La dolce vita

Adriano Celentano är en av italiens mest berömda sångare. Han har varit aktiv sedan slutet på 50-talet. Han var med i filmen Det ljuva livet (La dolce vita) från 1960 där även Nico medverkade och Anita Ekberg och Marcello Mastroianni förstås. Här tänkte jag skriva om en av hans senare skivor. Närmare bestämt Per sempre som gavs ut på hans egna etikett Clan Celentano 2002.

Musiken är i huvudsak pop men väldigt varierande stilar. De bästa låtarna är Vite som bjuder på fint munspel och Confessa där Adriano sjunger extra starkt.

Confessa inleder skivan med en stark melodi och en engagerad sånginsats. Ett celloliknande komp gör låten stämningsfull och förstärker Adrianos sång tillsammans med sparsmakad kör.

Mi fa male har lite bossanova takter. Più di un sogno har en böljande stil.

Per sempre har snygga pianoslingor i en dansant låt. Una luce intermittente är en snabbare poplåt snyggt sångarrangemang.

Respiri di vita är säregen med ett mystiskt elektroniskt ganska mörkt komp i bakgrunden och Adrianos sång på det. Snyggt akustiskt gitarrspel och lite fiol på några ställen förgyller låten.

Andra sidan inleder med Dimenticare e ricominciare är en ganska snabb danslåt åt det elektroniska hållet. Vite har en smygande kvällningsstil som passar Adrianos röst väldigt bra. Bra komp på munspel. Pensieri nascosti har nästan lite reggietakter.

I passi che facciamo här blir det lite mystiska toner och sedan ett mellanösterninspirerat komp på ett par ställen. Per vivere har ett mjukt riffbaserat komp. En del bra gitarr. Radio chick är lite lågmäld jazzig pianopop. Avslappnat framförd.