin atmosfär på några låtar.

Trummorna tycker jag också är något extra här. De är något som jag oftast inte tänker så mycket på men här blir de en del av musiken.

Musiken är vild och okontrollerad i en psykedelisk stil. Första sidan är en fröjd att lyssna på, speciellt Sun cycle som med sitt lugna vansinne är riktigt uppfriskande. De spelade så högt att inspelningsstudion började falla samman enligt en rolig samtida artikel skriven av Lars G Holmström inför att Blue Cheer skulle spela i Sverige.

Jag skulle säga att de påminner lite om HP Lovecraft på det här albumet men bara lite. De är mycket mer lössläppta och tunga. Påminner så klart också om deras första album också.

Fethers from your tree inleder magnifikt vilt och okontrollerat med en psykedelisk drömsk men även euforisk känsla. Några pianotoner som ensamma och spruckna stakar ut vägen men även fantastisk gitarr och sånginsats.

Sun cycle inleder lite försiktigare och har mer lugna partier men otrolig intensitet överallt. Melodin är underbar och medryckande. Grymma gitarrljud som fladdrar vilt med stenhårda trummor och underbar sånginsats. Gunget är avslappnat men så otroligt intensivt ändå.

Just a little bit inleder med vilda trummor som fortsätter genom hela låten. En grym överstyrd bas mullrar på. Sen hittar en gitarr in och några drömska ljud. En fantastisk låt.

Gypsy ball inleder med allt intensivare ljusa ljud sen kommer en överstyrd gitarr som studsar runt i rummet. Som en en gong gong ekar också ut ett par gånger även ett klockspel letar sig fram i ljudbilden.

Come and get it är en låt som är väldigt enträgen men med mycket dynamik. Mycket trummor, bas och trummor. Vilda okontrollerade arrangemang.

I can't get no satisfaction är en hetsig cover på Rolling Stones klassiker. Mycket dynamik med tystnad emellan de aktiva delarna skapar ett udda arrangemang.

The hunter är en långsam blues med stenhårt driv. En cover på en Brooker T låt. Bra sånginsats och varierad vild gitarr i bra arrangemang med trummor och bas.

Magnolia caboose babyfinger är en ganska stressad låt med lite mer återhållsam gitarr och tight samspel med trummor och bas.

Babylon har ett skönt gung med en grym sånginsats. En mer soulfull och funkig låt med en massa överstyrning men inte så okontrollerat som på första sidan. Tufft slut med en överstyrda stum och cymballjud.

Ljudet från en lergök

Införskaffade skivan tack vara låten Tonight will be fine som avslutar lyssningen. Skivan heter Songs from a room och är den andra skivan av Leonard Cohen. Den kom ut på Columbia 1969 men mitt exemplar är från England och gavs ut på CBS. Leonard Cohen är kanadensare men hans skivor har gjorts i USA.

Det består av lugna sånger som i sin stil är visor, nästan chanson skulle jag säga. Ljudbilden blir ganska enahanda men när det är bra är det riktigt bra. De enskilda delarna är väldigt bra men det blir lite för mycket sett som en helhet. Egentligen är jag för ett avskalat ljud och det är klart och vackert men det är något som fattas ändå.

Bird on the wire är väldigt vacker med lågmälda stråkar och stillsamt knäppande akustisk gitarr. Sånginsatsen passar ihop fint med kompet och är kontemplerande med en lätt humoristisk touch. Undrar om man inte hör en mungiga knäppande lite grann också.

Story of Isaac är lite snabbare med enbart gitarr. Tror att den handlar om Isak och Abraham i Bibeln. Har en säregen dynamik i volymen på sången.

A bunch of lonesome heros spelas på gitarr med strömmande ackord. Mungigan hörs här också. Dessutom är det en del trumpet och kanske lite elgitarr. Melodin är lite snabbare och mer ljudlig. Otroligt omväxlande komp.

The partisan är tillbaka i visans böljande land. Här hörs en kvinnlig kör som sjunger på franska och förutom akustisk gitarr så förekommer även lite lågmält dragspel.

Seems so long ago, Nancy avslutar första sidan. Den är sparsmakad men mycket sång. En sorgsen visa.

The old revolution är också lite sorgsen men har en hoppfull ton. En liten mungiga ligger i samtidigt med gitarren genom hela låten.

The butcher har ett sparsmakat komp som ökar i intensitet i ett böljande mönster.

You know who I am fortsätter i en sorgsen reflekterande stil. Vackert avskalat gitarrkomp.

Lady midnight mer berättande i en lite snabbare låt. Visst diskret orgelljud långt bort i bakgrunden.

