Ljudteknikern hade kanske semester

En del musik som i sig själv är bra förstörs av hemsk produktion. Eleanor Bodels debutskiva One way ticket efter låten med samma namn är en sådan skiva. Den gavs ut på märket Olga 1969 och bjuder på 60-talspop. Anledningen till att jag köpte skivan är titellåten One way ticket.

Tyvärr lider hela skivan av ett otroligt dåligt ljud. En del beror säkerligen på dålig pressning eller att mitt exemplar kanske är sönderspelat. Men mycket av det beror på produktionen och mixningen också. Eleanor Bodel sjunger bra men hennes röst är inspelad på så hög volym och så långt fram i mixen att det bara blir olidligt brus emellanåt. Jag får sänka volymen på förstärkaren många steg när jag spelar den. Konstigt egentligen att de har lagt ner mycket tid på orkester och arrangemang men sen troligen lagt väldigt lite tid på mixning och ljudteknik.

Stilmässigt känns det som tidig 60-talspop men det är inte speciellt likt t ex Brenda Lee eller Wanda Jackson vilkas musik har betydligt mer country över sig. Här är det mer vals och tango i botten. Jag tror att den Palmers som omnämns som kompositör eller textförfattare till många av låtarna är Bengt Palmers. Kanske man kan nämna Ann-Louise Hansson som en liknande artist.

Titellåten One way ticket inleder. En väldigt bra melodi som Eleanor Bodel sjunger med fin känsla. Ackompanjemanget är bra och smakfullt orkestrerat. Texten är tydlig och går att komma ihåg lite grann av. Den framfördes ursprungligen av Neil Sedaka 1959.

Together innehåller en del gitarr och är en lite gladare melodi.

From now on har ett lite mer sparsmakat ljud med akustisk gitarr. Har en fin nedgång i melodin på ett par ställen i verserna. Antingen är det en vals eller kanske en tango.

The girls want the boys har ett skumt svampigt basljud som är kul. Melodin är uppåt.

To love somebody is to hurt somebody är fin orkestrerad pop med lite körsång och stråkar. Även en del plingande klockor. Det återkommande stråkriffet är kul och annorlunda.

Andra sidan bjuder på några svenskspråkiga låtar. Först ut är Jag önskar att det alltid vore sommar. En melodiös låt som är översatt från Carole King låt.

Love me, please love me har en fin lågmäld känsla. Fina stråkar och Eleanor sjunger bra. Lite The Platters stil på den.

Sunday will never be the same en oväntad cover på Spanky and our gangs helt klart bästa låt. Eleanors version är trogen originalet.

Att le mot någon har samma lite udda riff på stråkar som To love somebody is to hurt somebody från första sidan. Medryckande och ganska bra.

Keep searchin' är en Del Shannon låt. Inte olik hans mest kända låt Runaway. Har en fin nedgång i melodin på ett par ställen och ett roligt knarrande ljud.

En helt okej skiva med 60-talspop. För dåligt ljud för att vara riktigt bra men roligt att lyssna på nån gång ibland för de fina melodierna, Eleanors fina sånginsats och det bra ackompanjemanget.