Country på eget vis

J.D. Blackfoots första album kom ut 1970 på Mercury och hette The ultimate prophecy. Sprucket countryinfluerat gitarrspel. Lite Big Star möter Grateful Dead och tar en sväng förbi Indiana och lyssnar på Hickory Wind. Jag gillar den här skivan. Mina favoritlåtar är nog Good day extending company, I've never seen you och The ultimate prophecy men hela skivan är riktigt bra och har sin egen stil. Det finns ett tredje album med J.D. Blackfoot som jag tänkte försöka hitta under året.

Tyvärr är omslaget på min kopia i väldigt dåligt skick men själva skivan har inga repor som tur är.

JD Blackfoot sjunger och han har skrivit flera av låtarna själv eller tillsammans med Waldron eller Whitlock, Craig Fuller har också skrivit några av låtarna på första sidan. Jeff Whitlock spelar gitarr, Graig Fuller också gitarr, Phil Stokes bas, Steerling Smith orgel och Dan Weldron på trummor. Sista låten verkar vara en cover skriven av K. May.

One time woman är en upprymd och frejdig låt med bra gitarrspel i en hård lite ruffig countryinfluerad stil. Medryckande sångstil.

Angel har en mer reflekterande stil med en försynt sånginsats som ändå ligger långt fram i mixen. Bra countrydoftande gitarrspel.

We can try har riktigt fina gitarrslingor och bra sånginsats som bygger upp en fin melodi.

Good day extending company påminner konstigt nog om Hickory Wind. Lite mer psykedeliskt med ett avsnitt med improviserat gitarrspel nästan på friform.

I've never seen you har en behaglig vacker melodi med fint flödande dynamiskt gitarrspel. Ett fint improviserat gitarrsolo med en riktigt medryckande anspråkslös ton. Bra melodiös sånginsats och dynamiskt trumspel.

Andra sidan inleder med titellåten The ultimate prophecy. Starka trummor och märklig varierad sånginsats. Bra gitarrspel som går från country till hårdrock i både vanligt komp och långa improviserade partier i samspel med bas och trummor.

Death's finale har också en växlande framtoning med country och mer drömsk psykedelisk stil. Härlig melodi.

Cycles har breda vackert trakterade gitarrtoner. Bra sångarrangemang med kör.

Waiting to be born är en drömsk låt med nästan sakrala körer och sång i ett flödande tempo med hypnotiskt gitarrspel.

Pink sun har riktigt bra gitarrspel i fin countryrockstil. En del sång framförs a capella på ett stämningsfullt sätt. Rusande trummor i samspel med gitarr kokar ihop riktigt bra.

Autopilot

I boken Endless trip fick det självbetitlade albumet med gruppen Pilot från 1971 på RCA ganska positiva kommentarer. Gruppen inkluderar dessutom två Blue Cheer associerade musiker Bruce Stephens och Leigh Stephens. Men jag blir tyvärr inte imponerad. De har för bråttom med att ta med allt i sina låtar från gitarr, piano, stämmor, soulsång, körer, blåssektioner, orgel och det bara snubblar ihop utan känsla.

Stop and think en snabb låt med allt inkluderat från gitar, piano, stressade sångarrangemang och märkliga svepande ljud. Miss Sandy har en mer nyanserad countryrocksinfluerad stil med en soulfull sångare. Rendezvous har en ganska störande blåssektion och melodin är så splittrad att den försvinner. Fillmore shuffle är väldigt lugn i framtoningen utan melodi. Ett parti med saxofon.

Andra sidan inleder med Love is that way. En låt med ett positivt och behagligt flyt men med en del överdrifter med pedal steel gitarr på ett par ställen. Penny alone har ett spännande gitarrljud och bra bongotrummor i ett luftigt arrangemang. With me tonight fortsätter med soulinfluerad sång och en del piano. Rider en gospelkör inleder sedan blir det en massa stuffigt blås. Den slätaste versionen av klassikern CC rider som jag har hört.

Ett jazzigare Quicksilver messenger service

Efter ett långt uppehåll sedan jag skrev om Quicksilver Messenger Service andra album tänkte jag nu skriva om deras tredje alster. Det heter Shady grove och gavs ut av Capitol samma år 1969. Här har de kortat ner bandnamnet till Quicksilver och förstärkt med Nicky Hopkins på piano. Omslaget är ritat av Globe Propaganda som föregångaren.

Skivan har överlag ett jazzigare uttryck men jag läste i en intervju med Freiberg och Duncan att de var väldigt jazzintresserade och på en annan blog läste jag om att Brubecks Take five stod förebild för Gold and silver.

Skivan är inte lika helgjuten som de två första men de hittar tonen ganska ofta bland annat på Too far, Flute song och Edward (the mad shirt grinder). De har fina vibbar av deras klassiska sound. Även med mer piano än gitarr.

Titellåten Shady grove inleder första sidan. På en kort låt hinner de med många dynamiska växlingar med nedtonat piano och bra gitarrspel i snabbt tempo.

Flute song börjar med långsamt eftertänksamt nästan konverserande piano och en plågad berättande röst. Men de får till det. Efter hand kommer lite akustisk gitarr in. Även ett vackert stråkparti.

3 or 4 feet from home är en snabbare pianoboogie.

Too far har stark sånginsats och ganska melodiös stil med både orgel och piano. Ett starkt gitarrparti kommer en bit in i låten. Där får de till ett bassolo också.

Holy moly har riktigt bra avslappnat gitarrspel. Påminner lite om Big brother and the holding company. Cippolina får till några fina toner också. Kokar in en fin pianoslinga i slutet också där de kokar up en rejäl intensitet.

Andra sidan öppnar med Joseph's coat. Den har en ganska mörk och hård framtoning med stämsång och piano och ett bra driv i gitarren.

Flashing lonesome är en berättande pianolåt med en del stämsång men väl långsam. Avslutningen är jazzig eller modernt klassisk inte säker på vilket.

Words can't say har en ganska varm framtoning med en countryrockig lunkande melodi. En del spännande gitarrtoner kryddar låten.

Hopkins har skrivit sista låten Edward (the mad shirt grinder) vilket märks på det drivna pendlande pianospelet. En ganska jazzig stil men även en del spännande reflekterande gitarr. En dynamisk improviserad låt med ett par fina luftiga växlingar med piano och gitarr.