Nästan som Ultimate Spinach

Beacon street union spelade in två album samt ytterligare ett under namnet Eagle. Det första kom 1968 med titeln The eyes of the Beacon street union. De kom från Boston och albumet gavs ut av MGM. De var således en del av Bosstown sound och likheter med Ultimate Spinch hörs tydligt. Skivan är bra och musiken går i en blues och folkrock stil med psykedeliska influenser och både tung rock och lättare pop på sina ställen. Ett par tramslåtar förstör helhetsintrycket men när de är bra är de riktigt bra.

Namnet på gruppen kommer från av gata i Boston som heter just Beacon street. Gruppen bestod av Robert Rhodes på piano, orgel och blås, Paul Tartachny på gitarr och sång, Wayne Ulaky på bas och sång, Richard Weissberg på trummor samt John Lincoln Wright på sång. Samtliga låtar om en chuck Berry låt är egna kompositioner.

My love is inleder med ett märkligt talat parti och sedan blir det frånkopplad sång till rusande euforiskt komp.

Beautiful Delilah är en välspelad blueslåt signerad Chuck Berry. Tyvärr framförs den här med extremt jobbig sångröst.

Sportin' life fortsätter i bluesstil. En lite mer rökig tät barblues. Här är sånginsatsen bra. Stabilt pianospel.

Four hundred and five har en märklig trumsekvens i början med elgitarrtoner i spännande takt som växer fram. Instrumental.

Mystic mourning är avslappnad men ändå hotfull med de taktfasta trummorna. Tankarna leder till Ultimate Spinach och deras majestätiska och drömska låtar. Lite österländsk känsla i viss mån och även västindiska influenser i soundet från trummorna.

Andra sidan inleder med Sadie said no som har ett tungt komp som kontrasterar på ett kul sätt mot stämsången. En bra sekvens är när de utropar "No" upprepat mot grym gitarr.

Speed kills inleder med ljud som tagit från en utombordare. Sen blir det nästan Beatles pop.

Blue avenue återvänder till Ultimate Spinach land med marscherande drömskt komp och lugn sång. Sången har riktigt bra arrangemang.

South end incident (I'm afraid) är en välspelad uppgiven blues som gränsar till psykedeliskt land på ett skickligt sätt.

Green destroys the gold fortsätter med psykedeliskt epos a la Ultimate Spinach i snabbt tempo.

The prophet inleder med tät atmosfär. Fin gitarr och bra sånginsats i en melodisk psykedelisk låt.