Skivan avslutas med bästa låten Tonight will be fine. Den har fin melodi och lagom lågmäld stil med en fin variation i ljudbilden. Sången framförs med en snäll röst. Takten skapad av mungiga rusar på men är avslappnad. Avslutas med ett sprucket men trevligt flöjtljud eller kanske något i stil med en lergök.

Utskällt livealbum

Ett av de mest utskällda live-albumen vad jag förstår är 13th floor elevators tredje album som heter just Live. Det som ogillas med det är att det är pålagt en massa publikljud i efterhand. Det är inte alls ett live-inspelat album utan ett hopplock av gamla inspelningar på applåder och busvisslingar ditlagda i efterhand. Enligt mig är det inte speciellt störande utan ett ganska bra album.

Egentligen är det kul att lyssna på främst för låtarna Before you accuse me, You gotta take that girl och I'm gonna love you too all tre från första sidan. Här får de till en sprucken härlig drömsk stil på de två sistnämnda och en rockig stil på den första. Soundet ligger mittemellan deras två första album men lutar väl lite mer åt det första Psychedelic sounds.

Before you accuse me är en cover på den klassiska Bo Diddley låten. En blues rockare som de framför i en ganska avslappnad men med ångesten bubblande i bakgrunden. Roky sjunger sjunger med entusiasm och gitarrslingorna sitter fint och deras säregna bubblande bakgrundsljud passar också in bra.

She lives in a time of her own är från Easter everywhere. Drömsk och svävande som alltid. Riktigt bra gitarr i slutet.

Tried to hide är från debutalbumet Psychedelic sounds. Är stressad och ganska hotfull med skum rytm och ett skrämmande riff.

You gotta take that girl är en ny låt på detta album. En drömsk vacker låt med fin melodi och lågmäld elgitarr med fin sånginsats och ett nedtonat bubblande ljud. Skriven av Powell St. John. Påminner lite i stil om en Buddy Holly låt.

Hyllningen till Buddy Holly fortsätter med I'm gonna love you too en låt som Holly spelade in själv. Roky låter väldigt likt och kompet är också stilrent.

Andra sidan inleder med Everybody needs somebody to love. Har nästan lite Rolling Stones känsla över sig och reggie i kompet. Tydligen en Salomon Burke låt. Växer lite stundtals i vissa partier med bra flinkt gitarrspel.

I've got levitation är från Easter everywhere. Har ett säreget driv.

You can't hurt me anymore har ett fint medryckande komp med engagerad sånginsats av Roky. En ganska rak rocklåt.

Roller coaster är från Psychedelic sounds. Inleder avslappnat men hotfullt. Har ett visst surfaktigt sound över sig. Sen har vi det bubblande ljudet och ångestfylld sånginsats.

You're gonne miss me från första skivan. En driven ganska mörk låt det här också. Surfinspirerad gitarr som är riktigt bra. Knyter ihop säcken med inledningen med Bo Diddley ganska bra. En del munspel finns med också mot slutet.

Modern country

Johnny Cash är en av mina absoluta favoritartister. Hans dotter Rosanne Cash spelade också in skivor. Hennes tredje album hette Seven year ache och kom ut på Columbia 1981. Min kopia är den tyska utgåvan som kom på märket Ariola samma år. Undrar om titeln anspelar på Marilyn Monroes klassiska film Seven year itch, Flickan ovanpå.

Albert Lee är med och spelar gitarr på några låtar och Emmylou Harris är med och körar. Rosanne har skrivit två av skivans låtar resten är andra kompositörer. Det är en del country över det men med ett väldigt modernt sound. Överhängande är det pop skulle jag säga men med bra variation.

Rosanne sjunger bra med både humor och känsla men har inte någon speciellt särpräglad röst.

Rainin' inleder. En positiv popmelodi. Ett ganska behagligt och medryckande bassound med en pigg blygsam gitarr.

Seven year ache är skriven av Rosanne själv. Den är en vacker melodi med lagom melankolisk stämning. I stort sett en poplåt.

Blue monn with heartache är också skriven av Rosanne. En väldigt långsam låt i modern pop-tappning men behaglig.

What kinda girl är betydligt snabbare och med ganska rivig sångare och en del gitarr.

You don't have very far to go avslutar första sidan. En modern countryballad. Lite Kikki Danielsson över det.

My baby think he's a train är en riktigt snabb lite skojfrisk countrylåt.

Only human har ett modernt pop country sound över sig. Melodin är mjuk och vacker. Några fina pianoslingor är med på ett par ställen.

Where will the words come from? känns som ren pop. Faktiskt lite mandolin på låten också men det ändrar inte den starka popkänslan.

Hometown blues har en snabbare takt, lite modern hillbilly kanske.

I can't resist avslutar skivan. Är riktigt 80-talsmodern pop. En del saxofon. Men det sångarrangemangen är vackra.

