Musiken är folk, blues och pop i en psykedelisk stil. På något sätt vill jag även beskriva musiken som tunn och genomskinlig. Ligger kanske mitt emellan 13th floor elevators två första album.
Lost and found bestod av Pete Black på sång och gitarr, James Harell på bas, Jimmy Frost på gitarr och Steve Webb på trummor.
Forever lasting plastic words är en vacker skör folkrocklåt med fin melodi och variation.
Everybody's here låter nästan lite Bob Dylan i sångstilen i verserna.
There would no doubt är lite skramligare i stilen. Snabbt och melodiöst i sin entusiasm.
Don't fall down är en cover på en 13th Floor Elevators låt. En märklig hypnotisk låt men samtidigt skör.
Zig zag blues är en instrumentallåt med gles svävande ljudbild mer surf än blues.
Let me be har ett snabbt tempo och påminner mycket om 13th Floor Elevators i ljudbilden med en stressad stil och ett bubblande Tommy Hall-ljud i bakgrunden.
Andra sidan inleds med Realize. En snabb pop-influerad låt men väldigt 13th floor influerad.
Stroke blues är som titeln antyder en blues. Väldigt speciell tunn men drömsk stil. Vissa inslag av tivolimusik också.
I'm so hip to pain har en märklig enträgen stil på vissa stilen och mer drömsk i andra delar.
Skivan avslutas med instrumentella låten Living eye väldigt märklig varierad stil. Kanske lite österländsk influens. Ofta drömsk och skrämmande. En mäktig temposänkning i låten är effektfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar