Cover på The Weight

Janis Joplin gled in mycket på soul från och med sin tredje skiva. En kvinnlig artist som också sjöng soul på ett liknande sätt var Jackie De Shannon. På sin skiva Laurel canyon från 1969 utgiven på Imperial sjunger hon soul på ett bra sätt med fina influenser från folkrock, blues och pop. Får även nämna singer/songwriter som en genre här tycker jag. Hon hade gjort en rad skivor sedan 1963. Hon var från Kentucky i USA.

Ackompanjemanget är mycket bra framförallt piano av Mac Rebbenack bättre känd som Dr. John. Väldigt bra akustisk gitarr av Russ Titleman och prominenta trummor av Paul Humphrey och Abe Mills. Körsången är väldigt bra arrangerad och används på ett effektfullt sätt. De som sjunger är Barry White, Brendetta Davis och Don MacAllister.

Anledningen till mitt köp var ursprungligen att The Band låten The weight finns med. Hon påminner lite grann om vissa av Janis Joplins låtar och mycket om en viss The Band låt. Lite om The Staples. Låtarna framförs med mycket värme. En skiva som visade sig vara mycket mer än jag ursprungligen trodde.

Jackie De Shannons egna komposition Laurel canyon inleder. En kul svängig melodi med en massa eftertryck. Jackie sjunger bra och Dr. Johns piano är bra och flödande tillsammans med oväntat mäktiga trummor.

Sunshine of your love är den välkända Cream låten. En låt som jag i Creams original upplever som ganska fläskig och olidlig. Men Jackies version är bra med piano och gitarr i call and answer ibland. I slutet kommer något som nästan låter som en fiol.

Crystal clear är en lågmäld behaglig melodiös låt med vacker sånginsats och akustisk gitarr.

She's my best friend är en rockigare låt igen med mycket virtuost piano och trummor.

I got my reason påminner löjligt mycket om The Band låten The weight som också finns med på skivan. Väldigt böljande medryckande melodi och Jackie sjunger med mycket soul. Väldigt mycket The Staples och väldigt bra.

Holly would är den andra Jackie kompositionen på skivan. En behaglig berättande låt med körsång, akustisk gitarr och piano. Fin melodi i refrängen.

Andra sidan inleder med You've really got a hold on me har en massa kaotisk stämsång med både kvinnliga och manliga röster. Väldigt medryckande och soulinfluerat.

Klassikern The weight med The Band görs i bra version av Jackie med Barry White som fyller på i stämsången. Sparsmakat fint ackompanjemang på piano.

Bitter honey är en fin glad och positiv låt.

Come and stay with me har ett fint komp med akustisk gitarr och piano. Stämningsfylld vacker sång av Jackie.

L.A. är en Jackie De Shannon komposition, en svängig positiv låt med engagerad sång.

Skivan avslutas med låten Too close även den komponerad av Jackie. En vacker låt med avskalat komp och stark sång. Nästan lite Janis Joplin känsla med Little girl blue.

Jordens rytm

Relatively Clean Rivers skapare Phil Pearlman var aktiv inom musiken redan 1967. Den skivan han gjorde då heter Breat of the earth. Även det ett egenhändigt utgivet album. Här kallas märket för Raddish komplett med en liten teckning på en rädisa. Omslaget visar en beskrivande bild av bongotrummor och något slags elektriskt kopplingsbord. Baksidan visar ett kaliforniskt gäng vid en märklig brygga antar jag vid en strand ut mot Stilla havet. Det är talande för musiken som är öppen som både öknens och havets vidder.

De som medverkar var Karen Darby, Morgan Chapman, JR Nichols, Ron Collins, Bill and Sherry Philips och naturligtvis Phil Pearlman själv.

Håller med vad andra verkar ha skrivit om att musiken kan påminna lite om White light white heat, Velvet Undergrounds andra album. Men här är musiken betydligt mer avslappnad och jordnära. Musiken påminner också om vissa delar av Relatively Clean Rivers. Men här är musiken mer fokuserad på ett tema som används fullt ut. Ändå är musiken väldigt improviserad och spontan, som en porlande bäck som har sitt lopp men ändå far de enskilda dropparna fram okontrollerat.

En enda lång låt fyller ut de två lp-sidorna. Det är rytmisk musik med ett grymt driv men ändå behagligt avslappnat. Ibland är det en viss ödslig mexikansk ökenkänsla som surf musiken kan bjuda på i sina bästa stunder eller kanske även Quicksilver Messenger Service. Det blir mer eller mindre melodiöst genom hela låten. Orgel, flöjt eller gitarr både akustisk och elektrisk driver melodin. Sång förekommer också med en viss liten vers som upprepas avlägset och drömmande. Ett parti med talad sång. Annars är det olika slagverk som skapar en ständigt föränderlig avslappnad ljudbild. Hypnotiskt och medryckande. Något man passerar genom och vandrar in i och ut igen alltmedan musiken målmedvetet fortsätter sin resa. Landskap byggs upp musikaliskt. Bjuder på fantastiska ödsliga drömmande elgitarrslingor emellanåt. Det blir aldrig tråkigt att lyssna på. Slutet på första sidan avslutas med lite skotskt klingande säckpipa.

Stenhård country

Första sidan av Blood, sweat and tears med Johnny Cash bjuder på stenhård country och andra sidan bjuder på vacker bluegrass och nästan calypso influerad country. Blood sweat and tears kom ut 1962 på Columbia. På vissa låtar medverkar Carter family och bland dem June Carter.

På samma sätt som andra Johnny Cash album så finns ett tema genom låtarna. Här är det legendariska amerikanska personligheter, arbetssånger och tragik. Järnvägar, gruvor, sorg och glädje. Andra albumet med Johnny Cash som jag har som har ordet Tears, tårar i namnet. Men Johnny Cash utstrålar värme och känsla skivan igenom.

En spännande detalj är att första låten är över åtta minuter lång. Ganska ovanligt vid den tiden tror jag. Det blev mer vanligt med jam-rocken och psykedeliska låtar senare på 60-talet.

The legend of John Henry's hammer är en berättelse med en del ljudeffekter men det är genuint gjort. Johnny Cash sjunger med värme och humor. Väldigt bra ackompanjemang med elgitarr och trummor. Lite fint lågmäld kör i bakgrunden. Efter en stund kommer en del akustisk gitarr i vacker Appalacherna-stil. Mycket dynamik och känsla låten igenom.

Tell him I'm gone har ett grymt ackompanjemang väldigt tufft och kompromisslöst. Bra driv och snabb blixtrande klar akustisk gitarr och hammarslag. Oväntat rå och den känns väldigt modern för sin tid.

Another man done gone framförs med ackappella sång i call and answer stil mellan Johnny Cash och June Carter. Väldigt melodiöst och väldigt tungt. Mot slutet blir deras mer och mer avlägsna som präriens vidder. Texten är brutal.

Andra sidan inleder med Busted. En lunkande berättande låt. Väldigt bra ackompanjemang med bas och klara gitarrtoner på slutet av bastonerna. Har nästan en trubadurkvalitet över sig.

Casey Jones inleder med en tågvissla. Skramlig akustisk gitarr. Fantastiska körarrangemang och medryckande melodi.

Nine pound hammer låter nästan som Grateful Dead låten Ripple i melodin. Fantastiskt bra gitarrknäppande i bästa bluegrassstil.

Chain gang har en vacker melodi som påminner om en Harry Belafonte låt kanske Jamaica farewell med en vacker sorgsenhet. Fin körinsats.

Waiting for a train inleder med ett fint barpiano sen är det gitarr.

Roughneck har en driven melodi med bra sånginsats och vacker akustisk skramlig gitarr med lagom körande.

Inte en hel skiva

Om det bara var för den inledande låten så skulle Maggot brain med Funkadelic vara ett sant mästerverk. Men en LP är oftast mer än bara en låt även om den låten är ett tio minuter långt mästerverk.

Här är tyvärr stora delar av resten av skivan mindre bra. Det finns fler låtar som är bra men tyvärr även partier som är dåliga och låtar som bara är utfyllnad känns det som. Albumet var Funkadelics tredje och det gavs ut 1971 på Westbound records.

Funkadelic bestod av George Clinton, Eddie Hazel på gitarr med flera. Intressant nog är Dorothy Schwartz koordinator för albumet, hon hade samma uppdrag på Tripsichords album. Musikaliskt är den inte alls lik Grodeck Whipperjenny som man skulle kunna tro. Istället är det mer renodlad funk i vissa låtar och renodlad psykedelisk rock i andra samt tyvärr en del udda skämtlåtar på vissa ställen. I sina bästa stunder är de riktigt bra och påminner lite om Jimi Hendrix, The Band, Ultimate Spinach eller James Brown.

Maggot brain är en magnifik låt. Ett talat parti i inledningen sen tar själva låten som är instrumentell vid. I ena högtalaren spelas en kort upprepad vacker liten visa på ett lugnt behagligt sätt på lyrisk gitarr eller piano, nästan hypnotiskt. Men i den andra högtalaren är det grym psykedelisk gitarr som viner kokar och bubblar, överstyrt och improviserat. De båda starkt kontrasterande ljuden samsas på ett naturligt och väldigt bra sätt. Mixningen är fantastisk där de båda så olika ljudbilderna hörs så bra. Tio minuter musikalisk njutning.

Can you get to that är lite mer funkig med släpigt sväng. Lite annorlunda med en massa kvinnliga sånger och en man med mycket djup röst som sjunger i lätt kaotiska men mycket bra lösa arrangemang. Bra också med akustisk gitarr. Inledningen låter lite som en The Band låt faktiskt.

Hit it and quit it är ren funk med orgel som inte blir så jätteintressant. Har ett bra gitarrsolo i slutet.

You and your folks, me and my folks är också en svängig ganska renodlad funklåt. Här spelas den på piano och en man sjunger med kvinnliga bakgrundssångare.

Andra sidan inleder med Super stupid. Är ganska rockig med en stabil rytm. Kommer en del vass orgel på ett ställe och bra gitarr och trummor i ett längre parti med bra improvisation.

Back in our minds har ett väldigt märkligt ackompanjemang med en ett förstärkt distat klockspel eller vad det nu kan vara. Små skruvade ljud fyller i alla fall rummet. Annars är det funk med piano och en del saxofon.

Skivan avslutas med Wars of armageddon. En funklåt med jazzinfluerad sång. Skumt slagverk och orgel. En del bra gitarr finns i låten men den får jobba hårt emot all orgel och rytmiskt slagverk. En bit in i låten kommer trumsolo och märkliga ljud som en råmande ko bland annat. Avslutar med ljudet av en explosion av något slag.

Melodiösa skrin

Det fanns folk som fortsatte med vettig rock n roll även på 80-talet. Lou Ann Barton är en sångerska från Texas som släppte sitt debutalbum 1982. Det heter Old enough och är utgivit av Asylum. Lou Ann Barton spelade ihop Stevie Ray Vaughn i slutet av 70-talet. Jerry Wexler står som producent. Albumet är inspelat i klassiska Muscle Shoals studio i Alabama.

Lou Ann Barton som föddes 1954 är fortfarande aktiv och hon har bland annat gjort covers på två Roky Erickson låtar.

Man hör att musiken är gjord på ett modernt sätt men de har rötterna kvar i 50-talet. Musiken är rockig och bluesig men främst rythm n blues influerad. Även en del soul. Andra artister som man tänker på är Brenda Lee sångmässigt och Barbara Lynn också i någon låt. Hon kan liksom melodiöst skrika sig igenom en låt.

I'm old enough inleder bra med en rivig och taktfast rockig låt.

Brand new lover har en elgitarr och handklapp i inledningen. En ganska snabb rocklåt. Har en viss 80-talsstämning som påminner vagt om låtar från t ex i Snuten i Hollywood och liknande.

It's raining inleder med piano och sen har den en viss lugn 50-tals eller tidig 60-talskänsla. Vaggande och melodiöst. Ett bra saxofonsolo.

It ain't right har en del bra körsång och fortsätter i 50-talsstil fast mer rockigt och bluesigt.

Finger poppin' time är en riktig rythm n blues men gjord i ett modernt arrangemang men det genuina i låten skiner igenom och Lou Ann har en bra rivig och ösig röst. De vräker på bra med piano, handklapp och saxofon också.

Andra sidan börjar med låten Stop these teardrops är också en genuin 50-talslåt. Lou Ann sjunger med stort engagemang. Melodin har bra sväng och bra arrangemang.

The sudden stop är väldigt lugn och sparsmakad med instrumenten svagt i bakgrunden. Lou Ann sjunger med stark röst. En bit in i låten blir även kompet starkare. En mer samtida modern låt, men med fint temperament.

The doodle song inleder med glatt trumpetande. Lou Ann sjunger rivigt. En driven melodiös låt som känns modern men också med en viss tidig 60-talskänsla. En del bra elgitarr.

Maybe har en fin längtande känsla i 50-talskänsla. Påminner lite om Barbara Lynn. Mycket bra melodi och mycket bra framförd sång. Fina gitarrknorrar.

Every night of the week avslutar skivan. En rockig driven blues. Bra gitarr och sånginsats.

Coolare än cool

En skiva som förmedlar en stämning. En cool stämning med självdistans och humor. Väldigt bra countrymusik och knasiga berättelser som finns utskrivna på skivomslagets baksida. Jag pratar om Trouble is a lonesome town med Lee Hazelwood. Den kom ut 1963 på Mercury men min kopia är en återutgivning på Lees eget bolag LHI från 1971 utgiven i Sverige med eget omslag.

Jag har tidigare skrivit om ett av Lees samarbeten med Nancy Sinatra här på bloggen.

Lee kan konsten att vara cool på rätt sätt. Varje låt inleds med en talad berättelse och fortsätter sedan om en sång. Alla handlar om staden Trouble som jag antar är sinnebilden av en amerikansk småstad. Kompet är sparsmakat och varierat. Lee sjunger mycket bra och inlevelsefullt avslappnat. Melodierna är mycket bra och allt är skrivet av Lee själv. Det var hans första lp. Jag har tidigare skrivet om en lp med Nancy Sinatra som Lee medverkade på och producerade. Lite Johnny Cash över det med konceptstilen. Texterna kan man faktiskt känna att man bryr sig om också.

Long black train En liten sparsmakat kompad låt med Lees mörka coola röst mot akustisk gitarr, trummor och munspel.

Ugly brown En betydligt dystrare låt som är en blues i grunden.

Son of a gun är en vackert berättad countrylåt.

We all make the flowers grow har ett flyhänt folkrocksinfluerat gitarrspel. Väldigt vacker låt.

Run boy run är en ganska snabbt spelad countrylåt men själva melodin är ändå härligt långsam och väldigt förfärlig.

Six feet of chain inleder andra sidan. En snabb humoristisk countrylåt.

The railroad är ganska annorlunda i sitt driva tempo och knasiga takt med musikaliska ljud som smälter ihop med berättelsen som låten förmedlar.

Look at that woman är en lite annorlunda blues med bra sånginsats och perfekt sparsmakat komp.

Peculiar guy är nästan en folkmusiksmelodi. Väldigt vaggande och vacker med en humoristisk underton.

Trouble is a lonesome town är lugn och har ett annorlunda komp med ett lustigt knäppljud och ett ensligt munspel till Lees coola röst. Bra melodi.

Trevligt hopkok

Sista skivan med Ultimate Spinach kom 1969. Här hade ledaren i gruppen Ian Bruce Douglas slutat. Efter vad jag förstått så tröttnade han bara och slutade rakt av. Det finns ett par intervjuer med honom på internet men jag vet inte hur pass tillförlitliga de är.

I stället för Ian så anslöt delar av bandet med Chevy Chase Chameleon Church, nämligen Ted Meyers och Tony Scheuren. De har stått för nästan alla låtar på det här albumet. Mycket av musiken är glad rock, en del är country- eller folkrocksinfluerat. På sidan två så finns ett par låtar som mer påminner om tidigare alster. På det hela taget ett trevligt hopkok.

Skivan inleder glatt och uppsluppet med Romeo and Juliet. Bra driv med orgel och gitarr. Sånginsatsen är engagerad och soulfull med bra körarrangemang. Känns lite garagerocksaktigt på ett bra sätt.

Some days you just can't win är stillsam och eftertänksam med bra gitarr och avancerade glidande arrangemang som ligger lite ur fas på ett svävande sätt. Några få instick på piano finns också med. Dynamisk men stillsam.

Daisy är tillbaka med mer driv och garagerock igen. Har till och med en del spridda rop och annat mitt i, men de blandas in fint.

Sincere har en behaglig ljudbild med piano och gitarr i skönt samspel. Känns ganska näpen i sin stil med bra melodiös countryrock. Sånginsatsen är också riktigt bra och tydlig.

Eddie's rush är en långsam barblues. Bra gitarrspel och en del piano men inget riktigt speciellt. I slutet kommer ett ganska distat munspel och det kokar ihop bra på ett ställe också. En rent instrumentell låt.

Sida två inleder med Strange-life tragicomedy som är en vandrande dynamisk låt med engagerad sång. Har en mycket trevligt akustisk passage med en underbar melodi. Kompet är varierat med ljusa och mörka stämningar.

Reasons är den första låten med Barbara Hudson på sång. Kristallklart, ljuvt och melodiöst. Perfekt komp med blandning av akustiska och elektriska ljud. En del duettsång i refrängen. Både folkrock och countryrock med sånginsatsen på väg mot klassisk musik.

Happiness child anlägger en grym baston i början men sen fortsätter de i en fin folkrocksstil med en del intressanta sångarrangemang och svävande orgel. Mycket temperament, dynamik och variation i kompet under den fina grundmelodin.

Back door blues är en uppsluppen låt med en viss uppstudsig garageaktig blues i vissa toner. En annorlunda grym sprucken gitarrton hörs på ett par ställen.

The world has just begun är en stämningsfull folkrockslåt med bra sång- och körsångsinsats. Bra distade gitarrtoner ligger utspridda på välplacerade ställen. Mycket dynamik och variation.

Den sjuttonde november

För 20 år sen den sjuttonde november 1995, en fredag var det snöstorm och till min stora lycka var skolan stängd. En dag man minns med värme och tydlighet. Den var inte lika rolig och underbar för alla förstås med alla träd som blåste ner, problem i trafiken med mera. Men jag tänkte i alla fall skriva om någon musik med snöanknytning. Den första låten som jag kom att tänka på var Snowbird en väldigt stark och bra låt. Den finns med på skivan Elvis country (I'm 10000 years old) med Elvis Presley från 1971 utgiven av RCA.

En annorlunda skiva med en del annorlunda grepp. Mest annorlunda är nog att låten I was born about ten thousand years ago spelas några sekunder mellan varje låt på skivan som en liten följetong. Sen är ackompanjemanget med vinande gitarr lite oväntat för ett Elvis-album men hans styrka som sångarna matchar det mycket bra. Musiken har en väldigt svängig, improviserad och glad känsla över sig och det smittar av sig på lyssnaren. Många låtar är rörande och många är rockiga. Sen finns den genuina countryn och bluesen där också. En fantastisk skiva.

Den underbara Snowbird inleder. En väldigt fin version med Elvis varma röst som försiktigt lägger fram låten i ett fint arrangemang som är troget Anne Murrays version med det speciella lite suddiga gitarrljudet.

Tomorrow never comes är lite åt gospelhållet. Ett speciellt trumarrangemang med tunga taktfasta slag. Sen kommer en del stråkar in på ett fint sätt. Elvis sjunger underbart.

Little cabin on the hill är lite svängig gladlynt country med stänk av bluegrass och rock n roll. Mycket munspel och fiol. Innerlig sånginsats av Elvis.

Whole lot-ta shankin' goin' on den gamla klassikern. Inleder grymt med kokande gitarrer. Härligt avslappnat sjungit och speciella avskalade gitarrljud längre fram genom låten.

Funny how time slips away är en stillsam vaggande låt. Elvis gör den levande och vacker med sin intensitet och värme. Här finns ovanligt nog lite orgel.

I really don't want to know är en vacker lugn låt. Elvis sjunger med stort engagemang och känsla. Det är mycket dynamik och temperament. Fint piano och gitarr också.

Andra sidan inleder med There goes my everything är en fin lugn låt. En stil som Elvis lyckas fantastiskt bra med. Fin melodi och bra sparsmakade körinsatser och stråkar.

It's your baby, you rock it har väldigt bra gitarr med annorlunda ljud. Fint munspel och en bra kvinnlig kör. Elvis sjunger med fin försiktig innerlig känsla.

The fool är annorlunda med ett tungt blueskomp. Elvis sjunger väldigt bra i den här också.

Faded love fortsätter med ganska tungt komp och en del grym vinande gitarr. Elvis sjunger på underbart som alltid.

I washed my hands in muddy water är en snabb låt med bra piano, gitarr och munspel. Dessutom en del blås. Elvis toppar alltihop på ett glatt och svängigt sätt. Kokar ihop bra och intensivt.

Make the world go away är mycket vacker med fina självklara gitarrtoner och piano eller stråkar på precis rätt ställen. Elvis sjunger med stor innerlighet och känsla förstärkt på ett fint sätt av en kör. Avslutar skivan väldigt rörande.

Blandat att vara sessionsmusiker

Vad har Mark Heyes gemensamt med Simon and Garfunkel? De har båda spelat in en skiva tillsammans med Hal Blaine, Larry Knechtel och Joe Orborne. Mark Heyes koncentrerar mycket på blues. Hans enda skiva såvitt jag vet heter The words and music of Mark Heyes och är ett privatpressat album från 1971 på en etikett som kallas Good sounds recording.

Alla låtar är skrivna av Mark Heyes själv och han beskrivs som en kompositör, gitarrist och poet på baksidan av skivomslaget. Hans medmusikanter är välkända sessionsmusiker från Los Angels. Hal Blaine på trummor, Joe Osborne på bas samt Larry Knechtel på orgel och piano. Märkligt. Man undrar varför han slutade med musik.

Musiken är mestadels blues med en del folkrocksinslag. Mark sjunger på tre av låtarna och det är de som sticker ut, resten är instrumentalt. Inget jättebra album som det är värt att leta reda på. Men det är inte dåligt heller. Påminner inte direkt om något särskilt. Bluesen är ganska BB King-aktig. Folkrockslåtarna ger med sin skörhet vissa associationer till t ex Easter everywhere eller första Mother Earth.

Together inleder skivan. En långsam lite bitter blues med mycket orgel och en del gitarr.

Freedom har en fin melodi och en skör ärlig sånginsats. En ganska hoppfull och upprymd men återhållsam låt. De träffar rätt i sin genuina lite försiktiga stil. Skivans bästa låt. Hal Blaine vräker på rejält på trummorna.

Första sidan avslutar med den instrumentella låten 4:30 blues. Den inleder stillsamt med piano och gitarr. Efter ett tag byts pianot ut mot orgel. De får även in ett solo på bas. Gitarren är ganska glad i sin ton och bluesen är medryckande och gungande men inte tung.

Andra sidan inleder med Dreams. En mer folkrockig glad melodi med en bra sånginsats och driv. Har ett mer mörkt mellanspel och slut.

4:40 blues är som på första sidan en lång instrumentell blueslåt. Har en lite tätare och rökigare stämning. Mycket bra pianospel i en improviserad sekvens. Sen kommer orgeln och det är nästan lite funkigt dansant. Reprise avslutar skivan med sina 41 sekunder. Ett litet kombinerat orgel- och trumsolo.

Tonsatt Fader vår

Bob Bohanna har jag skrivit om tidigare. Han spelade in en skiva med gruppen Morning Glory. Här har han istället samlat gruppen Pure love and pleasure som kallar sin enda skiva för A record of pure love and pleasure. Den gavs ut på märket Dunhill 1970.

Förutom Bob Bohanna som spelar gitarr, bas och sjunger bestod gruppen av David McAnally på sång, Pegge Ann May på sång, John Allair på orgel, piano och sång samt Dick Rogers på trummor och sång. De ser glada ut på omslaget.

Den här skivan är mindre psykedelisk än Morning Glory men det är fortfarande mycket ljud, tätt och intensivt. Lite psykedeliskt och rockande men har även influenser av ren rock med stänk av country eller folk. Det myckna ljudet blir lite påfrestande ibland och det glimmar till de gångerna när de tonar ner ljudbilden något och blir mer sparsmakade.

Too Scared To Go är en ganska orgelintensiv driven låt med ett smittande riff som nästan låter som en xylofon. Sången framförs av David McAnally. En del surrande gitarr i slutet.

All In My Mind har maffiga trummor i inledningen. Sången framförs av Pegge Ann May med lite kör också på vissa ställen. Betydligt lugnare än föregående låt. Ökar i intensitet i slutet med en massa gitarr.

What'cha Gonna Do är en frejdig låt med trevligt ljust piano i ena högtalaren. Någon sorts countryfierad music hall som är medryckande och trevlig.

My lies har ett taktfast lustigt bakgrundskomp som påminner om någon mycket modernare låt. Sen sjunger de duett med en del lyrisk gitarr i någon sekund ibland. En del stökigt piano också.

Hard times är en låt med bra engagerad sånginsats av David och komp på en lagom nivå med gitarr med mycket temperament. Sparsmakat och udda traktering. Tungt och dynamiskt med spännande och varierade sångarrangemang. Den ökar i intensitet också mot slutet med orgel och gitarr i tätt samspel innan sången kommer tillbaka.

Andra sidan inleder med låten Mama said en släpig men taktfast låt med bra sångarrangemang och speciell huvudsångare. Lite soul eller gospel över den här låten.

Joyce är en lugnare mer folkrocksinfluerad låt med stämsång. De får till en bra stämning i låten. Ljudet är lite för starkt på något sätt för att det ska bli riktigt fantastiskt bra.

Relax är en tung hårt dunkande rocklåt. Ett instrumentalt parti i slutet har en massa överstyrd gitarr som trakteras på ett annorlunda sätt.

Love, love, love you är en snabb glad countryinfluerad låt. Har ett mjukt trumsolo som är riktigt udda i sin takt. Kaotiska sångarrangemang.

Sista låten heter The Lord's prayer och är en tonsättning av orden i Fader vår. Är stämningsfylld med lågmält komp med mycket dynamik. Melodin är bra. Sen kör de improviserade partier med orgel innan låten kommer tillbaka. Maffiga trummor. Påminner lite om Mad River och deras låt Merciful Monks. En del bra körsång som har en mäktig klang.

Dynamisk hårdrocks-pop

News of the world var Queens sjätte album. Det gavs ut 1977 av EMI. Det är mitt hittills enda album med Queen. Jag skaffade det efter ett Family Guy avsnitt där Stewie blir vettskrämd av omslagsbilden på en sorts androgyn robot. Bilden är anpassad från en amerikansk science fiction tidskrift från 50-talet där Frank Kelly Freas hade ritat ungefär samma bild. Sen ritade han en anpassad bild till skivomslaget.

Musiken är ganska tung, ibland snabb och aggressiv och ibland berättande. Det är pop men ändå väldigt mycket idéer som ofta är väl utförda. Musiken är dynamisk och temperamentsfull och de har den speciella Queen-känslan med ljusa röster och bombastiska storvulna men ändå smakfulla anslag. En del låtar är förvånansvärt råa i sitt sound. En skiva som kan passa bra när man vill vakna till i höstmörkret. Den tappar lite fokus stundtals men det blir aldrig dåligt trots en del skumma effekterna på rösterna.

We will rock you inleder riktigt bra med handklapp och halvt talad sång med viss stämsång inblandat. Mot slutet kommer en rå elgitarr och rundar av en riktigt bra låt.

De följer upp bra med nästa låt klassikern We are the champions. Lite för majestätisk kanske men de får till bra moment med sparsmakat piano och engagerad sång eller ibland när de drar på med trummor, elgitarr och en massa stämsång.

Sheer heart attack är en väldigt snabb låt med gitarr som rusar och ganska aggressiv sång. En del skum vinande sång på vissa ställen.

All dead, all dead lugnar ner tempot. En berättande ballad med piano.

Spread your wings fortsätter i ett lugnare tempo men lite mer åt powerballadshållet. Kryddat med ett par gitarrstänk.

Fight from the inside inleder med hårda tunga futuristiska ljud. Sen fortsätter det med bra gung och hård sång.

Get down, make love har en ganska skum takt och ett hårt anslag. En del futuristiska inslag med tongeneratorljud.

Sleeping on the sidewalk är en ganska rak rocklåt i svängigt bluesigt tempo.

Who needs you är ganska annorlunda med en halvakustisk avskalad ljudbild. Lite calypso. Med typisk Mercury sång.

It's late har en mer ljudlig framtoning. En powerballad. Har en bra gitarreufori i slutet.

My melancholy blues är nästan ackapella men en del piano. Inte riktigt en blues mer åt jazzhållet i så fall.

Kvartetten som var en trio

Kvartetten som sprängde var en en trio bestående av Rune Carlsson på trummor, Fred Hellman på orgel och piano samt Finn Sjöberg på gitarr och flöjt. De gav ut sin enda skiva Kattvals på märket Grump 1973. Den är en rent instrumentell skiva. Tydligen ska de ha varit en kvartett ursprungligen med Margareta Söderberg på sång. Men hon slutade.

Musiken på skivan är som sagt instrumental och det är mycket orgel. Har en del svensk folkton över sig och en hel del jazz men på andra sidan finns spår av Allman Brother skulle jag säga. Mycket improvisationer i långa melodislingor som försvinner och kommer tillbaka igen. Samtliga låtar är egenkomponerade.

Andesamba är lite latinsk i rytmerna men har även mycket svensk folkton i sig. Bra gitarr i inledningen men sen blir mycket orgel. För att sen bli mer gitarr igen.

På en sten har mycket mer folkton över sig. Lite flöjt som Djungelboken i inledningen. Bra gitarrslingor tar sedan vid tillsammans med dallrande orgel och viskande trummor. En bit in i låten kommer det en massa bra piano också.

Gånglåt från Valhallavägen är skivans bästa låt. Den inleder med ljudet av bjällror eller liknande. Bygger upp en viss atmosfär sen kommer själva melodin med bra gitarr och trummor och orgel i bakgrunden. Melodin är mycket bra och atmosfäriskt vandrande i stilen. Mycket dynamik samtidigt som det är väldigt avslappnat och improviserat.

Andra sidan inleder med titellåten Kattvals den påminner om sista låten på första sidan. Den här har ett mer jazzigt anslag i sina improvisationer. Kanske nästan kan säga att det är lite Allman Brothers Band och Whipping post över den.

The sudden grace påminner väldigt mycket om en annan låt som jag inte kan placera. Mer Allman Brothers måste jag nog säga. Kanske In memory of Elisabeth Reed.

Vågspel inleder med avlägset orgelspel som växer i styrka. Ska inte säga att det är lite kyrkorgel över det men det kanske det är ändå stundtals.

Ölandsshuffle avslutar skivan. Har ett smittsamt riff som öser på från gitarren i fint samspel med trummor och orgel. Ett väldigt plötsligt slut utan någon fadeout.

Terminator blues

Scenen där Arnold Schwarzenegger kör iväg på en Harley Davidson motorcykel till tonerna av Bad to the bone i filmen Terminator 2 är riktigt grym. Den låten framfördes av George Thorogood and the Destroyers och finns med på deras skiva Bad to the Bone. Den kom 1982 på EMI. Men det finns inget 80-talsaktigt över musiken eller soundet på skivan som tur är. Istället bjuds vi som lyssnare på riktigt bra rock n roll med positiv attityd och fina solon. De spänner över många stilar men främst är det rock n roll och blues som en hyllning till Chuck Berry. Saxen får det ibland att bli lite New Orleans stuk eller kanske Johnny and the Hurricanes känsla. Vilt och välspelat.

Gruppen bestod av George Thorogood på sång och gitarr, Hank Carter på saxofon och sång, Bill Blough på bas, Jeff Simon på trummor och Ian Stweart på piano. Det här var deras sjätte lp.

Back to Wentzville inleder i snabbt rock n roll tempo. Flera fina Chuck Berry influerade gitarrsolon ala Johnny B good och bra saxsolon.

Blue highway är en lugnare låt men den har ett bra driv ändå. Har ett strålande fint solo på sprucken slide-gitarr. Obemärkta pianotoner och ett saxsolo förhöjer stämningen också.

Nobody but me är en annorlunda låt i mer modern upprorisk stressad stil. Som en rock n roll låt delvis men i väldigt uppskruvat tempo.

It's a sin är en långsam låt med en viss blueskänsla i melodin men skickligt maskerad.

New boogie chillun är en klassisk låt av John Lee Hooker. De gör en bra version här med ett växande tryck och intensitet.

Andra sidan inleder med klassikern Bad to the bone. Taktfast avslappnat men självklart i sin brutalitet. En del bra gitarrsolon och saxsolon glimmar till ibland.

Miss LuAnn är en snabb positiv låt i lite Gator Creek anda.

As the years go passing by är en långsam lågmäld låt. En trevlig variation i tempo.

No particular place to go är en väl genomförd rock n roll klassiker. Både gitarr, piano och sax kommer till användning.

Wanted man ändrar stilriktning totalt med böljande akustisk gitarr en vacker melodiös countryrockstil signerad Bob Dylan.

Tillbaka till rötterna

Jorma Kaukonen var gitarrist i den klassiska psykedeliska rockgruppen Jefferson Airplane som jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Han var även med i gruppen Hot Tuna som jag också skrivit om tidigare. Men här tänkte jag skriva om Jormas första soloskiva Quah som kom ut 1974 utgiven på Jefferson Airplanes egna etikett Grunt. Det är fullt av genuin trevlig och snäll akustisk gitarrmusik. Albumet har ett härligt roligt omslag också, ritat av Margareta som jag tror var Jormas dåvarande fru.

Musiken är helt akustisk gitarrmusik det är folkrock mer än blues. Det påminner en del om John Fahey och hans akustiska gitarrmusik. Det är lite singer songwriter över det hela och trevligt att lyssna på melodierna. Musiken visar verkligen på Jorma Kaukonens breda musikaliska register och djupa genuina kunnande. Från Blind Lemon Jefferson, via Jefferson Airplane till Mississippi John Hurt inspirerad folkmusikalisk blues på den här skivan.

Genesis inleder. En stillsam låt med en stråkar och en massa vacker akustisk ackordbaserad gitarr. Ibland bryter bluesbaserade passager in.

I'll be alright fortsätter i en berättande stil med flyhänt gitarrspel. Avslutningen har en kul knorr.

Song for the north star har en fin melodi som byggs upp av ett sparsmakat komp med både ackord och strängknäppande. Stråkar kommer in ibland och är smakfullt arrangerade.

I'll let you know before I leave är en instrumentell låt. Känns väldigt bekant. Här känns det tydligt att det är två gitarrer i samspel. De kompletterar varann på ett bra sätt.

Flying clouds har en fin melodi och bra stråkar och gitarr. Påminner mycket om tidigare låtar på skivan med en väldigt stark melodi.

Another man done gone är en blueslåt. Fin bottleneck spricker igenom riktigt bra. Blues i samma anda som Mississippi John Hurt.

Andra sidan inleder med I am the light of this world. Har en viss medeltidskänsla precis på första tonerna. Har en fin melodi och framförs på ett trevligt sätt.

Police dog blues är en blues i behaglig Mississippi John Hurt tappning.

På Blue prelude framförs sången av Tom Hobson. Han har inte en lika pigg och behaglig röst som Jorma tyvärr. Blueskompet är väldigt bra med mycket känsla.

Sweet Hawaiian sunshine framförs också med Tom Hobson på sång. Tyvärr låter inte sånginsatsen bra, den är i det närmaste parodisk. Gitarrspelet är bra med en massa härliga svävande vridande toner. Hawaiigitarr när det är som bäst.

Sista låten Hamar promenade har fina bluestoner som växer fram. En riktigt rockig låt trots att den är hel akustisk. Lyckas att rädda skivan från de två föregående låtarna.

Bad moon rising

Creedence Clearwater Revival är en välkänd grupp. De gjorde flera klassiska låtar. Men utöver just de klassiska låtarna känner inte jag till mycket om deras musik. Därför köpte jag en av deras skivor. Det blev Green River från 1969 utgiven på märket Fantasy. Min favoritlåt med dem Bad moon rising finns med här.

Gruppen bestod av John Fogerty på gitarr och sång, hans bror Tom Fogerty på gitarr, Doug Clifford på trummor och Stu Cook på bas.

Musiken är överraskande hård på gränsen till hårdrock särskilt på första sidan. Sen finns de mer folkrockiga låtarna också. Tyvärr är det nog bara de jag redan kände till som är riktigt bra. De andra bara är. Inget man direkt minns men inget som är jobbigt att lyssna på heller. Det här albumet anses som ovanligt kort tidsmässigt men jag tycker inte att det är något som direkt märks. Om jag ska jämföra med något jag hårt tidigare så säger jag de två sista albumen med Blue Cheer. John Fogertys röst tycker jag påminner en del om Björn Skifs röst.

Green river är en rätt tung, hård och lite skrämmande låt med råa stingiga gitarrtoner.

Commotion har en del basriff och stötvis melodi och sång. En hård blues.

Tombstone shadow har lugna långa vinande gitarrtoner. En ganska avslappnad rockande blues.

Wrote a song for everyone här känner jag igen det jag trodde var Creedence Clearwater Revivals sound och stil. En ganska melankolisk böljande folkrockig och bluesig berättande sång.

Andra sidan inleder med fantastiska Bad moon rising en frejdig melodi och ett fint sprucket gitarrsolo som är grymt bra och härligt att lyssna på. Väldigt fin traktering på gitarren genom hela låten.

