Magi från Indiana

Självbetitlade albumet med gruppen Hickory Wind utgivet på Gigantic 1969 är magiskt bra. Vad jag förstår är det ett lokalt album utgivet av en liten etikett i Evansville Indiana. Det bjuder på vackra stämningsfulla låtar med glimten i ögat på sina ställen och många små överaskningar. Fantastiska ljudbilder och väldigt bra melodier, allt verkar vara eget material. En bra avslutning på året. De spelade in ett andra album under namnet BF Trike som inte gavs ut förrän på 90-talet av återutgivningsetiketten Rockadelic.

Hickory Wind bestod av Sonny Prentice på sång, gitarr, bas och harp, Mike McGuyen på sång, gitarr, harp, piano och orgel, Alan Jones på sång, gitarr och bas och Bob Strehl på trummor. Sånginsatserna är mycket bra och de har varierade arrangemang.

Redan de första tonerna av I don't belive får mig att lystra och stanna upp och låta mig absorberas av musiken. Sparsmakade arrangemang med fina spruckna gitarrljud. Sånginsatsen är strålande med finurlig stämsång på slutet.

Time and changes har ett drivet tempo, surrande gitarr och en engagerad sångare. Melodin sätter sig direkt.

Maybe tomorrow lugnar ner tempot med en melodi så melankolisk att ögonen tåras. Fullkomligt underbar sånginsats och en gitarr som flödar obekymrat med sköna slidetoner och lössläppta infall.

Transit blues är en snabb blues med munspel och speciell sånginsats med stämmor. Textraden

living on wine and cigarettes and a lot of foolish dreams but if I had the chance once more I'll do it all again

återkommer flera gånger.

Country boy har också rik stämsång och ett hårt driv med grym bas och vassa gitarrslingor. Trummorna ligger också långt fram i ljudbilden. Stämmorna i slutet av låten är briljanta.

Andra sidan inleder med The loner en driven folkrocklåt. Starka sångarrangemang och bra gitarrspel.

Mr. Man har en speciell atmosfär med långa orgeltoner som en slöja i bakgrunden och berättande piano driver melodin. Bra sånginsats.

New Albany police carnival är en snabb berättande låt med viss uppsluppen stil i ljudbilden.

Father come with me har en ödesmättad längtande stil. En bit in i låten kommer ett instrumentalt jazzigt avsnitt med skum distorsion i cymbalen. Bra flinkt gitarrspel och en lågmäld orgel som följer med.

Judy avslutar skivan. En vacker akustisk låt med en viss skämtsam underton. Trevligt medryckande melodi som böljar i en calypsostil.

Cold cold ground

Så här i december fryser det på snabbt på den kalla marken. Låten Cold cold ground hörde jag första gången i TV-serien Uppdrag mord (Homicide i original). Den fångade mitt intresse direkt. Långt senare fann jag ut att det var Tom Waits som gjort låten. Den finns med på skivan Franks wild years från 1987. Mitt exemplar verkar vara en svensk utgåva på Island records.

En rå och märklig skiva som använder flera musikaliska stilar på ett lättsamt sätt. Helheten förstörs lite av en riktigt dålig låt. Men förutom den låten så är skivan genuin och spännande och trevlig att lyssna på. Skulle väl säga att den påminner lite om Captain Beefheart.

Hang on St. Christopher har en driven mystisk New Orleans stil över sig.

Straight to the top har knappt någon melodi utan är mer en rytmisk låt.

Blow wind blow har en långsam fin böljande stil som kontrasterar med en råa sånginsatsen på ett vackert sätt.

Temptation har mjuka tangorytmer och rå sång men med flera stämmor. En del saxofon.

Innocent when you dream är en visa i melodin men väldigt rå sånginsats. Väldigt atmosfäriskt.

I'll be gone har snabbare komp på dragspel i en ungersk stil. En tupp galer flera gånger.

Yesterday is here har ett avskalat komp och känns som en folksång i samma stil som klassikern House of the rising sun.

Please wake me up inleder med falska toner på flöjt. En liten försiktig röst sjunger.

Franks theme har stilen av karnevalsmusik med ljudet av en orgel i inledningen sen när sången kommer är det mer som ett väckelsemöte.

Andra sidan inleder med More than rain som är förvriden sorgsen visa.

Way down in the hole har en del New Orleans inspirerat sväng. Även en del märkliga gitarrsolon.

Straight to the top är faktiskt ganska renodlad jazz.

I'll take New York fortsätter i en ganska obehaglig dissonant jazzstil med stora teatrala inslag.

Telephone call from Istanbul återgår som tur är till en mer musikalisk och medryckande stil.

Cold cold ground min favoritlåt på skivan. Melodiös, vacker, stark och skör på samma gång. Sparsmakat arrangerad och innerligt framförd.

Train song har en fin berättande lugn folksångsinspirerad stil nästan kyrklig orgel.

Skivan avslutas med en annan version av Innocent when you dream från första sidan som går i samma kyrkliga stil som föregående sång.

Honky Tonk

Bobby Bland var en artist som jag faktiskt inte hört talas om tidigare trots att jag gillar tidig rock n roll. Call on me heter skivan och den är från 1963 utgiven på Duke records. Musiken drar ganska mycket åt soul-hållet men det är bra soul med mycket känsla. Bobby har en fin röst.

Anledningen till att jag fick upp ögonen för skivan i första skedet var att den innehåller en inspelning av låten Honky tonk som även The Band spelade in när de kallade sig Levon and the Hawks. Deras version finns med på A musical history men gavs aldrig ut på skiva på riktigt. Det är fantastisk låt tycker jag. Bobby Bland verkar vara den enda artist som spelat in låten och givit ut den på skiva.

Call on me inleder skivan. En underbar låt med medryckande böljande melodi. Textrader som

you can't live alone your whole life through, everybody has a future and I see my future with you

är trevliga. Fint trumpetspel och mjuk inlevelsefull röst.

The feeling is gone är en långsammare jazzigare låt.

Honky tonk har fina pianoslingor. Mycket mjukare än i Richard Manuels version. Men fortfarande en mycket bra låt. Framförd med bra inlevelse.

Cry, lover, cry en jazzig låt. Wishing well har ett spännande gitarrljud och bra sånginsats i en speciell drömsk melodi. Share your love with me har en fin melodi med fina arrangemang med både kör och stråkar.

Andra sidan inleder med That's the way love is som har ett behagligt och lite annorlunda komp på trumpet. Care for me har både kör och stråkar och trumpet. No sweeter girl är riktigt klassisk dansant melodiös pop. Bobby's blues är en blues i den mjuka jazziga änden av skalan. Bra känsla i Bobbys röst.

Ain't it a good thing börjar trevande men byggs upp på ett övertygande sätt. En bit in i låten är det en kvinna som sjunger en vers på ett bra sätt.

Queen for day avslutar på ett jazzigt sätt men bra röst.

Vilt men finstämt

Sir Lord Baltimore är ett märkligt gruppnamn och de gjorde den märkliga skivan Kingdom come 1970 utgiven på Mercury. Det märkliga är den vilda råheten som helt plötsligt mixas med drömsk finstämd folkmusik och det fungerar hur bra som helst. Jag gillar den här skivan. Både lite Blue Cheer, Betty, Dragonfly och Yesterday's Children över den.

Lord Baltimore verkar för övrigt ha varit en verklig person som bland annat gav namn åt staden Baltimore i Maryland USA. Men bandet Sir Lord Baltimore kom ifrån New York. Det bestod av Louis Dambra på gitarr, Gary Justin på bas och John Garner på trummor och sång.

Master heartache inleder med bra både tungt och snabbt gång. Inspirerad sånginsats och bra sparsmakad gitarr.

Hard rain fallin' har en medryckande snabb och varierad stil. Återigen en bra sånginsats och gitarrspel.

Lady of fire är en vild gitarrlåt med grymt fjädrat basbaserat riff.

Med Lake isle of innersfree byter de stil helt och hållet. Låten är drömsk folkmusik lite åt det barocka hållet med cembalo. Stilsäkert.

Pumped up avslutar första sidan i vild hårdrockande stil.

Andra sidan inleder med titellåten Kingdom come. En tung och lite lugnare låt med bra basspel, sånginsats och gitarr. En del spännande ljusa ljud ger lite barockstämning på ett par ställen.

I got a woman är riktigt vild och överstyrd på ett kul sätt.

Nästa låt Hell hound är lite mer nedtonad men med lite för skrikig sång. Bra gitarr.

Helium head (I got a love) en märklig låt med körsång och helt galet vilda gitarr och bas toner med en knasigt undflyende melodi.

Skivan avslutas med den snabba låten Ain't got hung on you.

Familjen Wray

Ett album gjort av Link Wrays storebror Vernon Wray. På vissa av Links skivor verkar han kalla sig Ray Vernon. Jag tror i alla fall att det är samma person. Det här albumet är inspelat i Arizona istället för Maryland. Men på Links etikett Vermillion. Utgivet 1972. I början av 70-talet var Link Wray och de andra verkligen produktiva.

