Light of day med Pat Kilroy ses som ett av tidigaste psykedeliska albumen i allmänhet och ett av de tidigaste med endast akustisk musik i synnerhet. Det är väl lite drömsk musik och väldigt speciell musik. Lite indisk inspiration känns också av.
Det är mycket rytmer och slagverk genom låtarna. Tyvärr har Pat Kilroy en rätt jobbig sångstil med falsett och ljudliga hummanden. Nästan i jazzstil ibland. Musiken innehåller även flöjt, munspel och gitarr. Jag känner mig inte jätteinspirerad av musiken tyvärr. Det finns enskilda moment som är riktigt bra. Ett nödvändigt album att kunna ta fram och spela ibland hur som helst.
Påminner egentligen inte om nån annan musik men jag nämner ändå Tim Buckley och Robbie Basho.
Pat Kilroy dog i Hodgkins lymfom en typ av cancer strax efter att albumet kommit ut. Ett tragiskt öde.
Albumet inleds med låten The magic carpet som sätter stilen direkt med bongotrummor, gitarr och flöjt.
Roberta's blues är en blues spelad på ett skumt sätt. Mycket munspel och bongotrummor. Det underligaste är väl den märkliga takten och sättet att trycka till på vissa toner. Även sången är ganska påfrestande.
Cancereal är en glest befolkad melodi med gitarr i darrande arrangemang. Sången kommer efter ett tag. Förvridet och plågat. En del bongotrummor i samspel med gitarren.
A day at the beach uppvisar mer munspel och en del gitarr. Bättre sånginsats. Mycket bongotrummor. Får till en del fin intensitet mot slutet med bra slide-gitarr. Bra medryckande sväng.
The pipes of pan inleder med spännande rytmer bland annat akustiska basljud från mungiga med fin klang. Skapar en fin stämning. Här sjunger han också mer normalt i långa stunder. Påminner nästan lite eftertrycksmässigt om I heard it through the grapevine.
Mississippi blues har en släpig fin blueskänsla över sig.
Vibrations har en massa klockspel och ganska ansträngande sånginsats men med ett finns ett bra vibrato ibland. Antydningar till en bra melodi men den försvinner bort hela tiden.
Light of day har fin flöjt. Melodin har något indiskt över sig, speciellt när endast flöjten och bongotrummorna hörs. Bra flöde i melodin. Dessutom en del gitarr.
The fortune teller inleder stillsamt med klockspel. En del stressad gitarr och bättre sånginsats. Har lite klassiskt över sig.
Canned heat är en blues. Om gruppen Canned Heat har något med det hela att göra vet jag inte. Har en fin sekvens med bara gitarr.
The river har en massa bongotrummor och gitarr som bildar en naturnära ljudbild. En bit in kommer en flöjt och spelar tillsammans med bongotrummorna. Avslutar med nästan strupsång.
Star dance har verkligen något indiskt över sig och drömskt med ett konstigt ljud av en slipsten som ökar i hur ofta den återkommer och klockspel. Försöker skapa en visuell ljudbild. Blir stundtals lite medeltida också. En kort låt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar