Allt redan på plats

Senast jag skrev om Queen så skrev jag om deras sista album Innuendo. Nu ska jag skriva om deras första istället. Det kom 1973 på EMI. Queen hade redan här hittat sitt sound. Kraftfull gitarr och väldigt dynamisk sång i hårdrocksstil med många infall som bildar en egen stil. Bra tryck i trummor och varierat slagverk också.

Min favoritlåt från skivan är Liar som är omväxlande på ett bra sätt och med riktigt bra melodi. Jag gillar hela skivan.

Keep yourself alive har en positiv snabb stil med bra sång, gitarr och trummor.

Doing alright blandar hårdrockspartier och mer lågmälda pianopartier. Stundtals bra melodi. Den här låten skrev May tillsammans med Tim Staffell som var Freddie Mercurys förgångare somm sångare i Smile som gruppen hette ursprungligen

Great rat king är väldigt snabb med mycket trummor och riktigt bra gitarr på många ställen. Freddie sjunger bra. Melodiöst och hårt.

My fairy king har bra tryck med både piano och gitarr och maffig sånginsats. Har ett bra intensivt rusande parti med piano och gitarr.

Andra sidan inleder med Liar. Den byggs upp snyggt med slagverk kanske handklapp och sedan bra gitarrspel i hård men dynamisk stil. Bra sånginsats med bra arrangemang. Påminner litegrann om Bohemian rapshody på vissa ställen.

The night comes down har en speciell ganska lågmäld atmosfär. Nedtonat och nästan lite jazzigt när Freddie börjar sjunga. Fin melodi och bra arrangemang. Fin bandning av akustiskt och elektriskt.

Modern times rock n roll är väldigt snabb. Jag tror att det är trummisen Taylor som sjunger här. Bra gitarr.

Son and daughter har ett tungt hårdrocksgung, kanske även lite munspel i den här låten. Bra gitarr och trummor.

Jesus har ett ordentligt tryck och fina arrangemang på sången. Påminner en del om Jesus Christ superstar med den engagerade och uttrycksfulla rösten och den berättande stilen.

Seven seas of rhye snyggt pianoparti med energisk gitarr avslutar skivan.

Merryweathers tvåa

Jag läste på en annan blogg och även på Wikipedia att en av mina favoritartister Neil Merryweather dog den 28 mars i år, sorgligt. Det har blivit flera skivor tidigare på bloggen där han medverkar. Här tänkte jag skriva om hans andra skiva som kom på Capitol 1969 och heter bara just Merryweather.

Gruppen kallar sig Merryweather och utgörs av Coffi Hall på trummor, David Burt på gitarr, cello och sång samt Edward Roth på orgel, piano, flöjt, cembalo och sång. Själv spelar Neil bas och sjunger. Han var ifrån Kanada och han tackar alla tidigare Toronto-musiker på insidan av konvolutet. Alla sångtexter och information om instrument på varje låt finns också där.

Musiken är omväxlande med en del tyngre rock, en del jazziga influenser och en del psykedeliskt med både elgitarr, flöjt och cembalo. De har bra melodier och sjunger bra. De kan liknas vid en blanding av Creedence clearwater revival och Ultimate Spinach. Alla låtarna är bra men mina favoriter är Annie don't let me down coh No passengers allowed.

Mr. Richman inleder skivan. En intensiv och ganska hård låt men melodiös. De öser på bra på gitarr, orgel och även lite piano och Neil sjunger bra.

A feeling of freedom har mystiska ekoeffekter på sången som även har en del körande. Kompet följer med bra i den psyekdeliska stämningen med bra gitarrspel. Även en spännande effekt i slutet.

Little man (nobody's home) inleder ännu mer speciellt med diverse trummor och andra slagverksinstrument som marimba med mycket eko. Efter ett tag kommer det en del gitarr och sång. En del sekvenser med bra och intensiv improvisation med till och med lite flöjt.

Annie don't let me down är en lugnare låt med piano och riktigt bra sånginsats. Även lite stråkinstrument och flöjt på vissa ställen. Medryckande melodi i lite lätt The Band stil.

We try softer har några konstiga röster och ljud i början men även ett riktigt bra gitarrljud. Efter ett tag kommer de igång med kompet och sången som liknar lite Creedence clearwater revival eller Lynyrd Skynyrd med bra tungt sväng. Lite kaotiska röster och jazzigt barpiano i slutet.

Andra sidan inleder med låten Curiosity. Rå sånginsats med mycket orgel i en tät, rökig och intensiv låt.

Some things börjar ganska lugnt med en försiktig melodi och sånginsats men sen kommer ett munspel, piano och ett speciellt akustiskt gitarrljud.

Listen to me har bra tryck med gitarr och mycket bas. Även ett trumsolo och ett jazzigt avslut.

What's it all about? har en merklig lågmäld stressad stil med mycket orgel och jazzig gitarr.

No passengers allowed har ett mäktigt anslag. Bra melodi och en episk sånginsats. Musiken är väldigt snyggt arrangerad med instick på cembalo mellan verserna och trummor, gitarr och bas under sången. En klocka ger mer eftertryck till den episka känslan. Starka improviserade gitarrtoner mot slutet med mystisk sång.