Lodi är en annan klassiker. En eftertänksam låt i lugnt tempo. Ronnie Hawkins har gjort en cover på den. Växlar mellan verserna med en ganska egendomlig gitarrsekvens.

Cross-tie walker fortsätter i samma stil men med en väldigt annorlunda och tydlig basmelodi.

Sinister purpose är ren hårdrock med tunga riff. Mycket fjädrad bas. Även en del solo på gitarren med långa överstyrda vridande toner.

The night time is the right time är en Ray Charles låt som i denna tappning blir en riktigt hårt rockande bluesig låt med mycket gitarr med mycket överstyrning och darr.

Behaglig sirap

Bobby Charles album från 1972 utgivet av Bearsville blir som ett The Band album. Levon Helm, Richard Manuel, Rick Danko och Garth Hudson är alla med. Dessutom John Simon som var inblandad i The Band som producent är med. En kul detalj är John Till också som spelade med Janis Joplin och som dessutom var gammal kompis med Richard Manuel också medverkar.

Låtarna är behagliga snälla och berättande. De går i ett lunkande trevligt tempo. En viss Eureka brass band och New Orleans jazz känsla infinner sig. Stilen är avslappnad och okomplicerad. Dr. John eller Mac Rebbenack som han heter har en cool jazzig pianostil.

Detta är den tunga eftertänksamma och melankoliska sidan av New Orleans. Flera låtar är riktigt bra och helheten bildar ett avslappnat och behagligt höstigt bakgrundsljud. Kanske kan liknas vid lönnsirap. Underbare Fats Domino var en av Bobby Charles stora idoler och han var från Louisiana.

Street people inleder.

Long face har ett fint visslande i ena högtalaren.

Fina eftertänksamma pianotoner fyller I must be in a good place now, kanske Dr. John som spelar han medverkar också. Den här låten är lite New Orleans jazzig.

Save me Jesus har ett skönt återhållsamt driv. En väldigt medryckande melodi. Bobby sjunger bra och kompet varieras på ett obemärkt sätt.

He's got all the whiskey inleder med fingerknäpp och sång med något enstaka gitarrknäpp. Sen kommer trummor. En långsam blues. Sen kommer även en del blås och en del piano in i kompet. Svängigt och medryckande.

Andra sidan inleder med Small town talk en väldigt snäll och behaglig låt. Väldigt skört sjungen och en knasig orgelslinga som låter väldigt försiktigt uppstudsig. Lite samma stämning som i Harry Nilsons Everybody's talking.

Let yourself go har en del countryrockskänsla över sig.

Grow too old har ett lite tyngre men väldigt frejdigt gung med mycket elgitarr och efter en stund en trumpet.

I'm that way är pianodriven New Orleans blues mixat med en massa svävande slidegitarr. Riktigt bra återhållet gung med bra melodi och sväng. Mycket improvisation.

Tennessee blues inleder eftertänksamt och tungsint med ringande countrygitarr och en del dragspel signerat Garth Hudson tror jag.

Musikalmaterial

Den här rackaren köpte jag mest för att man har stött på gruppnamnet The Moody Blues ett antal gånger så nu tyckte jag att det var dags att kolla upp gruppen närmare. Jag köpte ett exemplar av deras sjunde lp Every good boy deserves a favour. Den gavs ut 1971 på märket Threshold.

Jag vill kalla det pop med inslag av pompös musikal eller filmmusik. Stundtals inslag av folkrock eller countryrock i ljudbilden. Deras trummor och bas låter precis som Simon and Garfunkel på deras sista lp vilket tyvärr inte är beröm. The Moody Blues får stundtals till fina melodier men ljudbilden är ojämn och speciellt den väldiga dynamiken i ljudet blir tröttsam. Hur t ex discogs kan genrebestämma den här skivan som psykedelisk rock är en gåta.

Vilka gruppen bestod av är inte lätt att utröna från omslaget. Det står inget om medlemmarna eller om vilka instrument som spelas på skivan och liknande. Texterna till samtliga låtar finns med på ett litet blad eller insert med ett foto på ena sidan.

Procession inleder. En väldigt underlig låt eller mer ljudkollage med körsång, lustiga ljud och vissa melodiösa sekvenser som spänner över allt från österländska toner, barock, visa och kyrkomusik.

The story in your eyes är en mer rak rocksång med elgitarr, piano och en bra sånginsats. Fin melodi.

Our guessing game är en mer stillsam sång med vissa Tommy Körberg liknande toner i sånginsatsen.

Emily's song är en vacker melodi med flöjt, stråkar, xylofon och en del bastuba och oskyldig melankolisk sång. Viss känsla av Simon and Garfunkel i deras sena period.

After you came inleder lovande med akustisk gitarr sen kommer en väldigt ljudlig bas in. Låten blir sedan väldigt driven och fläskig.

Andra sidan inleder med lite flöjt i låten One more time to live. En fin melodi med ett stort dynamiskt omfång så att man får sänka volymen. Melodin ändrar sig lite grann i det mest högljudda partiet innan flöjten kommer tillbaka. I det högljudda partiet låter trummor och bas precis så maskinellt som på de sista låtarna med Simon and Garfunkel. Samma säregna deklamatoriska körsång som i första låten på ett par ställen.

Nice to be here har en behaglig melodi och trevlig sånginsats. Tyvärr har de det mjuka bas och trumljudet som låter väldigt maskinellt. Ett märkligt inslag är en väldigt framfusig elgitarr på ett par ställen och en lika prominent pedal steel gitarr på ett par andra ställen. Känns som en danslåt.

You can never go home har en långsam melodi med svepande pedal steel toner och stråkar. Ganska skrikig sånginsats.

My song avslutar skivan. Den har lite känsla av klassisk musik med piano och stråkar. Eller någon sorts musikalmusik. Känns som filmmusik en bit in i låten.

Bortom kontroll

Blue Cheer är ett roligt band att samla på. De gav ut ganska många plattor själva och deras olika medlemmar gav ut flera album i olika konstellationer. De är givande att leta efter och lyssna på eftersom de oftast är fyllda med bra musik. En bonus är också att de ofta går att få tag på tämligen lätt.

Här tänkte jag skriva om det första soloalbumet som originalgitarristen i Blue Cheer Leigh Stephens gav ut. Det har titeln Red weather och gavs ut av Philips 1969. Det spelades in i England med flera brittiska musiker bland annat Nicky Hopkins på piano. Leigh själv sjunger och spelar gitarr.