Bortglömd rockare

Eddie Cochran var en av de tidiga pionjärerna inom rock n roll. Numera verkar han vara ganska okänd i det allmänna medvetandet. Samtida rocklegenden Buddy Holly har blivit betydligt mer hyllad med en spelfilm och i Sverige även en musikal för ett par år sen med Brolle i huvudrollen. För ett par år sedan så spelades Summertime blues i TV-programmet Vem vet mest och ingen kunde svaret. Rickard Olsson skulle meddela en liten anekdot och sa att han var engelsman. Helt felaktigt. Han dog visserligen i en bilolycka i England 1960 under en turné men han var amerikan från Kalifornien och det var där han levde och verkade.

Eddie är en av de som skapade rocken och hans uttryck är unikt. Mycket känsla och värme, ibland hårt och snabbt men även stämningsfullt och fjäderlätt med lika stor framgång. Mycket bra gitarrspel påminner ibland om musik som kom senare som t ex Velvet Underground. Kan även nämna att det finns liknande glädje i musiken som hos Fats Domino. En av mina absoluta favoritartister.

Skivan jag skriver om här är en samlingsskiva med två LP skivor och ett häfte i uppslaget där det står mycket om Eddie Cochran. Flera riktigt bra fotografier också. Samlingen gavs ut 1971 på märket United Artists Records och heter Legendary masters series volume 4.

Inleder i snabbt tempo med låten Skinny Jim. Piano är det drivande instrumentet men det kommer ett gitarrsolo.

Let's get together inleder nästan exakt som Summertime blues. Tamburin driver rytmen. Akustisk gitarr melodin och även en djup fjädrande bas. Han sjunger så där extatiskt som bara han kan.

Eddie's blues är en instrumental låt med ett svävande ljud en del barpiano och en massa fjädrande avslappnande gitarr som byts ut i intensiva mandolininspirerarde solon.

Little Lou är en snabb men ändå ganska lågmäld sångmässigt och ett akustisk sound. Handklapp i rytmen.

Pink pegged slacks är en fullt ös rock n roll låt. Med effektfulla stop som Blue suede shoes eller Jailhouse rock.

Jeanie Jeanie Jeanie är driven låt med studsande gitarrspel och bra piano och fin sånginsats på Eddies underbara sätt. I solot möter en vägg av ljusa gitarrljud med bastoner och piano bakom. Väldigt väl mixat.

Something else inleder med bas och sen kommer Eddie med en sånginsats med hur mycket känsla i som helst. Medryckande melodi och ett grymt bra genomförande med kokande trummor och bas.

Sidan två inleder med Pretty little devil en fantastiskt vacker och anspråkslös liten countrymelodi med rockframtoning.

Who can I count on fortsätter i samma vackra sköra stil. Väldigt bra och sparsmakat ackompanjemang och en fantastisk melodi med mycket känsla i hela framförandet.

Thinkin' about you har också den anspråkslösa stilen men är lite skojfriskare med en liten basröst som kommer in ibland.

Opportunity har en böljande känsla i bästa The Platters stil men med ett bra bett i.

Latch on framförs i rejäl rock n roll stil.

I'm ready är en Fats Domino låt som Eddie gör en riktigt pigg version på. Fint sprucket gitarrsolo.

Three stars är en avskalad sorglig låt på akustisk gitarr som hyllar de förolyckade artisterna Richie Valens, Buddy Holly och JP Big Bopper Richardson med en fin personlig vers till var och en av dem.

Cotton picker är svängig ackapella sång med mycket rytm och tryck. Det hörs en nästan stum akustisk gitarr i bakgrunden efter ett tag.

Första sidan på den andra skivan inleder med den underbara klassikern Summertime blues sparsmakat ackompanjemang med grymt driv och tuff men ändå skojfrisk.

Cut across shorty inleder anspråkslöst med akustisk gitarr. En fin sånginsats och ett bra snabbt driv med en del bas.

Milk cow blues är en långsamt gungande blues med hård gitarr i bra call and answer med Eddie på sång. Påminner om Muddy Waters i tuffhet. Lite snyggt piano kommer in mot slutet på ett ställe också.

My way har ingenting med Frank Sinatra låten. En rejäl snabb rocklåt. Ett fint kombinerat gitarr- och saxofonsolo. Effektfullt när kompet tystnar och han sjunger några strofer.

Den välkända låten Blue suede shoes genomförs på bra sätt. Fin variation i gitarrspelet.

En av mina absoluta favoritlåtar Nervous breakdown framförs på ett sätt som matchar låttiteln på ett väldigt bra sätt. Eddie sjunger väldigt bra och gitarrspelet har en massa grymma basljud som vandrar på ett häftigt sätt. Sen kommer ljusa toner som svar. Takten är hård och skoningslös och ljuden är distade handklapp eller liknande.

Come on everybody inleder på klassiskt bra Eddie sätt. Tamburin sköter takten. Akustisk men laddad gitarr. Bra sånginsats. En väldigt medryckande låt. Väldigt lik Let's get together.

Fjärde sidan inleder med låten Sittin' in the balcony är en lite långsammare stark melodi med mycket känsla. Lite körande och sparsmakat coolt ackompanjemang. Fint gitarrsolo med mycket variation. Eddies sånginsats är också riktigt bra.

Twenty flight rock är också en ganska avslappnad liten rockare.

Teenage cutie är också en härlig avskalad och avslappnad låt. Fint gitarrspel som kör call and answer med sig själv.

Hallelujah, I love her so är Ray Charles låten. En massa stråkar och ett klassiskt arrangemang med bra gitarr.

Fourth man theme påminner mycket om Harry lime theme. En helt instrumentell låt.

Weekend har en kvinnlig kör. Handklapp och bra sparsmakad gitarr och sånginsats. Melodin är medryckande.

Bo weevil är inte Fats Dominos utan snarare Brook Bentons. En massa körande och bra medryckande melodi med fin sånginsats.

Avslutar skivan gör låten Long tall Sally. Bra gitarrspel med effektiva pauser och riktigt bra engagerad sånginsats.

Oväntat mycket stämsång

Anthem of the sun är en psykedelisk skiva med mycket ljud som sätter fantasin i rörelse. Men det är samtidigt musikaliskt och oväntat mycket stämsång. Det är den andra skivan med den underbara gruppen Grateful Dead.

De kom i höstas ut med en imponerande box med 80 CD-skivor med konserter från 1966-1995 när de upplöstes. En CD-skiva eller samling med CD-skivor per år. Även en bok och en vinyl-singel förpackade i en gedigen trälåda med teckningar på utsidan. Men här tänkte jag alltså skiva om deras andra skiva Athem of the sun som kom 1968 på Warner brothers.

I stort sett två sidor ohämmad musik. Inga direkta låtar. Men hela tiden musikaliskt och avslappnat och trevligt att lyssna på. Ibland glider de ut i drömska än mer psykedeliska stämningssättande ljudlandskap.

En låt bestående av tre sviter inleder That's it for the other one. En melodiös men sprucken stillsam öppningssvit. Till andra sviten blir det blir det mer drivet med gitarrer och smakfull orgel. En del kaotisk stämsång. Till tredje avsnittet fortsätter mer i inledningens stil. Det kokar ihop till en intensiv avslutning.

New potato caboose har en ljus ton med en del cembalo och klockspel. Bra stämsång och en del orgel i takt med att låten fortskrider. Lugnt och avslappnat. En del sköna instick på elgitarr. Övergår obemärkt i Born crossed-eyed kanske via det långa avslappnade avsnittet med härligt jammande.

Andra sidan inleder med Alligator ett härligt avslappnat sväng. De lyckas till och med komma undan med en kazoo utan att det låter löjligt. Bra gitarr och lagom lössläppt stämsång. En riktigt snygg pianoslinga slänger de också in. Övergår gissningsvis via något som låter som en klocka som dras upp och trummor i djungelinspirerat arrangemang till Caution (do not stop on the tracks). En hel majestätiskt avslappnat jammande. På både gitarr och orgel och mot slutet en del jammande bluesinspirerad sång. Avslutningen med ett långt solo på överstyrd gitarr med viss orgel och trummor är häftigt.

It ends with a Bang

Gruppen med det korta koncisa namnet Bang gjorde tre album eller fyra egentligen men bara tre släpptes under deras tid som band. Det första självbetitlade kom 1972 och det tänkte jag skriva om här. Capitol gav ut det och även deras resterande två album.

Bang bestod av Frank Glicken på gitarr och sång, Frank Ferrara på bas och sång samt Tony D'lorio på trummor. De spelar tung hård rock utan blues- eller countrykoppling och de spelar ofta ganska snabbt men ofta med gitarren flytande i ett distat tillstånd. De har ett egentligen ganska positivt sound. Det är mycket fjädrade ljud och ett enkelt direkt anslag på allt men de lyckas också få in en del akustiskt. Liknar kanske Dust, Highway Robbery och Black Sabbath.

Lions, Christians inleder med tyngd. Växlande tempo och varierad marscherande ljudbild.

The queen fortsätter i samma stil. Har en intressant växling med ökat tempo och bra gitarrspel med vassa toner i korta solon och tunga riff. Kul avslutning med trummor och gitarr i ett call and answer inspirerat arrangemang.