Musikaliskt är det mer country och mer reflekterande melodier med lite mer sorgsen eftertänksamhet. Påminner ibland om andra Wray skivor. Link Wray medverkar naturligtvis. På gitarr och mandolin bland annat. Vernon har själv skrivet samtliga låtar och han sjunger på ett genuint sätt.

Facing all the same tomorrows inleder skivan. Ibland nästan ohörbart med en uppgiven röst som sjunger. Sen klipper det i ibland med piano och gitarr och en kör i refrängen.

God is color blind har ett ljudligare komp med elgitarr och piano och lite mer fart i melodin. Texten är engagerande och ganska träffande som t ex

Jesus had long hair like all the hippies do

.

Reaching out to touch har en tät modern ljudbild med en långsam melodi. Fint när pianot blommar ut i refrängen.

Lonely son har en trevlig banjo mitt i en modern ljudbild bryter av perfekt. Sen kokar slutet ihop på ett riktigt bra sätt med piano, cymbaler och banjon.

Andra sidan inleder med låten Tailpipe. Den har en långsam melodi men med ett beslutsamt driv. En surrande elgitarr driver melodin med akustiska klanger ovanpå. Lite Fatback känsla över den.

Faces in the crowd ackompanjeras av akustiska gitarrer, piano och flöjt på ett bra sätt.

When I start drinking är en riktig countrylåt. Bra slide-gitarr i kombination av vanligt gitarrkomp.

Prologue fortsätter i en fin berättande country-stil.

Sycamore tree har en mer folksångsbetonad stil med piano och en del mandolin.

Prison song avslutar skivan, en kombination av både folk och country på ett modernt sätt.

Ett mysigt jam

En del musik gillar man direkt efter bara några få toner. Luther Johnson och hans blueslåtar är ett exempel. Jag hörde en av hans låtar på en internetradio och lyckades hitta namnet på artisten. Han var tydligen med och spelade lite med Muddy Waters bland annat. Sen gjorde han några LP-skivor också. Luther's blues verkar vara den första i eget namn. Den är inspelad 1976 och gavs ut 1977 i Frankrike på etiketten Black and blue. Någon samtida utgåva i USA verkar inte ha gjorts.

En av mina favoriter på piano Pinetop Perkins är med på skivan. Andra medverkande musiker är Willie Smith på trummor, Calvin Jones på bas, Jerry Portnoy på munspel och Bob Margolin på gitarr. Luther själv spelar gitarr och sjunger.

Musiken är genuin och avslappnad blues i en flyhänt och lättsam stil. Inte deppig och tung eller rå och vild utan mer som om Grateful Dead hade spelat ren blues.

Muddy Waters låten Chicken shack inleder. Framförs i en lättsam stil med bra munspel, piano och gitarr. Ett mysigt jam.

Come baby är Luthers egen komposition. En snabbare låt med bra driv. Här sjunger Luther lite också. Mer fokus på gitarr men riktigt bra samspel med munspel på ett ställe.

Too many driver skriven av för mig okände Willie Love. Fortsätter i en fin stämning. Bra sånginsats och riktigt bra piano på ett par ställen.

Sweet home Chicago är en låt skriven av blueslegenden Robert Johnson. Får till en avslappnad mysig medryckande stil här också.

Andra sidan börjar med låten Luther's blues skriven av Luther Allison och Luther Johnson. Har en lite tätare rökigare stil. Väldigt bra improviserat gitarrspel i samarbete med piano.

I can't stop fortsätter i den avslappnade rökiga stilen. Har fina lyriska improviserade sekvenser med riktigt bra gitarrspel.

Nobody wants to loose har en mer driven stil som är väldigt medryckande.

Mother in law är också en driven och ganska rockig blueslåt. Bra munspel och fortsatt grymma improvisationer på gitarr och piano i samspel.

Sångröster en masse

Jag har tidigare skrivit om HP Lovecraft och deras andra skiva. Deras första visade sig vara betydligt svårare att få tag på och jag hittade den först för cirka ett år sedan trots idogt letande.

Frånsett en hemsk låt på andra sidan, som påminner om Buckwheat, är detta en mycket bra skiva fylld med drömska arrangemang, härliga sånginsatser och bra melodier. Speciellt utmärker de sig med spännande sångarrangemang där sinsemellan väldigt olika röster används på ett förträffligt sätt.

Omslaget är märkligt med ett svartvitt foto delvis täckt med en färgteckning.

Inledande låten Wayfaring stranger är fantastisk med dynamisk sånginsats och nervigt ackompanjemang på orgel, trummor och gitarr eller kanske bas som låter mest. Väldigt genuin känsla genom hela låten.

Let's get together har lite flöjt i inledningen. Fortsätter sedan med bra sökande sånginsats. Refrängen är härligt anspråkslös. Den här låten är tydligen en klassiker i flower power sammanhang lite som Flowers in your hair. Mot slutet blir det vackert avvägd stämsång med operarösten och den mer vanliga. Det låter väldigt bra.

I've been wrong before går väldigt långsamt men den har en viss melodi och intressanta arrangemang i sången och ett drömskt komp i bakgrunden.

The drifer har ett mer rockigt tryck. Gitarren kommer skurvis, även bra orgel och en del brusande bas.

That's the bag I'm in den första av två Fred Neil covers på skivan. Har ett bra tempo som ger låten en spännande nerv med mycket bra sångarrangemang som kommer in perfekt.

Andra sidan inleder med vad jag har förstått är en av deras mest kända låtar White ship. Klockor som klingar, drömsk sånginsats och mystiska orgelslingor som sedan förstärks av trummor, trumpet och cembalo. På några ställen blir tonerna österländska på ett sömlöst sätt.

Country boy and Bleeker street är en Fred Neil låt som de framför i en stuffig variant.

The time machine är tyvärr en hemsk music hall låt. Märkligt nog uppblandat med en drömsk jazzlåt i en passage.

That's how much I love you baby (more or less) har en flödande fin jazzig känsla som samtidigt är väldigt avslappnad.

Gloria patria är en mycket kort kyrklig sång framförd a cappella.

Som ett annorlunda The Band

Ocean spelade in en cover på låten The stones I throw som skrevs av Robbie Robertson och gavs ut som singel med gruppen Levon and the Hawks som var embryot till The Band.

Låten finns med på Ocean skivan Put your hand in the hand. Låten med samma namn var tydligen en hit. En positivt laddad låt med mycket energi. Skivan kom på etiketten Kama Sutra 1971.

Ocean som kom från Toronto i Kanada bestod av Janice Brown på sång, Greg Brown på sång, piano och orgel, Jeff Jones på bas, Dave Tamblyn på gitarr och Chuck Slater på trummor. De gav ut sin andra och sista skiva 1972.

Musiken kan liknas vid ett The Band med en kvinnlig sångerska, gospelinfluerad stil och mer positiv energi. Jag gillar skivan.

Titellåten Put your hand in the hand inleder skivan. Väldigt religiös text. Melodin och sångarrangemangen är väldigt medryckande. Handklapp och piano är bra.

Pleasure of your company framförs av en manlig sångare och har lågmält komp i början med lite flöjt och akustiska klanger. Sedan blir det mer åt countryrock hållet. Påminner om Up on cripple creek.

We got a dream framförs av Janice i första versen och Greg i andra versen och tillsammans i refrängen. Har lite lugnare österländskt influerad medryckande melodi.

Deep enough for me har både kvinnlig och manlig sång i en The Band inspirerad melodi med väldigt religiös text.

Andra sidan inleder med countryklassikern Will the circle be unbroken i en rockig gospelskrud.

The one who's left påminner väldigt mycket om The Band låten The weight.

Sones I throw har en massa orgel, bra sånginsats i medryckande arrangemang med både manlig och kvinnlig sångare. Bra växling till gitarr på ett ställe. Spännande avslutning som inte finns i originalet med vild stämsång.

No other woman har lite mer nedtonat komp i inledningen sen kommer det mer tryck i refrängen. Bra anspråkslöst gitarrspel.

Folkrock med synth

Det är verkligen annorlunda ljudlandskap på albumet Third Trails. Delvis folkrock och pop med en hawaiiansk eller ibland barock prägel och dels synthljud. Viss likhet med Linda Perhacs första skiva kombinerat med Fifty foot hose. I mina öron blir det inte så lyckat. Jag har lyssnat flera gånger och det blir inte bättre. Inga minnesvärda melodier som fångar intresset är nog en stor orsak och det bygger inte upp några speciella sinnesstämningar heller. Jag finner det svårt att förstå skivans popularitet och höga status i samlarkretsar. Sånginsatsen är lite tillgjord på ett barnsligt sätt i vissa låtar.

These trails bestod av Margaret Morgan, Patrick Cockett och Dave Choy. De spelade in skivan 1973 i Honolulu på Hawaii och skivan gavs ut på etiketten Sinergia.

These trails inleder med en kort snabb låt med flöjt och bra sånginsats.

