Skriet

Ett album som har en bild av ett träsnitt av Edvard Munch tavlan Skriet måste ju vara ganska galet och vilt. Det självbetitlade albumet med gruppen Morgen från 1969 lever upp till den förväntningen. Albumet är välkänt i samlarkretsar och är omtyckt. Jag finner beskrivningarna av albumet överdrivet positiva. Det är musik laddad med energi och det är ganska annorlunda i stilen men det som är annorlunda framförallt den överdrivet tillgjorda sånginsatsen är inte bra. Albumet är som en sämre version av Ultimate Spinach med viss Velvet Underground influens.

Den här rariteten dök oväntat upp på skivmässan i Linköping i våras.

Welcome to the void är otroligt aggressiv och fylld med hysterisk galenskap. Men fastnar det gör den. Musikaliskt är den dynamisk med surrande gitarr och rusande gitarr. Sånginsatsen är det riktigt galna. Farligt nära att bli teatral och parodisk.

Of dreams har spännande separation mellan gitarr och trummor. Sånginsatsen är mycket mjukare men fortfarande lite åt det teatrala överdrivna hållet. Finns viss episk och psykedelisk känsla.

Beggin' your pardon (Miss Joan) har en stundtals mer normal sånginsats innan det går över i en del väldigt teatrala passager. Bra återhållsamt komp som sjuder.

Eternity in between har mer melodiös pop-stil men med något stressat över sig. Här lyckas han sjunga normalt i alla fall. En märklig sekvens med rusande trummor surrande gitarr och en klocka som slår. Sen kommer ett rent trumsolo som fylls på med surrande gitarr

Andra sidan inleder med Purple. Bra omväxlande gitarrspel och normal sång.

She's the nitetime har en fin öppen stil med några lyriska gitarrtoner som för tankarna till signaturmelodin till Twin Peaks. Lite Velvet Underground. Men mer pop på sina ställen.

Tio minuter långa låten Love avslutar skivan. Inleder hypnotiskt. En del ganska normal sång. Trummorna är speciella i sina rytmiska skurar och maffiga ljud. Även en del orgel här. En del långa trevliga gitarrpassager och även ett trevligt jazzigt avsnitt.

Teknikens aningslöshet

Den första Kraftwerk låt som jag hörde var We are the robots, den inleder skivan Man machine. För tankarna lite till den gamla svenska TV-serien Gyllenblå som gick när jag var liten. En stämningsfull låt som målar upp sterila vidder där tystnaden endast störs av aningslösa maskiner.

Man machine som kom 1978 var Kraftwerks sjunde album. Kraftwerk bestod av Ralf Hutter, Florian Schneider, Karl Bartos och Wolfgang Flur.

Musiken är elektronisk synth mot pop-hållet. Musiken är kall men inte cyniskt kall utan mer aningslöst kall. Samtidigt förmedlar den en stämning på ett ganska starkt sätt i vissa stunder.

Skivan fortsätter med Spacelab som har en snabbare mer melodiös stil med cirklande flygande toner men alltid nära till det ödsliga. Instrumentell.

Metropolis har en mer futuristisk filmisk stil, de sjunger titeln på låten på ett uppgivet sätt.

Andra sidan med en betydligt poppigare låt The model. Melodiös men märkligt distanserad och kylig. Vacker i sin aningslösa kyla.

Neon lights har en ljus repetitiv framtoning och en melodi som påminner starkt om låten Krama dig med Björn Skifs i refrängen.

The man machine repetitivt rytmiskt mönster och skumma nästan ohörbar röster som ekar bakom. Ingen direkt melodi.