Last will har en lugnare framtoning med akustisk gitarr och mer melodisk sång. Sen kommer den igång med tung bas och svävande pauser innan den lugna akustiska berättande stilen återvänder.

Come with me påminner om de två första låtarna med snabbt tempo och mycket tyngd. Fina sekvenser med snabbt spel i rusande tempo och en avslutande tung ton och sen upprepat lite annorlunda. De spelar också ett annat långt mandolinaktigt riff som är annorlunda och kul att lyssna på. Avslutningen på låten kokar ihop bra. Kul tydlig cymbal i ena högtalaren.

Andra sidan inleder med Our home. En del stämsång. Tung men ganska euforisk ändå. En del vinande gitarr men även tungt gungande.

Future shock är riktigt tung och långsam med ett ödesmättat men samtidigt kontemplerande spännande gitarrljud. Får till en del långa fjädrande toner också. Sångaren är vild.

Questions inleder men spännande rullande pigg bas. Sen kommer en del långa gitarrtoner och bra kalla trummor. Sången är extremt driven, slipad och ganska uppåt. Melodin är snabb och tung men med långa gitarrtoner som distas på alla möjliga sätt.

Redman fortsätter med den slipade sången. Bra lite ovanliga trummor.

Räcker med första sidan

Jag fick för mig att samla på skivor på märket Mainstream på grund av att det var skivbolaget där sagan Janis Joplin började. Tyvärr var ett par av skivorna jag fick tag på utgivna på Mainstream, Ellie Pop och Tiffany Shade både dyra och katastrofalt dåliga. Men albumet Lacewing av gruppen med samma namn har en plats i min samling. Det är intressant men långt ifrån fantastiskt. Första sidan innehåller de bra sakerna andra sidan kan man hoppa över. Albumet gavs ut 1970.

Lacewing bestod av Bob Webb på gitarr, Dave Andress på piano och orgel, Jeff Currey på bas, Mary Sterpka på sång och Mark Frazier på trummor. Alla låtarna är egna kompositioner. Vad jag förstår sjungs de första låtarna av en man och på de flesta låtarna förekommer en del bakgrundskörande och olika arrangemang så listan på personer som medverkar och vad de gör är inte komplett. Ett namn som nämns som medkompositör på en låt är Margie Walsh.

Kanske kan likna dem lite grann vid Mama lion eller Mo Mcguire.

Första låten Paradox är riktigt bra. Några akustiska gitarrknäpp öppnar innan elgitarren kommer in. Sen kommer en lagom hoppfull röst och sjunger med en kör som klipper in ibland. Melodiöst och trevligt. Några långa böljande gitarrtoner i mitten som glider runt på häftigt sätt. Bra trummor också.

Crystal myth är en mer akustisk låt med lite mystiska arrangemang. Melankolisk längtande, lite enträgen ton i melodin. Ibland hör man ljud som påminner om ljuden från en cembalo.

Our world (it can happen) här hör man att det är en kvinnlig sångerska. Väldigt enträgen melodi och fläskiga trummor med ett skört cembalo inspirerat ljud. Väldigt driven melodi.

Time to go har ett fint avskalat ljud med endast akustisk gitarr och Mary på stark sång. En vacker melodi. En bit in i låten kommer en countryrockig gitarr in i ett kort solo.

Andra sidan inleder med The storm en svit bestående av Epicycle och Rebirth. Inleder tungt sen kommer en mer snabb stil med ganska poporienterad sång. Sen växlar det lite fram och tillbaka. Mary har en mer konstaterande sångstil. Ganska splittrad och stökig låt. En del spöklika pianoslingor med tunga trummor kommer in i mitten. Innan den andra delen i sviten. Den är enslig och orgeldominerad ingen sång. Sen förbyts orgel mot lite märkligt piano som inte har någon direkt melodi mer som klassisk musik.

I'll play for you en ryckig stökig låt med Mary på sång. En del vettig gitarr men låten som helhet är alldeles för stuffig, ryckig och stökig.

Galvenized midget en instrumentell låt. En lovande lagom lågmäld inledning, men ingen sång och en ganska jobbig struttig melodi. Innehåller ett olidligt långt trumsolo i slutet. Makaber låttitel dessutom.

Balanserar på kanten

Karen Dalton gjorde två egna skivor och var enligt vissa källor med på skivan Alleged in their own time med gruppen Holy Modal Rounders. Den gavs ut på märket Rounder records 1975. Det var deras femte album.