Our house in hanalei går i hawaiiansk stil med väldigt tillgjord sånginsats.

Of broken links har en väldigt drömsk melodilös framtoning med konstiga ljud och kaotiska stämmor.

El rey pescador framförs av en manlig sångare samtidigt med den kvinnliga. En del sitar låter det som.

Psyche I and share your water inleder med reflekterande toner i mystisk folkanda. Sen övergår låten i en helt annan stil med sång som påminner mycket om Linda Perhacs med kuslig ekande röst. Sen är kompet elektroniskt med lika kusliga synthljud som dallrar fram.

Hello Lou är skivans klart bästa låt med en ordentlig melodi och en fin duett mellan en kvinnlig och en manlig sångare. Kompet är en synthig orgel. Men den bär fram en behaglig melodi.

Andra sidan inleder med ytterligare en dubbel Rusty's house and Los in space. Fin melodi och bra ackompanjemang med akustiska instrument. Sånginsatsen är på gränsen. Andra delen delas mellan en akustisk bra melodi och elektriska ljud med en vind som blåser och en orgel bland annat. En betydligt bättre sånginsats i andra delen.

Psyche II lite drömskt och mystiskt med en del elektroniska ljud blandat med akustiskt. En instrumentell låt.

Sowed a seed är mer renodlad synth i kompet och en ganska obehaglig processad sånginsats.

Rapt attention har en ganska tillgjord sånginsats men kompet är trevligt i refrängen med en fin knorr som faktiskt sätter sig.

Waipoo bärs upp av flöjt och en del stråkar. Väldigt processad drömsk sånginsats.

Garden botanum är drömsk och mystisk med en ganska spännande elektronisk liten ljudknorr. Sånginsatsen är inte speciell rolig men de försöker sig på lite arrangemang. En elektronisk låt.

Återhållsamt mullrande

Yesterday's Children är en skiva som växer i mina öron ju mer jag lyssnar på den. Första och enda skivan med gruppen med samma namn. Den kom 1970 på etiketten Map City från New York. Maffiga trummor, varierad och häftigt gitarrspel med mycket bra och passande sånginsats. Musiken kan kanske liknas vid ett råare Dust.

Chuck Maher spelar bas, Reggie Wright gitarr, Dennis Croce sjunger, Ralph Muscatelli trummor och Richard Croce gitarr. Jag antar att de båda som heter Croce i efternamn är bröder.

Paranoia inleder, en ganska progressiv låt med mullrande energi och bra drag men på ett återhållsamt sätt.

Sad born loser Fortsätter i en hårdare återhållsam stil med bra stenhård sånginsats. Har en del jazziga passager som faktiskt passar in på ett naturligt sätt i låtens flöde.

What of I Har en speciell inledning med ömsom lätta toner och ömsom hårda i en dynamisk medryckande stil. Sen blir det stämsång i refrängen som påminner på ett fint sätt om Tripsichord.

She's easy En riktigt energiladdad låt med ett medryckande riff som rusar fram. Bra engagerad sånginsats. En bit in sänks tempot på ett effektfullt sätt. Bra improviserad gitarr. En lyriskt lätt passage mot slutet lyckas de också få till. Sen river de av en del grym gitarr och trummor.

Andra sidan inleder med den kusliga och lite drömska Sailing. Den är hård och har ett återhållet driv. Bra sånginsats med viss desperation på vissa ställen som ger en dynamisk effekt.

Providence bummer är en snabb rockig bluesig låt. Lite Elmore James känsla faktiskt.

Evil woman är tydligen en klassisk brittisk rocklåt. Ganska tunggungande med ljust skrikig röst på vissa ställen. En kort låt som tur är.

Hunter's moon är en mer rejäl hårdrockslåt med genuint tungt sound som ändå har en svävande känsla. Bra variation genom hela låten.

Skäms inte för sig

Big Star kallade sitt första album för just Number 1. Det är musik som inte skäms för sig. Den tar plats men innehåller ändå många nyanser och väldigt dynamisk och genuin musik. Jag har tidigare skrivit om deras andra album Radio City. På debuten medverkade Alex Chilton, Chris Bell, Andy Hummel och Jody Stephens. Tydligen ska Terry Manning ha medverkat på piano. Chris Bell var inte kvar i bandet till deras andra skiva.

Musiken har en närvarande engagerande känsla. Den skäms inte för sig. Samtidigt har vissa låtar en behagligt skör framtoning. Det är pop men även rock och en del har lite visa över sig. Flera av låtarna är välkända nu men i sin samtid var gruppen inte speciellt känd. Hela skivan andas självförtroende men på ett trevligt sätt.

Mitt exemplar ska vara ett original utgivet på Ardent records i Memphis men det har ett laminerat konvolut men med den amerikanska påklistrade baksidan. Ett litet mysterium tycker jag.

Låten Feel öppnar albumet. En snabb dynamisk låt med hög volym och mycket energi. Både gitarr, piano, saxofon och stämsång.

The ballad of El Goodo börjar väldigt vackert med en lågmäld vacker och melodiös sekvens. Sen taktar den upp. Även en del körsång.

In the street är dynamisk och energirik. Spännande trummor och gitarrljud.

Thirteen har en vacker viskvalitet med akustisk gitarr. Bra sånginsats och fina stämsångsarrangemang. Den har en ständigt närvarande nerv.

Don't lie to me är en snabb rocklåt. Bra gitarrspel och uppfordrande sång. Gitarrljud som påminner om rusande motorer.

The India song innehåller flöjt och akustiska gitarrer. Vacker sånginsats med fin melodi med spännande variationer.

Första låten på andra sidan är When my baby's beside me. En låt med bra driv i, men samtidigt varierande. Fina långa gitarrtoner i mitten.

My life is right är en lugnare delvis akustisk låt med vackra spruckna partier. Mycket variation i låtens temperament ger kontraster.

Give me another chance är en helt akustisk låt med bra sånginsats. Melodin är vacker men kräver att man lyssnar.

Try again har lite countryaktig gitarr med glidande ljusa pedal-steel ljud blandat med akustisk gitarr.

Watch the sunrise har en positiv energi med bra ljudligt akustiskt gitarrspel och fin sånginsats.

ST100 6 avslutar skivan. En kort och vacker låt med akustisk gitarr och bra duettsång.

That's alright mama

Idag är det 40 år sedan Elvis Presley dog. Elvis är en av mina absoluta favoritartister med sin varma röst och genuina känsla. En dag som denna känns det lämpligt att minnas låten som startade allt. That's alright mama var Elvis första singel på Sun, Blue moon of Kentucky fanns på B-sidan. Den spelades in den 5:e juli 1954 och gavs ut den 19:e juli.

LP-skivan som jag ska skriva om här kom ut på RCA 1959 och den heter for LP fans only. Mitt exemplar är tyvärr inte originalutgåvan utan en återutgivning från 1965.

Inleder magiskt med Elvis första singel på Sun That's all right. Medryckande melodi med fantastiskt gitarr- och basspel. Elvis sånginsats är underbar. Det här är originalinspelningen från 1954 som är med på skivan. Annars så är inspelningarna från 1956 förutom den sista som också är från 1954.

Lawdy, miss clawdy påminner i versen om Professor Longhairs låt Tipitina. Bra både piano och gitarr.

Mystery train en klassisk blueslåt. Har en mystisk drivkraft med Elvis sång och bra gitarr.

Playing for keeps är en långsam låt med lite kör.

Poor boy innehåller en massa fiol och en bra melodi som Elvis frasering ger liv till.

Andra sidan inleder med My baby left me som i stort sett är samma melodi som That's all right mama men med annan text.

I was the one har en kör och bra långsamt gungande sväng.

Shake, rattle and roll är Little Richards välkända låt med en del bra gitarrsolon.

I'm left, you're right, she's gone påminner om en låt men jag kan inte placera den. En bra halvsnabb lite lagom sorglig låt.

You're a heartbreaker här sjunger Elvis med en ganska annorlunda anspråkslös försiktig röst som ger en trevlig intim atmosfär.

Anledningar

Ibland är det konstiga anledningar till att man köper en skiva. Den här skivan med gruppen Grand Funk köpte jag för att Arnold Schwarzenegger har en anknytning till skivans omslag. Det var när han var bodybuilder och inte börjat sin skådespelarkarriär. Som skådespelare är Arnold väldigt rolig.

Skivan heter All girls in the world beware och den är från 1974. Utgiven på Capitol Records.

Hela konceptet med titel och omslag är någon sorts absurd humor med en frejdigt knasig tecknad affisch som följer med skivan också. Musiken är partyrock som stundtals är ganska bra faktiskt. En del inslag av soul och pop, lite för fläskigt ibland. Näst sista låten på skivan Bad time är klart bäst, med fina influenser av 60-talspop. Några bra låtar till men tyvärr ett par som inte är riktigt godkända också. Det här är den första skiva med Grand Funk som jag har hört men det är tydligen deras nionde album. De sjunger ofta riktigt bra.

