Nu ska jag skriva om en skiva med en tempelriddare på omslaget. Kollade på filmen Ivanhoe nyligen med anledning av att Sam Neill sorgligt nog gick bort tidigare i år och där spelar han ju just tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert.
Jerusalem bestod av Bob Cooke på gitarr, Ray Sparrow på trummor, Lynden Williams på sång, Bill Hinde på gitarr och Paul Dean på bas. Lyndens ganska grova sång går inte av för hackor med en plågad intensitet. Instrumenten spelas riktigt hårt och rått men i ett par låtar är de mer nyanserade. Jag förstår inte varför skivan sågas i Vernons bok. Ian Gillan skrev en liten baksidestext och låttexterna finns i mittuppslaget.
Musiken är som sagt hårdrock med en omväxlande och improviserande stil. Ljudmässigt ligger de ganska nära amerikanska Bang och speciellt deras första skiva. De har samma hårda snabba men ändå klara sound. Även Parish Hall har de vissa likheter med. Mina favoritlåtar får bli Hooded eagle och Murderer's lament men hela skivan är en fullträff.
Frustration är ett riktigt vildsint lokomotiv i snabb takt men med bra variation. De glider ut i ett långt improviserat jam.
Hooded eagle har mer nyanserad takt men samma intensitet och tyngd. De kör en del plågade stenhårda improvisationer.
I see the light överaskar med en rå blues med avskalat komp som byggs upp efterhand. Snyggt hur gitarren läggs på den råa bluestakten.
Murderer's lament har en speciell atomsfär med en kort liten melodi med dundrande trummor som återkommer. Låten har en annorlunda sånginsats mot de första låtarna. Under sången är kompet mer kontemplerande och atmosfäriskt.
When the wolf sits har riktigt vild sånginsats på några ställen och ett maffigt gitarrljud och trummor. Gitarren ger sig ut på impriviserade exkursioner.
Andra sidan inleder med snabb och ganska euforiska Midnight steamer.
Primitive man är härligt rå och vild. De rundar av låten väldigt snyggt.
Beyond the grave bryter av med en lite mer akustisk låt med både gitarr och sitar men de behåller en hård bakgrund med trummorna och basen. Sången är engagerad. Ljudbilden hårdnar lite mer efter första versen men fortsätter med reflekterande improvisationer.
She came like a bat from hell har ett luftigt komp på ett par ställen som är väldigt snyggt. Gitarren låter de klinga ut i starka riff med en fin bas och bra engagerad sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar