Gitarrimprovisationer i högt tempo

Gitarristen Jorma Kaukonen och basisten Jack Casady är båda två kända genom att ha varit medlemmar i Jefferson Airplane. På 70-talet bildade de en egen liten grupp vid sidan om som de kallade Hot Tuna (tuna betyder tonfisk). På deras femte lp America's choice så medverkar även Bob Steeler på trummor. Den släpptes 1975 på Jefferson Airplanes egna skivmärke Grunt.

Plattan har lite Roy Buchanan, Jimi Hendrix eller Quicksilver Messanger Service över sig. Men de skiljer ut sig från andra artister och plattor genom att kombinera improvisation och häftigt gitarrspel med ett bakgrundsackompanjemang som är tungt och rått och ständigt i frontlinjen. I kortare doser ger det en rejäl energikick men ibland blir det lite för mycket och det tröttar ut istället för att pigga upp.

Musiken är nog inte heller riktigt så avslappnad och tillbakalutad som den hade kunnat vara. Jorma Kaukonen river av sina gitarrimprovisationer i högt tempo. Det är tveklöst väldigt virtuost och bra men det fattas ändå något. De bästa låtarna är de nedtonade låtarna.

Vissa av låtarna är riktigt bra och alla låtarna har åtminstone något ställe som de blixtrar till på. De är alla tre väldigt bra musiker.

Sleep song inleder stillsamt och Jorma Kaukonen sjunger med en uppriktig och behaglig röst. En bit in i låten river han även av några häftiga gitarrslingor. Egentligen varken en blues eller hårdrockslåt.

Med Funky #7 spelar de tung bluesrock med hårdrockstendenser. Mycket bas och intensiva trummor. Men de slappnar även av i ett parti för att sedan bygga upp trycket igen. Här briljerar Jorma Kaukonen med extremt distade gitarrimprovisationer eller om det är Casady på basen.

Enda coverlåten på skivan Walkin' blues skriven av blueslegenden Robert Johnson. De gör en fin version. Gitarren låter i ett solo nästan som en elorgel. Även mycket distad slide-gitarr.

A-sidan rundas av med Invitation. Bra trummor och bra sånginsats. En viss positiv känsla i låten som ger den lite extra stämning.

Andra sidan inleder med Hit single #1. Positivt laddad hårdrock med mycket gitarr.

Serpent of dreams inleder lite mer lågmält men har fortfarande en ganska snabb tendens i grunden. Bra sånginsats.

I don't wanna go har ett häftigt distat basljud och bra gitarr. Bra sånginsats även här. Lite skum takt.

Skivans sista låt är Great divide: revisited. Jag tycker även att det är skivans bästa låt. Grundkompet är ganska nedtonat, melodin är bra och Jorma Kaukonen sjunger med lite lagom skör röst. Bra gitarrspel och starka trummor.