Responsibility inleder. En ganska bra positivt laddad låt med bra sånginsats och fint pianospel. Runnin' är en jobbig låt som bara står och stampar. Life har en del rolig sång med call and answer mellan höger och vänster högtalare. Bra gitarrspel också. Look at granny run run har en massa blås och en snabb taktfast gungande melodi. Memories avslutar första sidan på ett lugnt sätt. Ganska stämningsfull med stråkar och orgel med bra sång och gitarr.

Andra sidan inleder med titellåten All girls in the world beware. Den är lite funkinfluerad. Wild har en del blås och är både dansant och melodiös. Good and evil har jobbig processad röst i sången men trevligt gitarrspel. Bad time är en riktigt bra låt med en fin öppen melodiös 60-talskänsla. Stämsång och bra lättsamt ackompanjemang. Some kind of wonderful har bra sångarrangemang som cirklar runt ett statiskt marscherande komp.

Bluesens provkarta

Michael Bloomfield var med i grupper som Mother Earth och Butterfield Blues band och spelade på skiva tillsammans med Sleepy John Estes och även Muddy Waters. Så han kunde verkligen sin blues både elektrisk och akustisk.

År 1977 gav han ut en egen skiva med mestadels eget material i olika stilar inom bluesen. Man kan se skivan som en provkarta över bluesen. Det är bra genomfört och innehåller bra musik. Han hade nog en avsikt att visa på olika stilar nästan som en kurs för blivande bluesartister och han pratar lite inför varje låt och det står även en del både historik och musiktekniskt om varje låt på baksidan av konvolutet. Ett bra sätt att lära sig mer om blues och vilka artister som kan vara värda att kolla närmare på.

Skivan heter If you like these blues, play 'em as you please. Mitt exemplar är en brittisk utgåva på Sonet men det amerikanska originalet gavs ut på Takoma.

If you love these blues en instrumentell låt i en lugn rökig stil med orgel och elgitarr.

Hey, foreman är en svängande rullande blues med bra piano och akustisk gitarr. Viss countrykänsla ala Hey good lookin.

WDIA är uppkallad efter B. B. Kings radiostation. Elgitarr i en ljus stil med lite piano i bakgrunden. Ingen sång.

Death cell rounder blues har fin blandning mellan akustisk gitarr och piano i berättande stil.

City girl en avslappnad låt i en lugn rökig jazzig stil med elgitarr och trumpet.

En version av den klassiska blueslåten Kansas city avslutar första sidan. Den har en ljus snabb trevlig stil med akustisk gitarr och sång i fint dynamiskt samspel.

Andra sidan inleder med Mama lion framförs av Nick Gravenites som också skrivit låten. Det är en tuff taktfast elektrisk blues med bra gitarrspel.

Thrift shop rag är en snabb ljus fin instrumentell akustisk blues. Påminner lite om Mississippi John Hurt i stilen.

Death in my family har en speciell böljande stil med en massa blås. Bra låttext.

East Colorado blues en snabb akustisk instrumentell låt.

Blue ghost blues är väldigt långsam och känns mer som kontemplativa funderingar på verandan än som en låt.

The train is gone har den där sköna klassiska melodin som Key to the highway. Berikas av lite banjo.

The altar song avslutar skivan. Det är en lång uppräkning av bluesartister varav man känner till några men de flesta vet man inte om till en lugn melodi.

Vild röst och vilt piano

Konstigt nog så har jag inte skrivit om någon skiva med Jerry Lee Lewis än på bloggen. Han är ju en av mina favoritartister och ingår i det legendariska Sun-gänget tillsammans med Elvis Presley, Johnny Cash, och Carl Perkins. Jag har skrivit om hans syster Linda Gail Lewis.

Skivan som jag ska skriva om här är dock inte utgiven på Sun Records utan på Mercury. Den är inte utgiven på 50-talet heller utan 1972. Men den är ändå full av rock n roll uppblandat med gospel och country. Även ett stänk av blues och konstigt nog funk i en låt. Skivan heter The killer rocks on. Mitt exemplar är en fransk utgåva.

Stilen är väldigt avslappnad och det känns som de bara sitter och spelar lite helt spontant. Jerry Lee Lewis har en väldigt improviserad sångstil och pianospelstilen är vild.

Don't be cruel en av mina favoriter med Elvis. Jerry Lee kör den i väldigt högt tempo komplett med piano, stråkar och bra frasering.

You can have her är en typ av snabb country som påminner mycket om Sånt är livet. Vackert orkestrerad.

Games people play har en fin flödande melodi. Mycket medryckande med smakfulla stråkar och fina gospelinfluenser.

Lonely weekends har mer uttalat rock n roll piano genom hela låten.

You don't miss your water är en långsam låt men den har ett bra driv.

Turn on your love light är en låt med rejält driv i. Grateful Dead spelade den många gånger. Jerry Lee Lewis spelar ut hela sitt sångmässiga register i en spontan låt.

Sida två inleder med låten Chantilly lace, J. P. "Big Bopper" Richardsons signaturmelodi. Den passar Jerry Lee Lewis galna stil på ett bra sätt.

C. C. rider en klassisk blueslåt som finns i många olika versioner. Den här är fint arrangerad med call and answer med en kvinnlig kör, bra pianospel och en fiol.

Walk a mile in my shoes är en snabb medryckande låt med fint avvägda arrangemang och bra tryck i sången.

Me and Bobby McGee en välkänd och mycket bra låt. I Jerry Lee Lewis version är något stressad. Spännande med en vild duett i sången på vissa ställen. Ett bra pianosolo i slutet.

Shotgun man en riktigt märklig låt som nästan är funk.

Skivan avslutas med den underbara Fats Domino låten I'm walkin'. Bra pianospel men kanske något stressad.

Fortfarande drömsk

Linda Perhacs spelade in sin första skivan Parallellograms 1971. Hennes andra skiva kom nu 2014. Den fortsätter i den drömska stilen men har ett uppdaterat sound med vissa pop-influenser. Innehåller ett stort texthäfte med teckningar och texter till alla låtar.

Det är inget som riktigt fångar lyssnaren. En del låtar har en för modern ljudbild för min smak.

Skivan inleder med titellåten The soul of all natural things. En drömsk låt med ljus sång i flera lager och mjuk spansk gitarr. Har vissa variationer i intensitet och ljudbild men förblir mystisk och drömsk. Children har en ljusare snäll omtänksam framtoning. River of God har en mörkare snabbare stil med mäktiga trummor. Daybreak har en otydlig melodi och fortsätter i drömsk stil. Intensity inleder nästan obemärkt. Sen kommer sången och kompet igång. Speciellt gitarrspel och trummor. Bra sånginsats. Byter skepnad i andra halvan till en mystisk stil.

Andra sidan inleder med Freely. Bra sånginsats och fint piano. Prisms of glass har knappt någon melodi. Den är bara drömsk atmosfär. Immunity har ett väldigt modernt sound. When things are true again är väldigt ljus i tonen med en vacker refräng. Song of the planets sjungs nästan ackapella med en knappt hörbar orgelton i bakgrunden. En ganska sakral stil. Ett långt parti har en mansröst som pratar.

Arkaisk blues

Bill Barth från The Insect Trust medverkar på andra gitarr på skivan. Det är via den underbara låten World war 1 song från deras första skiva som jag hörde talas om Mississippi Joe Callicott.

Det finns en utgåva av den här skivan med en häftigare omslagsbild på ett flodhästgap. Men det här tror jag är originalet som är den amerikanska utgåvan från 1969 utgiven av Blue Horizon. Musiken är inspelad 21 juli 1968 och Joe Callicott dog 1969.

Stilen är lössläppt och lekfull, glittrande och snäll. Första sidan är magisk med en arkaisk blues i gränslandet mot folkmusik och country. Andra sidan bjuder på en mer klassisk form av blues. Lite intressant att den är inspelad i Ardent studio i Memphis. Musiken påminner om framförallt om Mississippi John Hurt och Leadbelly.

You don't know my mind har en sällsam böljande stil där Joe hoppar över ordet mind varannan gång han sjunger titelraden.

Dough roller blues är en lite gladare stil men samma böljande grej med verserna. Gitarrspelet glittrar nästan åt countryhållet.

War time blues är samma låt som heter World war 1 song på första skivan med The Insect Trust. Melodin är fullkomligt ljuvlig och har ett grymt sväng. Samtidigt en sång med svårfångad ålderdomlig tidlöshet.

Joe's troubled blues har ett rikt bluesigt gung med en viss countrykänsla, Bukka White visslar som en liten snäll fågel i andra halvan av låten.

Andra sidan inleder med On my last go round. Det är en genuin blues med sparsmakat ackompanjemang.

Hoist your window and let your curtain down fortsätter på den klassiska bluesbanan.

Married woman blues är en snabbt flödande trevlig låt.

Poor boy blues har en klassisk bluesstil. Joe sjunger med ljusa toner.

En LP som studentprojekt

Crucible record 2 är en märklig skiva. Den är inspelad på Earlham College i Richmond Indiana i USA. Den består av verk framförda eller både komponerade och framförda av studenter vid colleget. Det finns flera skivor kopplade till colleget och det här är den andra och den är utgiven 1972.

