Opretentiöst polerat

Bob Burchill tycks vara en ganska produktiv person men han verkar inte vara speciellt känd ens i skivsamlarkretsar. I Patrick Lundborgs bok Acid Archives nämns han i samband med gruppen Perth county conspiracy. Liksom Bob Burchill var gruppen från Kanada. Jag har hittills inte hört något album med Perth county conspiracy däremot har jag ett soloalbum med Bob Burchill som heter Will I ever get to heaven. Det är ett privatpressat album från 1977.

Bob Burchill är fortfarande aktiv som musiker och spelar både live och ger ut skivor enligt sin hemsida. Tydligen ska han ha spelat in en skiva tillsammans med John Till som ju var med i Janis Joplins kompband Full Tillt Boogie Band och även spelade tillsammans med Richard Manuel från The Band i dennes första band The Revols. Hans huvudsyssla är annars att arbeta med jordbruk.

På den här skivan heter kompgruppen Perth County Apple Jack och bestod av David Woodhead på bas, piano, gitarr och sång, Jerome Jarvis på trummor, slagverk och sång, Brian Lee Griffith på gitarr samt Bob själv på sång, akustisk gitarr, mandolin, harpa och fiol. Dessutom medverkar Kim Deschamps på dobro, Richard Hutt på flöjt och sång, Doug Biggs på pedal steel gitarr samt Birchetts en vokalgrupp som körar på en låt.

Det finns en viss obekräftad svensk anknytning också. På omslaget står det att omslaget är ritat av Anne Lundequist och på innerpåsen med texterna och små teckningar finns en teckning som påminner mycket om figurerna på hällristningarna i Bohuslän. Lite spännande.

En låt är en tonsatt dikt av Milton Acorn övriga låtar är alla skrivna av Bob Burchill. Musiken är lite år The Allman Brothers Band, vissa av Grateful Deads skivor och The Band. Eller Grinder's Switch. Kanske Link Wray, Fraser and Debolt och Roy Buchanan kan nämnas också. Det är ett väldigt polerat ljud men de har en fin musikalisk känsla och en enkel opretentiös attityd. Det är alltid trevligt att lyssna på och ibland så glimmar det till.

Skivans första låt Whistle down the road har en glad uppsluppen känsla. Viss närvaro av blues men ändå inte.

To be one with you fortsätter i den öppna uppriktiga stilen men mer berättande med piano.

Running away har ett tuffare ljud med snabb takt med snabba riff på elgitarr. Är lite som Suger magnolia emellanåt.

She keeps me satisfied har körande människor som klipper i call and answer stil. Är lite åt rock n roll hållet men mycket mer återhållsamt och polerat.

Låten Eagle on the wind avslutar första sidan. En lugn låt med effektfulla cymbaler och en fin melodi med en refräng som man svävar lite på. Den byter karaktär lite ibland och går lite åt jazzhållet eller åt japansk musik i nån enstaka ton. Sen kommer lite avslappnad fin kontrollerat distorderad ljus elgitarr som briljerar i långa improvisationer. Dessutom lite flöjt. Har en fin lätt ljudbild.

Bra lyrisk akustisk gitarr fyller Different ways som inleder andra sidan.

Titellåten Will I ever get to heaven har också akustiska instrument med bra driv och även trummor. Fiol och gitarr med både slide och det klara stålsträngade soundet. Bra sånginsats.

Drunk in city har en öppen countryrockkänsla från västkusten.

Låten med dikten som läses upp en bit in, Stormtime. Har lite nervig men mjuk elgitarr som oväntat briljerar i en längre improviserad exkursion. Mäktiga trummor på vissa ställen.

Sist ut är låten Rhythm of our singing. Den bjuder på fin mjuk countryrock med folkrockskänsla i sånginsatsen och stundtals lite blues i takten. Bra svävande pedal steel gitarr.

På det hela taget en angenäm och varierad upplevelse som känns genuin men något polerad.