Det finns två låtar som framförs av en kvinnlig sångerska och dessa är de bästa på hela skivan men Karen Dalton nämns ingenstans på skivomslaget eller det medföljande häftet med en knasig novell i. Dock nämns Insect Trust medlemmen Luke Faust här som medlem i Holy Modal Rounders. De andra medlemmarna är Peter Stampfel, Steve Weber och Robin Remailiy. Bill Barth en annan Insect Trust medlem tackas för hjälp med mixningen. Musiken påminner en del om Insect Trust, även om Fraser and Debolt och så klart om Karen Dalton. Det är folkrock med mycket skum fiol och arkaiska inslag. De har en hel del crazy saker för sig och balanserar på kanten till skämtmusik men de håller sig på rätt sida. När det är bra så är det riktigt bra. Tyvärr så är det inte bra hela tiden.

Low down dog går i högt tempo med fiol och kaotisk stämsång men balanserar rätt.

Don't seem right går i ett lågt tempo med gitarr, fiol och en del munspel. En blues i grunden men väldigt annorlunda med näst intill ostämd fiol. Det kommer lite knasig stämsång på slutet.

New Reuben's train har snabbt gitarrspel med flödande fiol.

Voodoo queen Marie har en berättande fin stil. Bra plockande gitarrspel och fiol. Fin sånginsats mer seriöst och musikaliskt. Tror att det är en kvinna som sjunger huvudstämman.

Chittlin' cookin' time in Cheatham county är bästa låten och den är riktigt bra. Bra mandolinaktigt spel och en känslosam fiol med en grym sånginsats av en kvinnlig sångerska. Väldigt mycket känslor, man ryser.

Nova är lite mer uppsluppen i sin stil.

Sally in the Alley har en brittisk folkstil över sig.

She's more to be pitied är en berättande låt med bra sångarrangemang och bra stillsamt ackompanjemang med mycket basljud.

Andra sidan inleder med Rocky road minimalt komp men mycket märkliga sångarrangemang som är intressanta och dynamiska.

Across the alley from the Alamo har en medryckande behaglig melodi. Vilda men smakfulla arrangemang på fiol och munspel.

Synergy balanserar på skämtsångskanten. Bra spel på piano.

Red rocking chair har en viss vriden stil med ganska jobbig sånginsats.

Random canyon har en behaglig melodi och annorlunda varierande komp med väldigt mycket start och stop på udda sätt. Dynamiskt och spännande att lyssna på.

Monday morning är ganska stämningsfull. En varsk stil på sången och kompet.

Shoot that turkey buzzard avslutar skivan. En högljudd dansant låt. Ropande stämsång och flinkt gitarrspel med svar på fiol.

Hattar i dimman

Jag har tidigare skrivet om ett album med gruppen Savoy Brown som jag inte alls gillade. Flera av medlemmarna i detta band hoppade av och bildade bandet Foghat. De bestod av Lonesome Dave på sång och gitarr, Rod Price på gitarr och slide-gitarr, Tony Stevens på bas och sång samt Roger Earl på trummor.

Inspirerad av ett Family Guy avsnitt där Evil Monkey lyssnar på Foghat så tänkte jag att jag kunde ge dem en chans. Så jag köpte deras första album som heter Foghat kort och gott. Det gavs ut 1972 på etiketten Bearsville. Mitt exemplar är konstigt med etiketten för A-sidan på B-sidan och tvärtom.

Foghat spelar en mycket bättre och stilmässigt renodlad musik än Savoy Brown. Inga direkta melodier men mycket takt och gitarr. Som ett mellanting mellan Black Sabbath och Allman Brothers. Ingen fantastisk skiva men en skiva att ta fram då och då. Känns som att den ger en del energi faktiskt. Partyrock i grunden men ändå med mycket omväxling och känsla.

Albumet inleder med låten I just want to make love to you en Willie Dixon låt. Inleder med några långa fina gitarrtoner som växer i intensitet tillsammans med trummorna. Sen kommer sången in. Mycket eftertryck. Känns inte alls som en blueslåt.

Trouble, trouble är en raketsnabb bugglåt. En massa vinande dynamisk gitarr, lite smakfullt piano och en fin rökig sånginsats.

Leavin' again (again!) har en lugnare stil med slide-gitarr en masse. Lite större blueskänsla än annars på skivan.

Fools' hall of fame är en glad studsig låt. Både gitarr och piano i en taktfast låt.

Sarah Lee är en något stillsammare låt med lite mer melodiös framtoning. En hel del dynamik med mycket eftertryck och återhållet temperament.

Highway (killing me) inleder andra sidan. En tung taktfast sak med fläskiga riff. Har en del underliga ljud som låter som ett utdraget cymballjud.

Chuck Berry klassikern Maybelline går i ett rasande tempo med både gitarr och piano. Bra variation i ljudbilden. Mycket trummor.

A hole to hide in har en lite mindre partybetonad stil. Lika taktfast och ibland känner man av en viss buggtakt men oftast är det tung malande takt.