Skivan inleder med tre traditionella folksånger i brittisk ålderdomlig stil, The blacksmith, Lark in the morning och Mattie groves. De framförs av Alan Rice på gitarr och sång inför publik.

Nästa tre låtar är skrivna av Steve Marks och framförs av i tre konstellationer med Steve Marks på sång och gitarr med flera. De verkar också framföra live inför publik. Home är en mer amerikansk akustisk folkrock med fiol och en behaglig melodi. Rainy day har en del piano och är lite långsammare i stilen, mer åt en popbetonad stil. Fortfarande en ärlig framtoning. D invention for Susan framförs med dubbla gitarrer, är instrumental och ungefär 30 sekunder lång.

Andra sidan inleds med någon sorts elektronisk konstlåt som heter Einspritzer som är komponerad av Richard Billington och Jeff Goodman.

De följande tre låtarna är skrivna av Charlie Bleak och framförs av bland andra Charlie Bleak på sång och gitarr. Tyvärr är Beverly D'Angelo inte med här. Letters har en fin melodi med en rik ljudbild i snäll framtoning. Waiting game fortsätter i samma stil med en extra finess i form av stämsång och flöjt. Never you mind har lite bongotrummor i kompet och en fortsatt snäll och melodiös pop.

A green and special place är skriven av Janet Erickson liksom efterföljande låt No spinach. Den första är en ålderdomlig folksång stilmässigt medan den andra är mer en barnlåt eller en del i en musikal. Ted Watt sjunger.

Lady in waiting skriven och framförd av Charles Coe avslutar skivan. Den inleder med en nästan sökande flöjt annars har den stilen av en singer songwriter ballad.

En annorlunda Checker

Chubby Checker förknippar jag mest med glada positivt laddade danslåtar. Men han gjorde en ganska annorlunda skiva med eget material som kom 1971. Skivan heter Chequered och gavs ut i England på London Records.

Mitt exemplar är den belgiska utgåvan som kom 1976 på märket Music for pleasure och heter Slow twistin'.

Musiken är ganska rå och dynamisk i gränslandet mellan rock, funk och soul med vissa psykedeliska inslag. Sånginsatsen är mycket bra och känns engagerad, dynamisk och temperamentsfull. Det påminner om både Jimi Hendrix, Joe Cocker och Creedence Clearwater Revival. En del texter känns som att de har något att säga och musiken är varierad.

Jag har inte lyckats hitta något om vilka musiker som medverkade på skivan.

My find är en tuff vild låt med ylande gitarr mycket trummor och galen dynamik med mycket attityd. Heter tydligen My mind egentligen men det är ett tryckfel på den belgiska utgåvan.

Stoned in the bathroom lugnar ner sig lite med en långsam vridande orgeldriven melodi. Den ökar i intensitet efter ett tag.

If the sun stopped shining inleder nästan kyrkligt. Sen börjar Chubby Checker sjunga på ett blygt sätt. En riktigt trevlig och melodiös låt.

No need to get so heavy har som titeln antyder en viss tyngd med gitarr och orgel i taktfast och vild gemenskap. Chubby Checker sjunger med stor auktoritet.

Goodby Victoria har en mer böljande öppen stil med en kör och piano. Fortfarande en viss vild underton med tydliga trummor.

Andra sidan inleder med Lets go down en lågmäld men väldigt stressad och intensiv låt.

How does it feel har ett härligt avslappnat gung i fin Creedence stil. Mycket bas och en bra sånginsats med en engagerande text.

Love tunnel har en mer stressad stil återigen. Ett bra parti i slutet är mer avskalat och mer drömskt.

He died har en undflyende melodi driven av piano och lite trummor och Chubbys röst. Har en grym nerv.

Slow twistin' slow lovin' avslutar skivan. En intensiv ganska laddad partylåt. En del bra gitarr.

Janis svanesång

Janis Joplin är en av mina absoluta favoritartister. Hennes karriär varade knappt fyra skivor. Den sista, bara nästan fullbordade tänkte jag skriva om nu. Pearl gavs ut i januari 1971 bara några få månader efter hennes mycket tragiska död av en heroinöverdos den 4:e oktober 1970.

På det här albumet ackompanjeras hon av Full Tilt Boogie. Brad Campbell på bas, Clark Pierson spelar trummor, Ken Pearson spelar orgel, John Till spelar gitarr och Richard Bell på piano. John Till hade spelat tillsammans med Richard Manuel på 50-talet i hans första grupp The Revols och senare även tillsammans med Ronnie Hawkins.

Pearl fortsätter musikaliskt i liknande spår som föregående skiva Kozmic blues med en del soulinfluenser. Musiken är spontan och äkta med mycket känslor. Några av Janis bästa låtar är här. Min allra största favorit är Mercedes benz med sin avskalade briljans.

Move over är en av Janis helt egna låtar. Hon sjunger starkt och med mycket temperament. Bra improviserad sekvens med gitarr och piano.

Cry baby har fantastiska växlingar och övergångar i intensitet. Känslosamt med bra piano och sånginsatsen är magiskt laddad. Är som allra bäst i de sparsmakade partierna när Janis nästan pratar på sitt melodiösa sätt, förtroligt och äkta.

A woman left lonely är vacker med stillsamt och sparsmakat ackompanjemang som ger Janis röst utrymme för musikaliska känsloyttringar.

Half moon är en både bluesig och lite souligt funkig låt men ganska stressig. Har ett bra gitarrsolo.

Sista låten på första sidan är den ofullbordade Buried alive in the blues som Janis Joplin skulle ha sjungit in dagen efter att hon dog.

My baby inleder andra sidan. En fartfylld rockig låt men samtidigt vacker och sorglig låt med mycket dynamik och temperament.

Kris Kristopherson låt Me and Bobby McGee i en sin definitiva tolkning. Känslomässigt och musikaliskt en helt fantastisk inspelning. Så spontant och äkta.

Mercedes Benz framförd helt akapella av Janis. En dikt av John McClure som Janis framför med en vacker melodi och sin härliga Texas-dialekt.

That's it

säger hon skrattar till sist i låten.

Trust me är en låt som görs stor av Janis fantastiska känslomässiga sånginsats. Viss Japansk stil i melodin.

Get it while you can bra komp med piano. Jag gillar när Janis sjunger så där intimt med låg tröstande röst. Intensiv sekvens med Janis som sjunger till piano och gitarr som rusar ikapp.

Litterärt gruppnamn

Somliga grupper tar sina namn från litteraturens värld, t ex Steppenwolf som tog namnet från titeln på en bok av Herman Hesse. Ett annat exempel är gruppen New riders of the purple sage som tog sitt namn efter Zane Greys westernroman Riders of the purple sage. De bildades 1970 i kretsen runt Grateful Dead. Både Jerry Garcia och Mickey Hart var med som gästmusiker i början. David Nelson medverkade på t ex American beauty. Dessutom var Spencer Dryden från Jefferson Airplane medlem i gruppen på trummor.

Det här inlägget ska handla om albumet Marin County Line som var gruppens elfte album och gavs ut 1977 på märket MCA. Vid det här laget var medlemmarna i bandet David Nelson, John Dawson, Spencer Dryden, Stephen Love, Buddy Cage och Patrick Shanahan. De första hade varit med sen starten.

En lustig detalj är att John Cippolina från Quicksilver Messenger Service omnämns som tekniskt ansvarig på inserten som följer med skivan. Så de tar sina influenser från flera av de mesta kända San Fransisco grupperna.

New riders of purple sage spelade naturligtvis countryrock till stor del. Stilen är snabb och glad. Kanske lite enahanda, de varierar inte sitt sound speciellt mycket. En något för polerad produktion. Kul att lyssna på nån gång ibland.

Inleder med Til I met you som är en typisk countryrocksballad. Llywelyn har mer rent modernt rockigt driv. Knights and queens försöker sig på lite drömska stämningsfulla tongångar. Green eyes a flashing öser på med gladlynt ljus countryrock. Oh what a night är också positiv ljus countryrock.

Andra sidan inleder med A good woman likes to drink with the boys. En långsam countryrocklåt med lite barbershop körande. Turkeys in a straw är instrumentell med fint sprucket bluegrassigt banjospel. Jasper har och också bra banjospel och en del fiol. Echoes är en långsam countryrocklåt. Twenty good men försöker sig på ett pampigare sound. Little miss bad har en snabbare stil med en mystisk kvinnoröst som pratar på ett ställe i låten. Take a red är en dansant låt med blås.

Akustiskt med Motörhead

Motörhead var inte ett band som jag ens reflekterat över att köpa en skiva med men så hörde jag för kanske tre år sen på en restaurang en akustisk blueslåt som efterhand visade sig vara Ace of spades i en fantastisk version. Lemmy sjöng med en genuin röst och gitarrspelat var riktigt bra också. Detta var tydligen en låt inspelad för en reklamfilm så den finns inte utgiven på skiva. Men Motörhead spelade in en annan akustisk låt med titeln Whorehouse blues som finns på skivan Inferno från 2004, utgiven av Steamhammer i Tyskland. Den skivan tänkte jag skiva om här. Albumet består av två LP och totalt 12 låtar.

Den mesta musiken är aggressiv, snabb, hård och utan större melodiskt innehåll. Men den har en viss humor och Lemmy sjunger på ett spännande sätt. Texterna är långa och innehållsrika och finns tryckta på innerpåsarna.

Motörhead bestod förutom av Lemmy Kilmister på sång, bas och akustisk gitarr på den fantastiska bluesen av Mikkey Dee på trummor och Philip Campbell på gitarr och stämsång. Lemmy var den ende originalmedlemmen.

Första sidan på första LP:n inleder med Terminal show en snabb och aggressiv låt. Killers fortsätter i samma stil. Men lite mer mer bas och en massa eko i refrängen. In the name of tragedy fokuserar mer på snabbheten. En del skumma rop som påminner om Pink Floyd och The wall.

Andra sidan inleder med Suicide en stenhård låt. Ett hårt gitarrsolo i slutet. Life's a bitch inleder som väldigt snabb rock n roll låt. Down on me en snabbmatad hård låt.

Andra LP:n inleder med In the black. Den har en viss antydan till melodi i vissa partier. Fight är väldigt aggressiv och snabb. In the year of the wolf har en lite mer dynamisk ljudbild.

Sista sidan inleder med Keys to the kingdom, som har ett krossande tempo och ljudbild men viss melodi i bakgrunden. Smiling like a killer är ännu snabbare i tempot. Kan väl kanske ana en viss svart humor i låtens catchphrase.

Whorehouse blues är det akustiska guldkornet som får avsluta skivan. Flinkt taktfast trevligt gitarrspel och en fantastiskt bra genuin röst med mycket känsla. Fint gitarrsolo med bra variation. Lemmy klämmer även till med några munspelstoner. En hel skiva med sånt här hade varit klockrent. Påminner om t ex John Lee Hooker för takten och Son House för råheten och mörkret.

Mycket tråkigt att det aldrig kommer bli en hel skiva med akustisk blues med Lemmy och Motörhead.

Alltför sockersött

Jag gillar låten Sunday will never be be the same med gruppen Spanky and our gang. Spanky and our gang sjöng även in en annan låt om söndagar som heter Sunday morning. Personen bakom den låten Margo Guryan gav också ut en skiva med sin egen tolkning av låten. Skivan heter Take a picture och gavs ut 1968 på märket Bell records.

Margo har skrivit text och musik till samtliga låtar så det rör sig på sätt och vis om singer songwriter musik. En personalmässig koppling finns via John Simon till The Band som arrangerat en låt, men den kopplingen är definitivt inte på det musikaliska planet.

Musikaliskt så är det här albumet förutom Sunday morning och någon låt till en ganska slätstruken alltför sockerljuv historia. Utan starka melodier blir pop ointressant tyvärr. Hon sjunger med en sensuell viskande röst lite som Francoise Hardy, Jane Birkin eller liknande.

Avslutande låten Love är lite annorlunda jämfört med resten av skivan. Den är mer experimentell och lite psykedelisk.

Fel skiva

En del skivor lever verkligen inte upp till vad man förväntar sig. Ett exempel på det är skivan Look at the fool och är inspelad av Tim Buckley 1974 utgiven på Discreet. En artist som gjorde skivan Goodbye and Hello. En psykedelisk skiva med barocka toner och folkrock. Man kan ju lätt tro att en annnan skiva med honom ska fortsätta i samma tema, speciellt med tanke på vad som står på t ex Discogs. Men det här är istället funk och soul.

Det känns som att de stoppat fel skiva i konvolutet. Kolla på vilka instrument som används t ex. Står tolvsträngad gitarr, hörs inte. Cello hörs inte.

Look at the fool är ren soul med kör och väldigt mjukt komp och lealös melodi som stundtals känns som är på gång till något bra och sedan försvinner bort totalt. Bring it on up är mer åt funk-hållet. Helpless fortsätter i en mjukare funkstil. Känns som 80-talet. Freeway blues har absolut ingenting med blues att göra. En stuffig funk är vad som står till buds. Tijuana moon fortsätter i någon sorts karnevalsfunkstil.

Andra sidan startar med Ain't it peculiar är funk med en del bra gitarr men sånginsatsen är inte bra. Who could deny you har lite mer sparsmakad stil med piano men tyvärr en massa plastiga ljud som kladdar ner allt. Mexicali voodo någon sorts mjuk soul funk som känns plastig. Down in the street har en del trumpet i typisk modern soulstil. Wanda Lou en orgeldränkt funklåt med fast takt.

Datorspelsmusik på 60-talet

Alla som är intresserade av datorprogrammering har förmodligen hört talas om Bell Labs. Dennis Richie och Brian Kernighan som skapade C och Ken Thompson som skapade Unix jobbade alla där. Så gjorde även den ännu mer berömde Claude Shannon som bland annat formulerade entropibegreppet i databehandling. I slutet på 50-talet och början på 60-talet så spelades det på Bell Labs in en LP med datorgenererad musik. Eller musik är kanske att ta i. Skivan heter Music from mathematics och gavs ut på Decca 1962.

Omslaget har en lång text om hur fyrkantsvågor, sågtandsvågor, brus har genererats från en IBM 7090 dator för att skapa toner och musik helt elektroniskt. Hela processen med hålkort osv beskrivs. Jag vet inte hur allmänt den här skivan är, om de som skapade den första datorspelsmusiken och TV-spelsmusiken hade detta som inspiration. Men det är ganska likt det som kommer ut ur TV:s högtalare när man spelar Super Mario eller något spel C64:an. Även synthar och liknande måste väl ha skapats baserat på dessa experiment eller så återupptäcktes allt på flera håll ungefär samtidigt?

Skivan innehåller även en del experiment med talsyntes. Där en röst sjunger en låt. Påminner om ett datorspel från tidigt 90-tal. Ett sharewarespel med en röst som sa något via PC-speakern på min IBM PS/2. IBM som IBM så cirkeln är sluten kanske man kan säga.

Musiken är inte bra men det är kul att höra att synthar och datorspelsmusik som sågs som modernt på 80-talet egentligen fanns redan på tidigt 60-tal och att Bell Labs verkligen tycks ha experimenterat med allt. Gjorde svenska Televerket likadant kan man undra. Vore spännande att fylla igen luckorna i den teknikhistorien.

Bicycle built for two innehåller den syntetiserade rösten och en hållbar melodi. Molto amoroso och Variations in timbre and attack kunde ha varit hämtade från ett C64 spel. Melodie har en viss modernitet över sig. Numerology har flera skrämmande ljud och några ljud som låter moderna plingljud. Avslutande Joy to the world i en väldigt brusig lite otäck tappning är ganska bra.

En liten tår i ögonvrån

Jag har egentligen bara lyssnat på ett enda album med Lucinda Willams hennes självbetitlade album från 1988 men jag tycker att hon är riktigt bra. Albumet gavs ut på etiketten Rough Trade. Min kopia är den brittiska pressningen från 1989.

Musiken är lite melankolisk men ändå mysigt hoppfull och det känns som att hon har något att säga. Lucinda har en härlig lite sorgsen men som sagt hoppfull genuin röst. Bra ackompanjemang också med blandat akustiskt och elektriskt. Fin blueskänsla i gitarren. Gillar faktiskt skivan bättre och bättre ju mer jag lyssnar på den.

Samtliga låtar förutom den sista är skrivna av Lucinda själv. Alla texterna är tryckta på innerfodralet. Lucinda sjunger och spelar akustisk gitarr. Dessutom medverkar Gurf Morlix på bakgrundssång, gitarr, dobro, mandolin med mera, Dr. John Ciambotti på bas och Donald Lindley på trummor. Några ytterligare musiker omnämns som extra musiker bland annat på instrument som munspel och fiol.

Kanske har Louise Hoffsten hämtat viss inspiration här. Speciellt sista låten.

I just wanted to see you so bad inleder i en brett svängande snygg pop-rock-låt. Påminner faktiskt lite om Roky Ericksons Starry eyes. The night's too long har lugnare stil med blandat akustiskt och elektriskt ljud. Vacker lagom hoppfull modern country. Abandoned har en atmosfärisk stil med bra dynamik trots sitt lugn. En mycket bra refräng. Fint gitarrsolo. Big red sun blues har en dansant takt med trevligt gitarrkomp. Like a rose är mycket vacker och melodiös med akustisk komp bestående av gitarr och sparsmakad fiol. Changed the locks är en tyngre elektrisk blues komplett med munspel. Ett skramligt genuint ljud med bra dynamik och variation.

Andra sidan inleder med Passionate kisses har en positiv melodiös pop-stil. Am I too blue har en underbart tryggt tröstande varm stil i country med ett stänk av visa. Som att bli nedbäddad i en säng av ljud. Vackert gitarrspel och perfekt sparsmakat piano. Crescent city har en speciell stil med fiol och en uptempo-melodi. Viss Fraser and Debolt känsla. Side of the road har en lugnare stil men fortfarande med bra fiolslingor. Price to pay har en fin lunkande country-stil. I asked for water (he gave me gasoline) avslutas med klassisk Howlin Wolf blues. Sparsmakat med bara elgitarr, munspel och Lucindas självfulla röst.

Modern svensk psykedelia

Det har inte blivit ofta som jag skrivit om ett samtida album här på bloggen. Men nu ska jag göra det. Läste om gruppen MaidaVale i Corren nu för någon vecka sedan.

Där stod det att de har en ljudbild från 60-talet och att några av deras inspirationskällor är Janis Joplin och Jefferson Airplane. Då köpte jag deras album Tales of wicked west från 2016 dagen därpå. Namnet kommer från en stadsdel i London eller möjligen en plats i västra Australien.

MaidaVale besår av Sofia Ström på gitarr, Mathilda Roth på sång, Linn Johannesson på bas och Johanna Hansson på trummor. De bjuder på en tuff attityd och en ljudbildsmässigt ganska genuin 60-talskänsla eller egentligen mer 70-tal. Påminner tyvärr inte om Janis Joplin. Desto mer Jimi Hendrix i uttrycket men en tätare atmosfär lite som Black Sabbaths första skiva. Finns även vissa likheter i ett par låtar med gruppen Grodeck Whipperjenny. Den där riktigt fina lyssningsupplevelsen infinner sig inte men det är bra gjort och jag tycker att de lyckas med ljudbilden.

Min kopia av skivan verkar sakna en låt som enligt en recension ska vara sista låten Heaven and earth men den finns inte med på mitt exemplar. Även Discogs listar skivan med denna låt inkluderad. Lita märkligt.

Låten (If you want the smoke) be the fire har en mörk tät svävande atmosfär. Colour blind har mycket bra gitarrspel. The greatest story ever told har bra variation i temperament. Dirty war har ett fint sprucket gitarrljud ibland.

Andra sidan inleder med Restless wanderer den har bra dynamik och variation med viss blueskänsla vilket gör den till skivans klart bästa låt. Standby swing är en tungt gungande låt. Wish I'd been born at sea är en kort låt som framförs ackapella. Find what you love and let it kill you har bra gitarrspel med snygga solon.

Ett annat Las Vegas

Jag gillar folkrock och bra sångarrangemang. Skivor som Peter, Paul and Mary debut, gruppen Growing Concerns enda skiva eller skivan som jag tänkte skriva om nu You-n-you med Guitar Ensemble. Den första är välkänd i breda kretsar, den andra ganska välkänd i skivsamlarkretsar men You-n-you är okänd för de flesta. Synd skulle jag säga för den är fantastiskt bra.

Skivan spelades in i staden Las Vegas men i New Mexico och inte i Nevada. Uttrycket är äkta och genuint. Mycket uttrycksfullt trots att de enda instrumenten är akustiska gitarrer, orgel och mycket bra sångröster. De påminner förutom om de två grupperna jag nämnde i inledningen även om Ian and Sylvia, Roy Orbison och faktiskt om The Great Society. Musiken är folkrock men även vissa psykedeliska influenser i ett par låtar. Genuin musik utan trams med stor värme och lekfullhet.

Guitar Ensemble hade många medlemmar bland annat Bob Rivas som skrivit många av låtarna, Ernest Coca som också komponerat, Bob Johnsen som komponerat och förmodligen är bror till Mary Kay Johnsen som står som medförfattare på en låt och till skillnad från de övriga spelar orgel. De andra spelar alla gitarr. Mary sjunger även i bakgrunden på alla låtar. Förutom dessa medverkar även Roy Montoya, Julian Pino, John Johnsen, Toby Archuleta alla på gitarr. Mel Martinez och Raymond Chavez står som rytm och Dick Devine spelar bas.

The you in you inleder i medryckande positiv stil med mycket bra sångarrangemang. En låt man blir glad av.

Close to me är mycket spröd och vacker med Mary Kay Johnsen som huvudsångerska. Bra enkelt gitarrspel och fina arrangemang i refrängen. Textraden

there was no one else to turn too

kommer väldigt fint i melodin och får det att tåras i ögonen.

Have faith har lite mer svängig dynamisk stil med flera stämmor på gitarren och snygga arrangemang.

The answer har en omväxlande vacker melodiös stil med lite drömsk mörkare men taktfast vers och en ljuvligare refräng.

Man of mind, man of soul är skivans enda rena cover. En vacker melodi framförd underbart på fjäderlätta gitarrer i flera lager och sångarrangemang som svävar och flyter runt på ett underbart sätt.

Let's sing to the lord är en glad vacker låt med mycket bra sångarrangemang och ett litet lågmält mjukt orgelsolo.

Lord have mercy en glad låt som fortsätter med fina sångarrangemang.

The our father är en tonsatt mjukt stillsamt framförd trosbekännelse sjungen som en fin duett. Påminner om Roy Orbison låten X i melodin.

Holy, holy, holy fortsätter i den mjuka fina glada stilen.

This is a man på minner mycket om Growing Concern låten X. Fin variation i gitarren och ordlös kör bakom sångaren.

Lamb of God är också en tonsättning av en bön tror jag, men jag känner inte igen den svenska motsvarigheten. Har lite lite mexikanska influenser och bra eldiga variationer.

The call fortsätter med mexikanska influenser och drömska längtande uttryck men bra arrangemang i duetter och call and answer mellan en manlig sångare och en kvinnlig sångerska. Påminner lite om The Great Society.

Don't say love avslutar skivan. En stillsam vacker låt. Kontrasten mellan den sköra kvinnliga rösten och den manliga är mycket effektfull. Kul med ett talat parti i mitten.

Lättsamt mörker

Trip thru hell med gruppen C.A. Quintet är ett kusligt och stämningsfullt album från 1968. Väldigt säregen atmosfär. Absolut inte tungt och knappast dystert men kusligt och även ibland viss yster i stilen. Det är inte en privatpress men en utgivning på ett litet lokalt skivbolag som hette Candy Floss. Både bolaget och gruppen verkade i Minneapolis. Mitt exemplar av skivan har jag köpt från en person i Saint Paul som är en grannstad till Minneapolis, de går gemensamt under namnet Twin Cities.

C.A. Quintet bestod av Doug Beaver Reynolds på orgel och sång, Ken Erwin på trumpet och sång, Jimmy Erwin på bas och sång, Tom Pohling på gitarr och sång samt Rick Patron på trummor. Omslagsbilden som ser ut att vara ett foto av en modell är välgjord och skrämmande på sitt sätt. Den är skapad av Rod Eaton och Allan Forrest. Ken Erwin har skrivit samtliga låtar utom den första som han skrivit tillsammans med Reynolds.

Musiken är fantastiskt uttrycksfull och varierad men ändå sammanhållen i en musikalisk enhet. En kvinnlig kör som sjunger ordlöst nästan sakralt. Trumpet i mexikansk stil. Riktigt bra orgel och trummor. Mycket bra gitarr som är både melodiös, galet distad och allt däremellan. Både pop och rock ofta i en psykedelisk stil. Lätt att se varför det här är ett både välkänt och omtyckt album. Påminner om t ex Velvet Underground, Mad River, HP Lovecraft och Growing Concern.

Trip thru hell (part 1) inleder sida 1. Öppnar stämningsfullt sen övergår det i en närmast yster stil. För att sen via trumpet i mexikansk stil övergå till det stämningsfyllda med en kvinnokör som sjunger ordlöst. Sen kommer ett långt märkligt trumsolo som sveper mellan högtalarna. Innan kören återkommer. Sen ökar gitarrerna i intensitet innan de bryter ihop ett dissonant kaos tillsammans med orgeln och sen återkommer kören. Underbart vackert med den böljande kören och det taktfasta kompet.

Colorado mourning inleder med trumpeter och sång med gitarr och orgel. En väldigt omväxlande låt.

Cold spider öppnar med märkliga kalla elektroniska ljud. Sen kommer sången som är närmast skojfrisk och förvriden i sin coolhet. Bryter samman till ett skri i mitten. Följs av väldigt intensiv gitarr som ibland har något mexikanskt över sig. Sen lugnar det ner sig lite igen innan en distad slutton.

Andra sidan öppnar med Underground music har fina trumpettoner i en melodi i högt tempo. Pop men med bra klös i. Ett längre instrumentalt parti har grym omväxlande gitarr och orgel i fint samspel med trummorna också.

Sleepy hollow lane fortsätter i ett lugnare tempo. Fin sånginsats. Både orgel och trumpet i den här låter också. I slutet återkommer kören från första sidan.

Smooth as silk är en snabb låt. En del orgel och trumpet.

