Starkt med Johnny Cash

Johnny Cash gav 1964 ut albumet Bitter tears på märket Columbia. Det handlar om de orättvisor som Amerikas ursprungsbefolkning har fått utstå. Det är textmässigt album på många sätt och mycket kritiskt. Det stimulerar även nyfikenheten med sina historiska referenser. Musiken är genuin countrymusik och även i viss mån folkmusik med en del finesser i form av körer. Johnny Cash har en mycket fin och varm röst som utstrålar ärlighet. Även ljudmässigt är det väldigt genuint, bra och varierat.

Skivan är en utmärkt del av hans serie med konceptalbum där jag tidigare skrivit om Songs of our soil. Omslaget visar en stark bild på Johnny Cash.

Texten på baksidan av skivomslaget är ovanligt intressant och beskriver lite av historien hur hela kulturer försvunnit genom hänsynslöst beteende från de inkräktande européerna. Texten beskriver även helt aktuella orättvisor mot indianerna. 1964 tvingades hundratals människor flytta från staten New York från mark som var deras enligt ett avtal undertecknat av Georg Washington. Om detta handlar förmodligen skivans första låt As long as the grass shall grow. Fina berättande partier blandas med en refräng med fin kvinnlig kör som svarar Cash med en liten fördröjning.

Skivans andra låt heter Apache tears. En skör och vacker melodi med gitarr och Johnny Cashs djupa varma röst.

Custer är en riktig countrylåt musikaliskt sett, textmässigt så handlar den om general Custer.

Första sidan avslutas med The talking leaves en stillsam berättande låt med en hummande kvinnokör.

The ballad of Ira Hayes handlar om Ira Hayes som deltog i andra världskriget och var med vid Iwo Jima och reste den amerikanska flaggan. Den inleder med en liten trumpetslinga och sedan blir det melodiös countrymusik med effektfull sång och kör. Raden

the whiskey drinking indian or the marine who went to war

är talande.

Drums är en marscherande, taktfast och pampig låt i positiv bemärkelse. Johnny Cash har en fantastisk berättande och varierad röst.

Fin gitarr eller kanske bas inleder White girl. Mycket vacker melodi.

Skivan avslutas med Vanishing race. Den inleder med hummande mässande tillrop och trummor. Efter en stund sjunger Cash men fortfarande på ett mässande sätt och med bara en enslig trumma som komp. Det känns majestätiskt och både vackert och skrämmande.

Konceptalbum mot krigets vansinne

Balaklava är en stad på Krim-halvön i Ukraina som numera är en del av Sevastopol. Den 25 oktober 1854 stod ett slag vid Balaklava som kallas dödsritten vid Balaklava. År 1968 gav gruppen Pearls Before Swine ut en skiva som hette just Balaklava. Det var gruppens andra lp och den gavs ut på märket ESP-Disk från New York. De gav ut ytterligare tre skivor men då på Reprise.

Mest känd i Pearls Before Swine är Tom Rapp som skrev det mesta av musiken, han spelade även gitarr och sjöng. Övriga medlemmar var Jim Bohannon på orgel, piano och marimba, Wayne Harley spelade banjo och sjöng bakgrundsstämma, Lane Lederer spelade bas och gitarr. Det medverkar även ett antal ytterligare musiker som bland annat spelade flöjt, gitarr, orgel, piano och bas på vissa låtar.

Omslagsbilden är en del av ett konstverk målat av Pieter Bruegel den äldre 1562. En obehaglig och otäck bild. Syftet med att ha den på omslaget var förmodligen att framhäva krigets vansinne. Albumet är som helhet ett konceptalbum mot krigets fasor och galenskaper. Det känns ärligt, genuint och mycket hedervärt.

Musiken är ibland ganska skör och trevlig folkrock. Ibland lite mer drömskt och lite psykedeliskt. Ibland mer experimentellt med gamla inspelade röster, rent oljud, fågelkvitter och något som låter som vågskvalp. Som helhet en bra kanske något spretig men definitivt spännande och hörvärd skiva. Det experimentella blir aldrig störande och den sköra atmosfären är väldigt trevlig att lyssna på.

Skivan inleder med en talande röst och en trumpetblåsning som kallas Trumpeter Landfrey. Det ska vara en inspelning gjord på vaxrullar från 1880-talet med den trumpetare som var med vid dödsritten vid Balaklava.

Den första egentliga låten på skivan Translucent carriages. Enkelt och bra akustiskt gitarrspel och ljudet av vågor som når stranden ackompanjerar Tom Rapps lagom sköra fina röst. Ibland hörs även lite mystiska viskningar i bakgrunden dessa ska vara recitationer ur Herodotos texter.

