Sällsynta pärlor

Jag läste en intressant artikel om Robert Crumb i tidningen Record Collector. Där stod det om hans fascination för 20- och 30-tals blues och country. Sen ansåg han att musiken miste sin äkthet och genuinitet. Han ritade ju det underbart knasiga omslaget till Cheap Thrills med Big brother and the holding company. Att han gjorde det berodde tydligen på att han gillade Janis musik efter att ha hört henne sjunga blues på mindre ställen endast ackompanjerad av akustisk gitarr i början av 60-talet. Vid den här tiden kom även de så kallade typewriter tapes till där Janis kompas av Jorma Kaukonen. Dessa inspelningar samt live och även studioinspelningar från 62-65 ingår på någon sorts piratplatta som heter The Genuine rare pearls. Jag tror att det finns en CD-box utgiven på Columbia som heter Rare pearls eller Box of pearls. Det finns även en Genuine rare perals volume 2 som jag återkommer till i ett annat inlägg.

What good can drinkin do inleder. En riktig blues med sparsmakad gitarr och Janis på stark inlevelserik sång. Skriven av henne själv med bra textrader som

what good can drinkin do I drink all night but the next day I still feel blue

riktigt bra.

Trouble in mind är en liten kort låt med lite munspel.

Careless love har en lite mer skojfrisk stil. Snabb med flödande dynamiskt gitarrspel och bra sånginsats. En Bessie Smith låt.

Black mountain blues fortsätter i en fin bluesstil med strålande gitarr. Även denna en Bessie Smith låt.

Stealin' har en riktigt bra melodi med fin körinsats tillsammans med dynamisk sånginsats. Helt fantastisk med gitarrsolo och allt.

Turtle blues är den nyaste inspelningen på skivan. Det är en inspelning i studio från 1965. Gungande långsam blues med mycket känsla. Lite mer återhållsamt men lika intensivt i sånginsatsen. En del piano på ett ställe också tror jag också. Skriven av Janis själv och med på Cheap Thrills.

Codine är en Buffy Saint Marie låt. Har en viss skrämmande atmosfär i sig själv. Janis sjunger mycket bra.

Andra sidan innehåller de så kallade typewriter tapes. De har alla väldigt bra sånginsats av Janis. Avskalat och avslappnat men med mycket känsla. Bra avslappnat gitarrspel. Trouble in mind, Kansas city blues, Hesitation blues och Nobody knows when you're down and out, Daddy, daddy, daddy och Long black train blues.

Transperent musik

Lost and Found gjorde en skiva som heter Forever lasting plastic words. Den gavs ut på International Artists samma bolag som 13th Floor Elevators. Vilket hörs väldigt tydligt. Skivan gavs ut 1968.

Musiken är folk, blues och pop i en psykedelisk stil. På något sätt vill jag även beskriva musiken som tunn och genomskinlig. Ligger kanske mitt emellan 13th floor elevators två första album.

Lost and found bestod av Pete Black på sång och gitarr, James Harell på bas, Jimmy Frost på gitarr och Steve Webb på trummor.

Forever lasting plastic words är en vacker skör folkrocklåt med fin melodi och variation.

Everybody's here låter nästan lite Bob Dylan i sångstilen i verserna.

There would no doubt är lite skramligare i stilen. Snabbt och melodiöst i sin entusiasm.

Don't fall down är en cover på en 13th Floor Elevators låt. En märklig hypnotisk låt men samtidigt skör.

Zig zag blues är en instrumentallåt med gles svävande ljudbild mer surf än blues.

Let me be har ett snabbt tempo och påminner mycket om 13th Floor Elevators i ljudbilden med en stressad stil och ett bubblande Tommy Hall-ljud i bakgrunden.

Andra sidan inleds med Realize. En snabb pop-influerad låt men väldigt 13th floor influerad.

Stroke blues är som titeln antyder en blues. Väldigt speciell tunn men drömsk stil. Vissa inslag av tivolimusik också.

I'm so hip to pain har en märklig enträgen stil på vissa stilen och mer drömsk i andra delar.

Skivan avslutas med instrumentella låten Living eye väldigt märklig varierad stil. Kanske lite österländsk influens. Ofta drömsk och skrämmande. En mäktig temposänkning i låten är effektfull.