Trip thru hell (part 2) inleder i marschtakt som när mexikanska armén är på gång. Sen kommer en iskall men vacker kvinnoröst. En trumpet spelar en fanfar och den vackra kören hummar. Sen kommer vad som närmast kan liknas vi calypso med maracas. Efter det blir det skrämmande med distade gitarrljud och olika skrin i en ljudbild som bryter samman.

Tredje versionen av Bo weevil

Min jakt på inspelningar av låten Bo weevil skriven av Fats Domino och Dave Bartholomew ledde mig till den här skivan med sångerskan Bonnie Lou. Den gavs ut 1958 på King. Det var hennes första skiva. Hennes andra kom inte förrän 1973 på Wrayco. Fats Dominos original, Teresa Brewers version från 1956 och den här med Bonnie Lou är de enda inspelningar av låten som jag känner till.

Musiken är lite svår att klassificera mycket är country och folk men gjort i en ganska jazzig stil och även till stor del pop. Hon har en bra sångröst med en del speciella inslag som joddling. Tittar man på hennes singelutgivning så är de flesta av hennes låtar gjorde 1953 och det stämmer bra att det inte riktigt är ett rock n roll sound.

På baksidan av konvolutet ser det ut att stå helt fel på låtskrivarna men på etiketten så står det rätt.

Inledande Tennessee wig walk är en jazzig dansant liten låt.

Teen age wedding en ballad med visst driv.

Papaya mama har latinska rytmer och ett bra sväng med snyggt plockat mandolininspirerat gitarrspel.

The Texas polka inleder nästan som marschmusik. Joddling och dragspel men även gitarr.

I'm available har ett avslappnat gitarrspel med mjuka trummor med en medryckande melodi.

Seven lonely days har en manlig kör i bra arrangemang och en medryckande melodi.

Waiting in vain är sorgsen låt på piano och gitarr som påminner om Buddy Hollys

Runnin' away har mer driv i pianot och bra sångarrangemang. En del elgitarr.

Andra sidan inleder med Daddy-o en klassiker.

No rock 'n roll tonight är precis som titeln säger en långsam ballad.

Tennessee mambo har en del maracas och en lite västindiska rytmer.

No heart at all är en valsbetonad lugn låt. Bra sångarrangemang.

Dancin' in my socks är snabbare glad låt.

Bo Weevil är hela anledningen till att jag köpte skivan. En snabb låt med handklapp och en sorglig underton. Mellanspelet är på piano. Men i melodin är det lågmäld gitarr.

Miss the love (that I've been dreaming of) har en manskör som hummar genom hela låt. Bonnie sjunger med stark röst.

Little miss Bobby Sox avslutar i dansant jazzig stil. Ett snyggt gitarrsolo.

Levon och gänget

Levon Helm gjorde sitt första efter The Band 1977. Det heter Levon Helm and the RCO all-stars och gavs ut av ABC records. Inspelat i Woodstock och Shangri-La i Los Angeles. Både Robbie Robertson och Garth Hudson medverkar på vissa låtar. Medverkar gör även de välkända artisterna Paul Butterfield på munspel och Mac Rebennack på piano och som låtskrivare. Bobby Charles finns med som låtskrivare på några låtar.

Musiken är modern i sitt sound och ganska mustig med mycket på gång hela tiden. Har en del både blues och countryrock i sig men ordentligt uppblandat med rock så inte någon ren blues eller country. Påminner en hel del om ett av Levons senare album American son från 1981. Modernt i sitt sound men i sin stil är det rustikt och genuint äkta.

Skivan inleder i glad stil med Washer woman. Munspel, mycket trumpeter och en fin pigg blygsam gitarrslinga men framförallt Levon Helm på sång.

The tie that binds är en lite långsammare mörkare låt med en del munspel och märklig rytm. Har en ganska bluesig avslutning.

You got me låter som att den framförs på piano och en del gitarr. Ganska dyster och eftertänksam.

Blues so bad är inte riktigt en blueslåt åtminstone är den väl maskerad. Bra munspel som samspelar fint med trummor och gitarr. Levon har själv varit med och komponerat låten.

Sing, sing, sing (let's make a better world) har en glad stil och bra eftertryck i fraseringen. Medryckande melodi. Levon sjunger bra och munspelet är nedtonat men väldigt bra. Även fint gitarrspel och dragspel.

Första låten på andra sidan är Milk cow boogie med en massa trumpeter, munspel och flinkt ljust piano.

Rain down tears har en lite rökigare och släpigare bluesstil. Bra sånginsats av Levon och lagom sparsmakat med toner på munspel och trumpet.

A mood I was in har en ljusare countryinfluerad stil. Fina gitarrslingor i samspel med trummor och munspel och även en del piano som gömmer sig i bakgrunden.

Havana moon har en del kör som sjunger call and answer med Levon. Har en lite milt calypsoaktig stil.

That's my home är glad countryrock låt med en del orgel och flinkt piano.

Kusligt driv

13th floor elevators fjärde och sista album heter Bull of the woods. Det gavs ut av International Artists 1969. Vad jag har förstått så var bandet i kaos under inspelningen av detta. Roky Erickson var förhindrad att delta under långa perioder och istället är det Stacey Sutherland som sjunger på flera av låtarna. Tommy Hall hade andra uppfattningar om bandets riktning och lämnade bandet för Kalifornien. Musiken påminner ändå väldigt mycket om tidigare men har ett nytt kusligt driv. Påminner om både CA Quintet, Mad River och HP Lovecraft och Ultimate Spinach.

Livin on har en kuslig atmosfär och ett säreget driv som faktiskt sätter tonen för resten av hela albumet.

Barnyard blues har också ett visst driv men är överlag mer lågmäld. Sånginsatsen här är knappt hörbar.

Till then har en lite poppigare stil men mycket trummor.

Never another har en säregen ljudbild med en del konstjazziga trumpeter och oidentifierbara murriga ljud.

Rose and the thorne har en drömsk och fortfarande lite skrämmande stil med en deklamerande sångstil och lite latinskt influerade gitarrer. Viss kör i bakgrunden och märkliga vindliknande ljud i bakgrunden.

Down by the river påminner mycket om första låten och även om låtar från tidigare skivor. T ex I've got levitation.

Andra sidan inleder med Scarlet and gold har ganska behaglig bräcklig stämsång.

Street song har ett murrigt ljud på låg volym. Skum gitarrljud och sång, påminner stundtals om Tried to hide.

Dr.Doom har en ljusare ljudbild i folkrockstil med jazztrumpet. Spännande sångarrangemang på ett ställe.

With you har ett mer desillusionerat sound igen. Kusliga körer med lugna gitarrer.

May the circle remain unbroken är textmässigt någon sorts travesti på Will the circle be unbroken med the Carter family. En väldigt drömsk och suggestiv låt med dallrande gitarr som bildar en tät ljudbild som nästan bara är basljud i. Väldigt modern i sitt uttryck.

Nytt år

Det var ju precis nyår. Så årets första album blir med gruppen Bang. Jag har redan skrivit om deras första album och detta är deras andra.

Det har en tvådelad titel en för varje sida komplett med omslagsbild och även speciella etiketter på själva LP:n. En paj på ena och ett par boxhandskar på den andra. Varje del innehåller fyra låtar. Sida 1 innehåller Mother. Den andra sidan innehåller Bow to the king. Albumet som kom 1972 gavs liksom deras första ut av Capitol. De gjorde ett tredje och sista album 1973.

En av medlemmarna Tony D'lorio som spelade trummor på debuten medverkar här endast som kompositör och textförfattare. Trummor spelas istället av Duris Maxwell och på två låtar av Bruce Gary.

Stilen är hårdrock med vissa progressiva inslag med varierade tempon och blandat akustiskt och elektrisk komp. Bra genomfört med mycket energi. Sånginsatsen blir lite skrikig ibland vilket tyvärr drar ner helhetsintrycket.

Mother inleder albumet med fina flinka akustiska gitarrer i flera lager. Sen efter ett tag hårdnar det till med elektriskt komp i hårdrocksstil. Gitarrspelet varieras i intensitet och ljudbild på ett bra sätt.

Humble inleder sökande och blygsamt passande nog. Öppna elektriska toner hårda trummor. Sen tätnar ljudbilden och blir murrigare och tyngre. Jobbig skrikande hårdrocksstil på sångstilen.

Keep on har ett effektivt och energiskt medryckande riff.

Idealist realist har en majestätisk tyngd och gungande medryckande riff.

Andra sidan inleder med No suger tonight skivans enda coverlåt. Inleder med glada mjuka gitarrtoner och orgel. Har ett bra varirat dynamiskt gitarrsolo.

Feel the hurt inleder vackert med akustiska gitarrer som faktiskt fortsätter parallellt med de tyngre ljuden längre in i låten. Ett lustigt klockuppdragningsljud hörs ibland.

Tomorrow är en renodlad hårdrockslåt.

Bow to the king är tillbaka med en rikare ljudbild med klockspel och akustiska gitarrer. Är nog skivans bästa låt med en viss drömsk intensitet och mycket dynamik. Det blir en del fina svävande gitarrtoner på slutet.