Fågelkvitter står delvis för ackompanjemanget till Images of April. Andra instrument misstänker jag är marimba och flöjt. Tom sjunger fint återigen. Väldigt drömskt och psykedeliskt mot slutet med ekande ljud.

There was a man är en mer rättfram melodiös och berättande folkrockslåt. Mycket bra lågmält komp och bra sånginsats ånyo.

I saw the world har en massa klirrande ljud och piano i kompet, ganska drömmande och psykedeliskt. Fina stråkarrangemang och lite häftigare vågskvalp längre in.

A-sidan avslutas med Guardian angel inleder med vackert stråkspel och Tom Rapps mycket försiktiga och sköra sång. Vackert och mycket bra.

Leonard Cohens Suzanne inleder andra sidan. Vackert och skört med bra temperament. Fin gitarr och lite flöjt.

Lepers and roses har en del flöjt den också, men även piano. Melodin är lite långsam men det tar sig mot refrängerna.

Florence Nightingale är en inspelning med Florence Nightingales röst.

Ring thing är en låt som bygger på Tolkiens böcker i Trilogin om härskarringen. En ganska drömsk låt som även har en skrämmande atmosfär.

Här händer något märkligt och man tror att skivspelaren eller stereon har gått sönder för det kommer vinande orena ljud varpå Trumpeter Landfrey återkommer.

Härligt rökig röst

Skivomslaget ritades av Mati Klarwein en erkänd konstnär som fortfarande är verksam. Den gavs ut på Rare Earth, samma märke som Power of Zeus. Skivan jag talar om är Benediction från 1972 med gruppen Sunday funnies. Om jag förstått rätt så är "sunday funnies" den helsida med serier i en dagstidning som ursprungligen fanns med i söndagstidningen. Ordet benediction betyder i princip bön tror jag. Det här var gruppens andra och sista lp. Deras första hade ett omslag med serierutor.

Musiken beskrivs på andra håll som gospelrock och visst finns det inslag av gospel men även funk eller soul. Sångaren Richard Fidge har en härligt rökig röst. Alla utom en låt skrevs av Ron Aiken och Richard Kosinski. De spelade bas och gitarr respektive piano och orgel förutom bakgrundssång. Richard Mitchell spelade trummor.

Benediction är väl ingen superskiva men den bjuder på överlag bra låtar med trevliga arrangemang. Ljudbilden domineras av orgelspel men även bas och trummor tycker jag kommer till sin rätt. Den bra sånginsatsen måste också lyftas fram.

Skivan inleder intensivt med Get funky är en ganska tungt funkig låt med gungande bas, metalliska trummor och både röst och orgel har något rökigt över sig.

Double grace är även den en funkig låt med det varierade orgelspelet längst fram. Tempot är lite långsammare men det är fortfarande bra driv.

Two halves of a whole är en långsammare låt mer åt soulhållet. Inte fullt så rökig och mer berättande och längtande sång. Bra call and answer mellan huvudsångaren och bakgrundssångarna i slutet.

Ett skumt ekande trumsolo inleder bluesiga Keep on truckin'. Längre in i låten blir det lite mer gospelaktigt med kör och blås men det är fortfarande mycket blues över låten. Ovanligt trumspel genom hela låten och en del speciell gitarr och en aning piano.

Sista låten på sida A är Rock me lord / Friends indeed. Den första delen är väldigt lik Swing low sweet chariot med ett funkigt komp. Sen blandar de orgel och piano med en gospelinfluerad kör som får det att koka rejält. Den andra delen är betydligt mer stillsamt med innerlig sång över ett piano och en aning blås och stråkar. Hela låten är väldigt intensiv och sångaren har en dynamisk röst.

Andra sidan som är lugnare och betydligt mer soulpräglad inleds med The Four Tops-låten Reach out I'll be there i en speciell version med flöjtspel. Bra stämsång och bas.

We're all on the same side of the fence är en vacker berättande sång med piano och bra stämsång. Efter hand ökar den i tryck med lite orgel, dundrande trummor och sångaren tar i lite mer och tar fram sin rökiga soulfyllda röst.

Nästa låt Power and the glory är en glad och frejdig låt som det svänger om. Lite funk och lite gospel i en svängig blandning.

Brother John börjar försiktigt med stämningsfylld sång och lågmäld orgel. Bjuder dessutom på några välplacerade stråkarrangemang.

Sist ut på andra sidan kommer The pillow med bra sånginsats, fjädrande bas och lite flöjttoner. En innerlig soullåt.

Blandning av elgitarr och synth

Jag tänkte försöka och bredda bloggen både stilmässigt och geografiskt genom att skriva om en skiva med synthinfluerad musik med ett band från Tyskland. Eloy är en relativt okänd tysk grupp som varit med ända sedan tidigt 70-tal och fortfarande är verksam. Här tänkte jag skriva lite om deras tolfte album Performace utgivit på EMI 1983. Jag har den engelska utgåvan på märket Heavy Metal Worldwide. Ett chansköp som nästan gick hem.

Skivan spelades in i Hannover. Hela gruppen står som kompositörer av musiken och texterna är skrivna av Sigi Hausen.

När Performance spelades in bestod Eloy av Frank Bornemann på sång och gitarr, Klaus-Peter Matziol på bas, Hannes Arkona på gitarr och keyboard, Hannes Folberth på keyboard och piano samt Fritz Randow på trummor. De spelar en ganska synth-influerad progressiv rock. Låtarna är ganska långa och innehåller långa instrumentala partier med växlande tempo och ljudbild. Jag skulle säga att de har ett eget sound eftersom de blandar synth med ganska bra elgitarrspel. Man skulle kunna säga att Eloy varken är en rockgrupp eller en synthgrupp. Renodlad elektronisk musik kan vara ganska roligt att lyssna på t ex tidig datorspelsmusik men blandning av synthar och riktig rock brukar inte vara bra. Men Eloy lyckas faktiskt få till en melodiös blandning av elgitarr och synth som låter hyfsat genuin och äkta. Men äkthetskänslan håller inte i sig i längden.

Skivan inleder med In disguise. Ödslig synth, tydliga trummor och mycket ekoeffekt på sången samt bra elgitarr som kommer och går.

Shadow and light har bra call and answer mellan gitarr och ljust ljudande synth. Efter en stund så ändras ljudbilden till mer trummor och tyngre gitarrljud sedan kommer synthen tillbaka.

Instrumentella Mirador har ett väldigt 80-talsaktigt och tamt trumljud. Har lite filmmusikskänsla över sig.

Surrender avslutar första sidan. Har flera svepande synthljud och lite blandade pianoljud.

B-sidan inleder med Heartbeat som långsamt bygger upp en ödslig futuristisk stämning. I mitten har den ett högre tempo, lite elgitarr och lite sång.

Fools har ett märkligt tempo på tummorna i inledningen men annars har den samma ödsliga och futuristiska stämning som föregående låt. Har några längre solon på elgitarren.

Avslutar skivan gör låten A broken frame. Inleder på ett ganska minimalt sätt. Trummor och sång med lite synth. Någon enstaka sekvens med elgitarr som höjer låten.

Sammantaget en skiva som i viss mån visar en potential i rock med inslag av synthar men jag tycker nog att skivan som helhet är lite tam och tjatig. Fungerar ganska bra i mindre doser men synthen ger inte ett tillräckligt varierat sound för att hålla intresset uppe.

Dylan och The Band

Before the flood är en dubbel-lp som spelades in under en turné med Bob Dylan och The Band i februari 1974. Den gavs ut på märket Asylum samma år. Dylan och The Band hade turnerat ihop redan 1965 men då hade inte publiken varit positiv till den elektriska folkrock som Bob Dylan och de som sedemera bildade The Band bjöd på. Nu nästan tio år senare var mottagandet betydligt mer positivt. Tråkigt nog finns inga av Basement tapes-låtarna med och inte heller den grymma Woody Guthrie låten I ain't got no home som de spelade väldigt bra tillsammans vid en tidigare konsert.

Robbie Robertson spelar bra gitarr, Richard Manuel spelar bra piano och Garth Hudsons orgel är alltid med. Musiken är ofta väldigt snabb och det är fullt ös. På vissa låtar fungerar det väldigt bra. På andra är känslan mer stressad. Insidan av konvolutet visar musikerna i full aktion.

Musiken kan på ett sätt delas in i tre kategorier dels Bob Dylans låtar med full elektrisk uppbackning, Bob Dylan ensam med gitarr och munspel samt The Band spelandes sina låtar.

Den första kategorin utgör den stora huvuddelen av albumet. De bästa låtarna är nog de båda sista klassikerna Like a rolling stone och Blowing in the wind. Båda har gott om riktigt vild stämsång, bra orgel och piano. Like a rolling stone har grymt tryck och intensitet. Blowing in the wind går i ett lagom berättande tempo och kompet är lågmält utan att skämmas för sig. Fint vindlande gitarrsolo och även bra piano och orgel. Utmärkande överlag för låtarna med både The Band och Dylan är nog de ovanligt tydliga och bra orgeltonerna samt det höga tempot. Låtarna hämtas från ett brett urval från Dylans skivor t ex från Freewheelin', Blonde on blonde och Nashville skyline.

De akustiska Dylan-låtarna är endast tre till antalet. Don't think twice, it's all right, Just like a woman och It's alright, ma (I'm only bleeding). Mest intressant är nog det pigga munspelet och att han tar i grymt mycket när han sjunger.

The Band bjuder på sin bästa låt The weight med ett stadigt pianokomp med bas och gitarr. Richard Manuel, Levon Helm och Rick Danko sjunger mycket bra i de fina arrangemangen som de använde även i originalversionen. Mer överaskande kanske When you awake sjungs av Rick Danko, kompet är trevligt och stillsamt. The shape I'm in framförs med skönt rökig röst av Richard Manuel. Levon Helm sjunger bra på Up on cripple creek och det är bra stämsång med Rick Danko och Richard Manuel i refrängen precis som på originalinspelningen på skiva. En överväxling med pianot är något nytt gentemot studioinspelningen. I shall be released sjungs mycket bra med bräcklig röst av Richard Manuel. Stillsamt piano och lite gitarr och orgel. Bra körat av Rick Danko. Rick Danko sjunger Endless highway som har bra gitarrpassager och häftiga orgeltoner. Annars påminner det mycket om originalinspelningarna från respektive album.

Sammantaget ett ganska bra album som bjuder på bra låtar i snabbt tempo.

Pianohjälte från New Orleans

Roeland Byrd bättre känd som Professor Longhair var en av New Orleans första pianohjältar. Han hjälpte till att definiera pianostilen och rock n roll-stilen i New Orleans på samma sätt som Fats Domino. De första låtarna med honom spelades in redan 1949 men även under 70-talet kom ett par nya skivor. Sorgligt nog kom den allra sista 1980, samma år som han dog. Den har titeln Crawfish Fiesta och spelades in i New Orleans och kom ut på Alligator records eller Sonet i England.

Professor Longhair har en speciell stil som kommer allra bäst till sin rätt i hans paradlåt Tipitina. Stilen beskrivs bra i en av delarna i Martin Scroceses serie om blues. I avsnittet pratade Clint Eastwood om och med några legender inom pianoblues och även inom jazz. Bland annat pratade han med pianisten Marcia Ball som förklarade Professor Longhairs polyrytmiska stil. Rytmiskt är ordet, men även hans speciella röst bildar tillsammans med pianospelet en helhet. Musiken är verkligen glad och rytmisk den blir aldrig tillgjord eller löjlig. Det är verkligen en av rockens friskaste rötter. Skivomslaget vittnar om vilken glädje som musiken förmedlar.

Just låten Tipitina byggs upp av en speciell sekvens som återkommer inom många blueslåtar och går tillbaka till Stagger Lee tror jag. Den har en långsam böljande gungande rytm som byggs upp av snabba anslag på olika toner. Väldigt medryckande.

På skivan Crawfish fiesta finns inte Tipitina med men flera andra fantastiska låtar som dessutom påminner starkt om hans klassiska låtar. Exempelvis är Willie Fugal's blues såvitt jag kan höra samma låt som Tipitina.

Först ut är Big chief som har precis den där långsamma gungande rytmen. Professor Longhair sjunger och visslar på sitt eget sätt och det finns med lite lagom med saxofonister och lite trummor, bas och gitarr. En annan New Orleans legend spelar gitarr nämligen Dr John alias Mac Rebennack.

Klassikern Mardi Gras in New Orleans finns inte heller med på skivan men Her mind is gone kommer nära. Underbar inledning på piano som verkligen gör lyssnaren på gott humör. Han slår långsamt på bastangenterna och sen briljerar ut med de ljusa tonerna men ibland går de ihop på ett underbart sätt.

Something on your mind är en genuin blues i lågt men ändå intensivt tempo man riktigt känner värmen i Louisiana.

You're driving me crazy börjar med riktigt skumma pianotoner som verkar improvisera runt någon känd melodi som jag inte riktigt kan placera. Detta fortsätter genom hela låtar som sedan bygger på med sång och sax. Inget man sitter still till.

Red beans har en mer rockig framtoning med snabbt tempo och glatt sväng. Lite call and answer mellan sång och sax och sedan svarar han sig själv på pianot.

Willie Fugal's blues inleder strålande på piano med tonerna från Tipitina och fortsätter i samma spår. Det är bara att digga med. Ingen sång alls bara pianot i ensamt majestät. En perfekt avslutning på sida 1.

Andra sidan inleder med It's my fault, darling. Mer skönt gung med lite fin gitarr med mandolinkänsla.

In the wee wee hours är en rejäl dos rock n roll med ett fint gitarrsolo förutom det genuina pianogunget.

Cry to me har ett långsamt men svängigt och medryckande tempo, bra samspel mellan trummor piano och saxofonerna.

Bald head har lite kör som ropar i bakgrunden som svar på Professor Longhairs frågor. Bra piano och trummor.

Kören finns med även på Whole lotta lovin. Tufft varierat blås från saxofonerna. Sången är extra galen och rolig här.

Crawfish fiesta är en glad instrumentell låt som glatt och flyhänt improviserar över en klassisk melodi som jag inte kan placera.

Psykedelisk funk med Grodeck Whipperjenny

Bakom det konstiga namnet Grodeck Whipperjenny gömmer sig en otroligt bra platta med psykedelisk funk. Bandet som spelade in plattan hette just Grodeck Whipperjenny. Skivan kom ut på James Browns märke People 1970. De har en kvinnlig sångerska med en unik stil och blandar in fina och härliga stråkarrangemang och en del trombon också. Tyvärr är detta enda skivan med gruppen men de ska även ha varit med som kompband på en James Brown skiva.

Grodeck Whipperjenny bestod av Dave Matthews på piano, orgel och trombon, Kenny Poole på gitarr och sång, Michael Moore på bas, Jimmy Madison på trummor och Mary Ellen Bell på sång. Alla låtar är komponerade av gruppen själva. Framförallt Dave Matthews som även producerade skivan.

Musiken är som en blandning av HP Lovecraft och Grateful Dead på det sättet att de är väldigt psykedeliska och har långa improviserade jam med en blandning av stråkar och lika fantastisk som spännande sång av Mary Ellen Bell. Sen är aldrig funken långt borta i deras musik och det särskiljer dem från det mesta som jag hört tidigare på ett positivt sätt. Låtarna är melodiösa och medryckande, varierande och mycker genuina.

Redan med inledande låten Sitting here on a tongue, så hör man att detta kommer att bli spännande lyssning. Kompet är drömskt och de sjunger bra. Långa passager har grymma distorderade toner och bakvända pianotoner medan andra partier har ett funkigt tryck.

Med Wonder if blir det lugnare tongångar. Mary Ellen Bell sjunger väldigt bra och kompet är mestadels akustiskt med fin gitarr och skumma pianoslingor. Melodin och framförandet har en öppen utforskande atmosfär.

Tredje låten Why can't I go back är medryckande funk med medryckande bas. Mary Ellen Bell träffar återigen rätt med sin sång. Mycket bra elgitarr som improviserar men alltid hittar hem igen. Låten drömmer sig iväg ganska ordentligt men några cymballjud senare kommer funken åter.

Conclusions har bra stråkar i inledning. Sen kommer spruckna gitarrljud och orgelljud i bakgrunden och ännu mer stråkar på klassiskt manér. En låt som är så vacker och omväxlande att man ryser. Helt oväntat öppnar den upp sig som en blomma vid soluppgången och pianotoner flödar fram och lite trombon innan den slutar på samma sätt som den började.

Första sidan avslutas med den glada och korta låten You're too young. Mary Ellen sjunger med en mycket speciell röst och kompet är strålande med mjuka trummor och gitarr kryddat med piano.

Andra sidan inleder hur grymt som helst med Put your thing on me. Distad bas i en funkig stil. Kenny Poole sjunger i bakgrunden och låter som ett med gitarr och bas. Sen kommer en pigg gitarr in i låten och briljerar runt i grundkompet tillsammans med en orgel. Rummet fullkomligt kokar av ljud.

Inside or outside är skivans kortaste låt. En instrumentell jazzlåt med piano.

Skivans längsta och sista låt har den krångliga titeln Evidence for the existance of the unconcious. En drömmande episk låt i en funkig stil med piano och gitarr. Mary Ellen sjunger på sitt speciella sätt. Långa sekvenser med gitarr, orgel eller piano och trummor som är riktigt psykedeliska samtidigt som de hela tiden behåller greppet om lyssnaren. Stundtals är stilen mer jazzig men oftast funkig. Ibland går det mellan drömskt och hårt.

Sammanfattningsvis en superb skiva med genuin improviserad psykedelisk musik som även kommer tilltala alla som gillar gungande medryckande funk.