Inte alltid bra att följa upp

Sir Lord Baltimore gjorde ett andra album som kom ut 1971 på Mercury. Jag har den holländska utgåvan med ett helt annorlunda omslag från 1972. De kör riktigt vild hårdrock med mycket kryddningar. Problemet är att det inte blir så lyckat. De skiner till ibland, men som helhet så är det mer konstigt och nästan lite otäckt på fel sätt. Deras första album är betydligt bättre.

John Linde verkar ha skrivit samtliga låtar och gruppen har komponerat musiken förutom en låt som M. Lane komponerat musiken till.

Första sidan utgörs till största delen av en svit som heter Man from Manhattan. Elva minuter lång och tyvärr bara musikalisk förvirring.

Where are we going är en mer normal rocklåt med rå sång men en ganska konstig takt med en massa start och stopp. Sen kommer en konstig kör in på ett ställe och en obehaglig orgelton. Mot slutet en saxofon.

Andra sidan inleds med låten Chicago lives som vrider och vänder åt alla möjliga håll men den avslutar stabilt med bra gitarr.

Loe and behold har skränig sång och blir också lite ojämn i kompet med konstiga vändningar.

Woman tamer har ett häftigt svävande ljud i sitt riff och vild bra gitarr i övrigt också. Haltar lite i drivet på ett konstigt sätt.

Caesar LXXI är helt obegriplig med elektroniskt förvriden sång och konstiga stopp i kompet. Nästan otäck underlig körsång. I vissa stunder riktigt vild men som sagt med en obehaglig underton.

Hemlig duo

Ett trevligt fynd på påskens skivmässa i Huskvarna utanför Jönköping var den här skivan Third and Main med Jonathan and Leigh utgiven 1967 på Vanguard.

Skivan är melodiös vacker folkrock fylld med bra sångarrangemang, bra gitarrspel både akustiskt och elektriskt i en behaglig kombination och stänk av både blues och country även milt psykedeliskt på vissa ställen. Finns spår av både Ian and Sylvia och Peter, Paul and Mary. Kan även dra till med mer okända namn som Fraser and Debolt och Guitar Ensemble.

Deras riktiga namn verkar vara John Alden och Sandy Roepken. John har skrivit flera av låtarna, tillsammans med Sandy på två låtar. Medverkar gör även Vinnie Bell på gitarr, Jay Berliner på gitarr, Warren Smith på trummor och William Salter på bas. John och Sandy sjunger och spelar gitarr.

Lite hemligt att de inte använde sina riktiga förnamn som namn på sin duo. Men musiken de skapar är riktigt bra och kul att lyssna på ändå.

Constant Tuesday har en vacker lättsamt flödande halvelektrisk melodi. John sjunger med Sandy som fyller i på ett par ställen. Effektfullt.

Someday baby har mer duettsång men de delar upp sig på ett par ställen vilket skapar fin dynamik. Kompet och melodin är både snabbare och hårdare. Verkar vara en Muddy Waters låt.

Tapestry har väldigt tillbakadragen vacker atmosfär med perfekta sångarrangemang. Ganska drömsk. Bra gitarr med ett fint solo på slutet.

Brownsville är skriven av John. En snabb blueslåt.

Song for Shelley har en viskande vacker duett med drömsk akustisk gitarr.

Third and main avslutar första sidan. Sandy ensam på sång. Väldigt sparsmakad lyrisk elgitarr i bakgrunden och sången långt fram skapar en spännande atmosfär. Melodin är långsam men har ändå en stark dragningskraft. En av två låtar som både John och Sandy skrivit.

Gilead är en glad melodi med mycket bra duettsång. Viss countryinfluens.

Cocaine blues har riktigt knasig text men melodin och sånginsatsen är underbar. De sjunger i lekfulla vackra arrangemang ömsom själva ömsom i duett. Akustisk gitarr som bygger melodin mycket bra.

Summer sorrow är nog svagaste låten på skivan. John sjunger en drömsk avskalad låt men den saknar den där riktiga känslan. Absolut inte dåligt.

Winding river framförs av Sandy på sång. En vacker melodiös låt. Båda har varit med och skrivit den här låten.

Changes har en mycket vacker melodi med viss countrykänsla. John sjunger med Sandy som fyller på i refrängen på ett ett effektfullt sätt. Trevlig tamburin som används sparsmakat men med känsla. Även gitarren har en extra trevlig knorr.

If the earth be round avslutar skivan i ett snabbt tempo med en ganska kort låt.