Savage resurrection bjuder i sin självbetitlade skiva från 1968 på psykedelisk rock. Ganska skramligt och vilt men även en del blues och ett par mer drömska och episka låtar.
Savage resurrection bestod av Bill Harper på sång, Jeff Myer på trummor, John Palmer på gitarr, Steve Lage på bas och piano samt Randy Hammon, som är kusin med Paul Whaley som spelade trummor i Blue Cheer, på gitarr. En annan Blue Cheer koppling är producenten Abe Kesh. Musikaliskt påminner de inte alls om Blue Cheer.
Framsidan på skivomslaget är gjort i en snygg slutet på 60-talet stil som påminner lite om Big Brother and the Holding Companys första skiva med gruppmedlemmarnas ansikten infällda i blomliknande strukturer i teckningen. Baksidan är lite mer som ett kollage.
Min favoritlåt från skivan blir nog Expectations som har bra gitarrspel som byggs upp snyggt och dynamiskt.
Thing in E har en snabb upprorisk stil med en en del bra gitarr men melodin och svänget påminner en hel del om Spencer Davies Group och deras fläskpop.
Every little song har en lite mörkare stil med ganska mycket brusiga gitarrer. Bra variation och dynamik i låten.
Talking to you har en vridande psykedelisk rockstil.
Tahitian melody fortsätter i en ännu lite mer episk evig stil. Fint gitarrspel med avslappnade toner och bubblande trummor.
Jammin' här byter de till en bluesig stil som kanske inte riktigt hittar glöden även om de försöker med mycket improviserad gitarr.
Andra sidan inleder med Fox is sick som är en väldigt stuffig låt. De får till en del bra gitarr vid sidan om grundkompet. En del bluesfeeling mot slutet.
Someones changing har lite pop över sig med mycket växlingar med bland annat stora varationer i melodin och även surrande gitarr. Splittrat och inte så genuint tyvärr.
Remlaps cave part 2 här gör de ett bättre försök med en stark melodi och maffiga trummor och gitarr men sånginsatsen är lite poppig.
Appeal to be happy en Chuck Berry influerad rock n roll låt. Efter ett tag kommer en längre sekvens med improviserad psykedelisk rock med mycket gitarr som är riktigt bra.
Expectations inleder som en Bo Diddley låt. Efter hand övergår till fin improviserad psykedelisk rock med en ganska mörk lite österländsk ton. Med god vilja kan den ge vibbar av The fool från första Quicksilver Messenger Service skivan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar