Akustiskt med Motörhead

Motörhead var inte ett band som jag ens reflekterat över att köpa en skiva med men så hörde jag för kanske tre år sen på en restaurang en akustisk blueslåt som efterhand visade sig vara Ace of spades i en fantastisk version. Lemmy sjöng med en genuin röst och gitarrspelat var riktigt bra också. Detta var tydligen en låt inspelad för en reklamfilm så den finns inte utgiven på skiva. Men Motörhead spelade in en annan akustisk låt med titeln Whorehouse blues som finns på skivan Inferno från 2004, utgiven av Steamhammer i Tyskland. Den skivan tänkte jag skiva om här. Albumet består av två LP och totalt 12 låtar.

Den mesta musiken är aggressiv, snabb, hård och utan större melodiskt innehåll. Men den har en viss humor och Lemmy sjunger på ett spännande sätt. Texterna är långa och innehållsrika och finns tryckta på innerpåsarna.

Motörhead bestod förutom av Lemmy Kilmister på sång, bas och akustisk gitarr på den fantastiska bluesen av Mikkey Dee på trummor och Philip Campbell på gitarr och stämsång. Lemmy var den ende originalmedlemmen.

Första sidan på första LP:n inleder med Terminal show en snabb och aggressiv låt. Killers fortsätter i samma stil. Men lite mer mer bas och en massa eko i refrängen. In the name of tragedy fokuserar mer på snabbheten. En del skumma rop som påminner om Pink Floyd och The wall.

Andra sidan inleder med Suicide en stenhård låt. Ett hårt gitarrsolo i slutet. Life's a bitch inleder som väldigt snabb rock n roll låt. Down on me en snabbmatad hård låt.

Andra LP:n inleder med In the black. Den har en viss antydan till melodi i vissa partier. Fight är väldigt aggressiv och snabb. In the year of the wolf har en lite mer dynamisk ljudbild.

Sista sidan inleder med Keys to the kingdom, som har ett krossande tempo och ljudbild men viss melodi i bakgrunden. Smiling like a killer är ännu snabbare i tempot. Kan väl kanske ana en viss svart humor i låtens catchphrase.

Whorehouse blues är det akustiska guldkornet som får avsluta skivan. Flinkt taktfast trevligt gitarrspel och en fantastiskt bra genuin röst med mycket känsla. Fint gitarrsolo med bra variation. Lemmy klämmer även till med några munspelstoner. En hel skiva med sånt här hade varit klockrent. Påminner om t ex John Lee Hooker för takten och Son House för råheten och mörkret.

Mycket tråkigt att det aldrig kommer bli en hel skiva med akustisk blues med Lemmy och Motörhead.