Gotta get to know you har ett annorlunda darrande gitarrljud och en mjukare bas med ett diffust orgelljud över hela låten. Lite Allman Brothers över soundet. Men mer drivet och malande i takten. Har en del fina instick på piano också. Avslutningen med allt starkare orgel och piano med bubblande trummor bakom är riktigt stämningsfull.

Linda Gail Lewis på piano

Jag har sett Linda Gail Lewis live två gånger senast i Motala den 3 januari 2014. Hon kan verkligen spela piano och showa med spel både med händer och fötter. En upplevelse att se och höra.

Hon har spelat in skivor med sin mycket välkände bror Jerry Lee Lewis men här tänkte jag skriva om en av hennes soloskivor, International affair på New Rose Records från 1990. En fransk LP som vad jag förstår inte är utgiven någon annanstans. Men den är inspelad i rockens födelsestad Memphis Tennessee. Medverkar på skivan gör bland annat Doug Easley på gitarr, Jim Spake på saxofon och Alex Greene på orgel. Linda Gail Lewis själv spelar naturligtvis piano och sjunger. Hon har spelat väldigt mycket i Sverige.

Hon spelar riktigt bra rock n roll och sjunger och pratar på sjungande sydstatsdialekt i verkligheten och även på den här skivan. Hennes konsert var mycket klassisk rock n roll, gospel och lite country. På den här skivan är det kanske ett lite modernare urval men hon är lika genuin här också. En kul rockig positiv skiva.

Skivan inleder med en cover på Billy Swans I can help. Linda Gail sjunger bra med härligt engagemang och bra pianospel också. En del bra gitarrspel får de också in.

We were both wrong är en långsamt lunkande liten countrylåt. Linda Gail sjunger på riktigt härligt.

They called it rock är en snabb låt. En del gitarr i en modern men varierad stil.

Cry one more time är en gungande härlig långsam låt som böljar fram på ett coolt sätt. Riktigt bra lågmäld saxofon som sätter tonen. Bra sånginsats och gitarr.

Clean cut kid är också en långsam men ändå driven rock n roll låt. Här är det en del bluesigt munpel.

A.I. on the jukebox inleder andra sidan. Hon sjunger bra och river av ett långt häftigt pianosolo.

Suddenly single är en riktig böljande country. Ganska lyrisk sparsmakad gitarr som inte överanstränger sig.

Tounge and cheek är en långsam rocklåt med bra sug i. Mycket orgel och gitarr. En medryckande cool dansant känsla.

I feel so bad har en del fint piano på ett annorlunda sätt. Lite Ronnie Hawkins känsla över rock n rollen i den här låten. Blir en del riktigt rivigt piano och en del saxofon också.

Skivan avslutas med en live-inspelning av låten Las Vegas. Snabbspelad och med en duett mellan Linda Gail Lewis och en manlig sångare. Bra gitarrspel som river av ett par fina flinka solon med speciellt sound.

Rått och oborstat

Ett rått härligt sound. Varierade låtar. Melodiöst och bra sånginsats med mycket dynamik. Bra gitarr och piano. Gruppen Betty med sitt privatpressade album Handful från 1971 bjuder på mycket. Etiketten heter Thin man records.

Betty bestod av Al Rodriguez på trummor, Kerry Kanbara på bas, Mike McMahon på gitarr och Anthon Davies också på gitarr. Dessutom medverkar Tom Jordan på piano och orgel. Sjunger gör Anthon Davies förutom på sista låten där Mike McMahon sjunger. Körsången står Kerry, Mike, Al samt Lee Marks och Ed O'Donnell för.

Beskrivningen i Acid and Flowers där skivan beskrivs som en blanding av Dragonfly och Canned Heat är träffande. Det stämmer faktiskt mycket bra. Jag kan slänga in Blue Cheer också. Musiken är rå, har ett grymt driv och är glädjefylld men samtidigt med ett bra riv. Sånginsatsen är strålande med medryckande arrangemang, gitarrspelet är ständigt varierande och mycket bra, melodiöst och fina trummor och bas också. Piano och orgel finns med i perfekt blandning och samverkan med resten av musiken. Jag gillar det här albumet väldigt mycket. Konstigt nog så talas det ner ganska kraftigt i böckerna men i själva verket så är det medryckande och varierad psykedelisk bluesbaserad hårdrock av bästa märke. Speciellt om man gillar rå och oborstad musik. De ska tydligen ha spelat in ett album till.

Boogie wit you inleder med grymt driv och härligt rå sång. Bra instick på piano.

Blind with shame är mer melodiös med varierad sång med galen stämsång och en rå sång. Bra piano i bakgrunden och grym gitarr med ett fint solo.

Just for fun har en tung stämningsfull känsla med taktfast gung med bra klipp i. Häftig ångestladdad sånginsats. Ett bra avsnitt med fina spruckna gitarrimprovisationer.

High rollin' on the freeway är en uppsluppen låt med en massa vinande och vridande gitarr som sprudlar genom hela låten. Mycket variationsrik med bra fjädrande solo mot slutet.

River bummin' har en mer bluesig känsla. Bra piano och bra gitarr med ett annorlunda sound. Långa ljusa rena men ändå spruckna toner. Melodiöst och bra driv.

Andra sidan inleder med titellåten Handful (of love). Långsam melodi med bra driv i. Bra sångarrangemang med stämsång och vilda ångestfyllda rop. Kompet är bra med rå gitarr och en lågmäld orgel.

Thank you har ett tungt härligt medryckande gung. Ett bra solo på gitarren med fin orgel i bakgrunden.

Learn how to boogie har ett snabbt komp med bra sånginsats med mycket klipp i. Ett långt solo på gitarr med vinande ljud och råa distade ljud som blandas fint med orgel, bas och trummor.

Harley perdoo är riktigt tung och medryckande. Ångestladdad sång och en del underbara spruckna gitarrer som bubblar över samtidigt som en pigg orgel trippar fram.

Lights gonna shine avslutar skivan. En annorlunda stillsam låt. Stämningsfyllt piano och bra trummor med en fin reflekterande sånginsats.

Mer intressant än bra

Light of day med Pat Kilroy ses som ett av tidigaste psykedeliska albumen i allmänhet och ett av de tidigaste med endast akustisk musik i synnerhet. Det är väl lite drömsk musik och väldigt speciell musik. Lite indisk inspiration känns också av.

Albumet kom 1966 på Elektra. Mitt exemplar är den brittiska utgåvan som kom i amerikanska omslag.

Det är mycket rytmer och slagverk genom låtarna. Tyvärr har Pat Kilroy en rätt jobbig sångstil med falsett och ljudliga hummanden. Nästan i jazzstil ibland. Musiken innehåller även flöjt, munspel och gitarr. Jag känner mig inte jätteinspirerad av musiken tyvärr. Det finns enskilda moment som är riktigt bra. Ett nödvändigt album att kunna ta fram och spela ibland hur som helst.

Påminner egentligen inte om nån annan musik men jag nämner ändå Tim Buckley och Robbie Basho.

Pat Kilroy dog i Hodgkins lymfom en typ av cancer strax efter att albumet kommit ut. Ett tragiskt öde.

Albumet inleds med låten The magic carpet som sätter stilen direkt med bongotrummor, gitarr och flöjt.

Roberta's blues är en blues spelad på ett skumt sätt. Mycket munspel och bongotrummor. Det underligaste är väl den märkliga takten och sättet att trycka till på vissa toner. Även sången är ganska påfrestande.

Cancereal är en glest befolkad melodi med gitarr i darrande arrangemang. Sången kommer efter ett tag. Förvridet och plågat. En del bongotrummor i samspel med gitarren.

A day at the beach uppvisar mer munspel och en del gitarr. Bättre sånginsats. Mycket bongotrummor. Får till en del fin intensitet mot slutet med bra slide-gitarr. Bra medryckande sväng.

The pipes of pan inleder med spännande rytmer bland annat akustiska basljud från mungiga med fin klang. Skapar en fin stämning. Här sjunger han också mer normalt i långa stunder. Påminner nästan lite eftertrycksmässigt om I heard it through the grapevine.

Mississippi blues har en släpig fin blueskänsla över sig.

Vibrations har en massa klockspel och ganska ansträngande sånginsats men med ett finns ett bra vibrato ibland. Antydningar till en bra melodi men den försvinner bort hela tiden.

Light of day har fin flöjt. Melodin har något indiskt över sig, speciellt när endast flöjten och bongotrummorna hörs. Bra flöde i melodin. Dessutom en del gitarr.

The fortune teller inleder stillsamt med klockspel. En del stressad gitarr och bättre sånginsats. Har lite klassiskt över sig.

Canned heat är en blues. Om gruppen Canned Heat har något med det hela att göra vet jag inte. Har en fin sekvens med bara gitarr.

The river har en massa bongotrummor och gitarr som bildar en naturnära ljudbild. En bit in kommer en flöjt och spelar tillsammans med bongotrummorna. Avslutar med nästan strupsång.

Star dance har verkligen något indiskt över sig och drömskt med ett konstigt ljud av en slipsten som ökar i hur ofta den återkommer och klockspel. Försöker skapa en visuell ljudbild. Blir stundtals lite medeltida också. En kort låt.