Tillbakalutad atmosfär

I changed från 1979 var den andra skivan med Luther Johnson utgiven på franska etiketten Black and blue. Även här medverkar Pinetop Perkins på piano. Skivan är inspelad live i Nice vilket ger skivan en härlig atmosfär av tillbakalutat jammande utan att bli planlöst. Pinetop Perkins och Luther Johnson verkar ha spelat in ytterligare en skiva på samma bolag men med Perkins som huvudartist, den ska jag försöka leta upp. Calvin Jones basspel är även värt att nämna. Basen är ovanligt prominent och intressant på den här skivan.

Spännande att så mycket bra blues har spelats in i Frankrike.

Leaking greavy inleder med fantastiskt avslappnad blues som ibland lånar in lite från Muddy Waters. Riktigt bra piano från Pinetop Perkins.

Goin' home fortsätter i klassiska bluesspår med en avslappnad skön stil. Fantastiskt pianospel igen från Perkins. Återhållsamma improvisationer med en samtalande ton med bas och piano.

Miss the train måste vara samma låt som Mystery train. En bra version av låten med en bra nerv med bra sånginsats, gitarrspel och piano i bakgrunden.

Första sidan avslutas med instrumentallåten French funky. Har en mysig takt med gitarr, piano och bas som turas om att ta plats på ett dynamiskt och anspråkslöst jammande sätt samtidigt som det är väldigt melodiöst.

Titellåten I changed inleder den andra sidan. En barblues med bra sånginsats. Fina slingor på pianot och bra avslappnat gitarrspel.

My old time used to be har en lite tyngre grubblande stil. Luther sjunger och spelar gitarr bra i känslosamt samspel med piano och även bas.

Look what you're doing to me är ganska snabb låt i taktfast stil med bra dynamisk gitarr, piano och sång.

Skivan avslutas med Pretty baby. Klassisk bluestakt med sång i call and answer stil med piano och sedan i samklang med ett varierat tillbakalutat gitarrspel. Stundtals bygger de upp en okonstlad intensitet som är en fröjd att lyssna på.

Rock med en jazzorkester

Frank Zappa gav ut albumet Hot rats under eget namn 1969 på Bizarre records eller Reprise records. Mitt exemplar har en Reprise etikett men Bizarre records på konvolutet.

I huvudsak ett instrumentellt album med både rock i improviserande stil och en del modern jazz. Albumet är också ett exempel på samarbetet mellan Frank Zappa och Captain Beefheart genom den enda låten med sång på skivan. Flera medverkande musiker var jazzmusiker som t ex Max Bennet och Paul Humphrey men även en medlem från The Mothers of Invention Ian Underwood.

Jag gillar den här skivan, speciellt första sidan som är fylld av melodiösa improvisationer av bästa märke.

Peaches en regalia inleder. Temat är melodiöst och de spelar den på flöjt och orgel med flera instrument på ett lätsamt och flödande sätt. Känns episk trots att den endast är knappt fyra minuter lång.

Nästa låt är Willie the pimp med sång av Captain Beefheart med rå och distad röst. Otroliga flödande improvisationer i Beat of the earth stil. Med ljud som påminner om någon som drar upp en klocka och förstås väldigt mycket grym bubblande gitarr. Bra följsamma trummor. Melodin har något ödsligt och ibland lite österländskt över sig. Kokar ihop snyggt mot slutet med cymbaler och gitarr innan melodin från inledningen avslutar låten.

Son of Mr. Green Genes har en ljus positiv melodi med snygga slingor på oboe och tvärflöjt i call and answer stil. Även en del bra gitarr och piano kommer in emellanåt i en fantastisk melodiös improvisation. Har känslan av en orkester som släpper loss ute på en äng en försommardag med en bra generator för elgitarren.

Andra sidan består av låtarna Little umbrellas, The gumbo variations och It must be a camel. De är allihop jazz och fusion som ibland blixtrar till med en melodi. Oftast är dock väldigt vaga improvisationer.

Den första har en ljudbild av elektriskt piano, den andra av trumpet men även ganska bra drag en bit in med bra gitarrspel som kokar ihop rejält. Avslutningen med ett vinande gitarrljud och flöjt är väldigt intensiv. Tredje låten är väldigt modernt jazzig med piano och trummor. Efter hand även trumpet och en del intressant gitarrspel i slutet.

Inte så konstig smak

Andra sidan är konstigare än den den första men enda albumet med brittiska powertrion Agnes strange är inte så konstigt som titeln Strange flavour antyder. Sista låten är en trist plump i protokollet. Annars bjuds på bra och varierad hårdrock och blues med psykedeliska inslag på åtminstone en låt.

Mitt exemplar av skivan som gavs ut på Birds Nest 1975 har ett omslag i väldigt dåligt skick men själva skivan är i bra skick. Både omslag och sound känns tidigare än 1975.

Agnes strange bestod av Alan Green på bas och sång, Dave Rodwell på trummor och sång samt John Westwood på gitarr och sång. De påminner litegrann om Highway robbery med sången.

Give yourself a chance har ett härligt driv med bra gitarrspel i ett snabbt tempo. Maffigt trumspel tillsammans med bas. I titellåten Strange flavour bjuds vi på snygga riff i en medryckande stil. Bra variation med trummor och bas i bra samspel med fina improviserade gitarrtoner. Basen har ett mäktigt fjädrande ljud. Ibland får de till en reflekterande stämning. Ingen sång på den här låten.

Öppnar som en vacker lyrisk version av den klassiska blueslåten Alberta. Fint ljust och skirt akustiskt gitarrspel. Efter hand så kommer mer tungt ångestfyllt elgitarrspel och bas med matchande sång. Avslutar i samma akustiska stil som i inledningen.

Loved one har fina varierade svävande och episka gitarrtoner. Efter hand kommer det en del sång även den i ganska svävande stil och med ett repetitivt komp i bakgrunden. Failure har både tyngd och attack en hårt rockande låt med snygga gitarråkningar. Några korta sånginsatser förekommer och även några riktigt bra gitarrsolon med en ovanlig ton.

Andra sidan inleder med Children of the absurd. Inleder som titeln säger lätt absurt med stressande skrämmande dissonanta ljud. Sen kommer melodin in mer och mer men de dissonanta ljuden fortsätter emellanåt. Bra driv i gitarren med ett nästan jazzigt grundkomp. Påminner lite grann om Trip thru hell.

Odd man out har en mer positivt anslag med snabb hårdrock. Inledningen med countryinfluerad gitarr är en snygg kontrast till resten av låten. Highway blues är en tungrockande blues med en del munspel och varierad improviserad gitarr. Granny don't like rock n roll har snabb vild marcherande stil. Nästan hänsynslös med sin sång i korus med mycket reverb.

Interference avslutar med någon slags talad skämtsång som försöker efterlikna country med delvis brittisk och delvis amerikansk accent.