Sång till vintern

Nådens år med Ulf Lundell från 1978 blir jobbigt aggressivt i en genomlyssning. Köpte skivan för låten Snön faller och vi med den som jag hörde första gången för drygt ett år sen strax före jul på ett kafé. En mycket bra duett med Agneta Fältskog. Där magin ligger i att hon är nätt jämt hörbar vilket ger ett mystiskt skimmer. Plattan gavs ut 1978 på Parlophone.

Titellåten Nådens år inleder sparsmakat.

Snön faller och vi med den är riktigt bra. Fin melodi, skör duett och mandolin. Kontrasten mellan elpianot i vissa korta sekvenser och resten som är mer äkta fungerar också.

Höga hästar har en jobbigt aggressiv framtoning.

Natten har sitt sätt har en böljande mysig melodi men en förfärligt obehaglig text.

Den lille landstrykaren är tydligen en tonsatt dikt av Andrew Blake. Musiken är rockig.

Kärlekens hundar är en visa i stilen.

Warum all this black stuff? inleder andra sidan med toner ur Auld lang syne men sen blir det rockigt i väldigt aggressiv stil.

Prärien igen har en vacker visframtoning som i vissa lägen när flöjten kommer fram påminner om Lundells senare och mest kända skapelse Öppna landskap.

Sonjas vals är en fin duett med John Holm. Låten är vacker visa på akustisk gitarr.

Kitsch har som namnet antyder en aggressiv och ganska urvattnat komp som faktiskt blir bättre en bit in i låten med pianot.

Skivan avslutas med Vit flagg. En stillsam låt men texten har som i de flesta låtar på skivan en aggressiv framtoning.