Rå blues från Pampas

Många amerikanska skivor har det blivit på bloggen men hittills inget från Sydamerika. Det tänkte jag ändra på nu med skivan Pappo's blues 2 med den argentinska gruppen Pappo's blues. Skivan gavs ut 1972 på Music Hall.

Bilden på omslaget får mig att tänka på Disney-kortfilmen Muntra musikanter där Kalle Anka spelar flöjt och två kor/hästar spelar klarinett i en symfoniorkester som Musse Pigg dirigerar om jag minns rätt.

Gruppen bestod enligt Vernon Joynsons bok A potpurri of melodies and mayhem vid den här tiden av Noberto Napolitana på gitarr och sång, Black Amaya på trummor, Carlos Pinata på bas och Willy Verdaguer också på bas. På skivomslaget omnämns bara Pappo som tydligen ett alias för Noberto Napolitana.

Pappos blues bjuder på bra improviserad rock av det hårdare slaget med mycket psykedeliska toner och en del blues. Många riktigt bra låtar med bra gitarrspel i samspel med bas, trummor och sång. De spelar både medryckande och melodiöst med fantastisk dynamik och virtuositet. Min favoritlåt på skivan blir nog Llegara la paz eller kanske Tumba men även Desconfio träffar väldigt rätt. Det här var deras andra album och de gav ut flera album efter det här också. De är definitivt värda att utforska vidare. Inte så lätt att likna dem vid något men kanske Betty.

El tren de las 16 inleder si och så med ett trumsolo men den övergår i svängig rock n roll med bra gitarr och stabilt bakgrundskomp.

Llegara la paz har ett enormt grymt basriff som är väldigt medryckande i en melodi med bra tryck och en del bra gitarr också. Åskdundret i basen ligger inte långt efter Blue Cheer eller Richie Valens version av låten Bony Moronie.

Insoluble är mer stressad i sin stil med repeterad sång. Riktigt bra improviserat gitarrspel i ett långt solo.

Tema 1 fortsätter med den dundrande basen från andra låten. Inte riktigt lika hårt men vilt och melodiöst. Har en säregen gitarrton i slutet.

Första sidan avslutas med Desconfio som är en vacker melodiös pianolåt med fin undrande men hoppfull stämning. Bra flyhänt pianospel och behaglig sånginsats.

Pobre Juan inleder trevande men får ett bra tryck och ett härligt gung med sväng i efter hand. Bra bas och gitarrspel.

Blues de Santa Fe är en rejäl blues med en fantastisk frenetisk gitarr och ett lugnt bakgrundskomp. Långa improviserade partier med mycket variation. Verkar ha varit inspelad live med några spridda applåder i slutet.

Tumba har ett riff som är melodiöst och ödsligt episkt i en säregen kombination. Blir majestätiskt repetetivt efter hand men med en gitarr som river loss i fina improvisationer med virtuos ljudbild.