Musiken är ofta vild nästan bortom kontroll. Viss blueskänsla i en del låtar och lite jazzinfluenser i andra men oftast som sagt vilda distade saker. Ett par låtar är riktigt bra och alla låtar har sina stunder så inget dåligt på skivan heller.

Another dose of life inleder med en underbart förvriden blues. Grymt avstämt driv och en massa förvridna toner som pendlar mellan galenskap och insikt.

Drifting har en lite mer jazzig framtoning med mjuka trummor. En hel del piano men det börjar liksom aldrig riktigt. Den vilda galenskapen infinner sig inte på samma härliga sätt. Dessutom är det en rent instrumentell låt.

Indians har ett härligt fjädrande gitarrljud och härliga bastrummor. Sen har den tyvärr ett annat påhittat visselljud. Extremt bruten melodi men den håller ändå ihop i sitt sammanhang. Vissa sekvenser har ett riktigt skönt lössläppt gung med mycket dynamik speciellt mot slutet.

I grow higher inleder med öppna klara eftertänksamma spruckna gitarrtoner sen börjar han sjunga men sån extremt distad men intensiv röst. Det blir en grym kontrast med ackompanjemanget som fungerar väldigt bra och effektfullt. Speciellt slut där låten tystnar sen kommer den tillbaka med svepande ljud och den extremt distade vilda rösten. Känns som man nyss kommit in efter att ha varit ute och gått i väldigt stark blåst när den väl är slut.

Titellåten Red weather inleder andra sidan. Råa gitarrtoner som bubblar och kokar över ett lugnt komp i övrigt. Fjärran sång som matchar ljudbilden på ett bra sätt.

If you choose too har en mer dröjande avslappnad bluesig atmosfär. Ljudbilden är väldigt varierad med bra både gitarr och piano.

Joannie mann fortsätter i en bluesig stil men mer tungt gungande och engagerad mer klar sång. Fint samspel mellan trummor och gitarr i långa hårt gungande improvisationer. Ökar i intensitet på ett häftigt sätt mot slutet.

Skivan avslutas med den instrumentella låten Chicken pot pie. På samma sätt som Drifting på första sidan så byggs den upp av en kort melodisekvens som spelas upp på varierande sätt om och om igen. Den här är mindre jazzig än den på första sidan. Ganska kul att lyssna på ändå.

Poppärlor med Doris

En svensk skiva från 1970 med endast engelska låtar. Doris Svensson med Did you give the world some love today baby. Utgiven av Odeon. Bjuder på tre strålande pop-pärlor.

Musiker på skivan som nämns på omslaget är Berndt Egerbladh som är en välkänd TV-personlighet med program som Två och en flygel eller långa minnesprogram om 40-, 50- och 60-talet. Han skrev flera av låtarna på den här skivan och var även producent och arrangör. Han spelar orgel och antar jag piano. Trummor spelas av Janne Loffe Carlsson, Bengan Carlsson spelar gitarr och Lukas Lindholm spelar bas.

Musiken är i sina bästa stunder skör med fin sånginsats av Doris och en massa spännande instrument som fyller ut melodin i omväxlande vackra arrangemang. Påminner kanske lite om Eartha Kitt och hennes Sentimental Eartha. En låt är psykedelisk i Jefferson Airplane, Ultimate Spinach eller Ill Wind mening. Kanske även den sköra låten på Easter Everywhere. Skivan verkar gravt missförstådd på olika internet-sidor där den beskrivs som fusion eller funk vilket absolut inte stämmer på minsta sätt.

Titellåten Did you give the world some love today, baby inleder. En välkänd och väldigt vacker låt. Doris sjunger med en ganska trasig men härlig röst. Melodin är vacker och byggs upp vackert av ömsom ljuva stråkar och av trasig elgitarr i härliga småknasiga toner. Mycket dynamik och på något ställa stannar allt utom en försiktig sång och ett fint kontemplativt piano.

I wish I knew är en välkänd låt som här kommer i en ganska långsam men svängig version med orgel och en del blås. Doris sånginsats växer i intensitet genom låten på ett bra sätt.

Grey rain of Sweden är en väldigt stillsam låt. Ingen direkt melodi men bra piano. Sången låter som en duett med Doris väldigt tydligt men en annan röst svagt och outgrundligt i bakgrunden.

Waiting at the station är en snabbare låt. En del munspel, fiol och akustisk gitarr på ett lustigt sätt.

Don't har en hel del stötvis levererat blås. Ingen direkt melodi men mycket drivande rytm. Inte riktigt funk men kanske något åt hålllet.

Daisies är stillsam med piano och akustisk gitarr. Trasig sånginsats och en ljuvlig skör melodi. Lite flöjt kommer till och med in på ett ställe. Underbart arrangerat. En viss medeltids eller barock känsla.

Andra sidan inleder med You never come closer är en underlig vridande låt. Långsamt tempo och märkliga rytmer. Aningen psykedeliskt till och med. En nattlig irrfärd.

Whispering pine är låten med The Band. En underbar låt och här i en strålande skör avskalad version. Piano och akustisk gitarr matchar Doris sånginsats perfekt. Bra trummor förstärker på ett bra sätt och vackra stråkar är mycket bra arrangerade. Hela låten svävar som en dröm. Berndt Egerbladh sjunger i lite kaotiska sångarrangemang mot slutet. Förstärker den avslappnade stämningen.

I'm pushing you out påminner om Don't från första sidan.

Won't you take me to the theatre är någon sorts barnlåt i music hall stil. Ganska jobbig faktiskt men inte utan viss charm.

Beatmaker ytterligare en låt med pumpande blås liksom I'm pushing you out och Don't men den här har mer melodi och en ganska cool sånginsats.

Bath avslutar skivan. En Harry Nilson låt. Har en stark Beatles influens skulle jag säga. Lite showaktig.

Sammantaget en bra och kul omväxlande skiva med tre eller fyra riktigt bra låtar, några helt okej låtar och kanske två som de kunde skippat.

Smälter ihop

Fortsätter på temat med skivor utgivna 1976 men med en totalt annorlunda musik. Aerosmith gav ut sin fjärde och vad jag förstått bäst ansedda skiva 1976. Den heter Rocks och gavs ut på märket CBS eller Columbia i USA. Mitt exemplar är en holländsk pressning. De kom från Boston.

Aerosmith är en hårdrocksgrupp och de spelar snabb party-hårdrock med mycket energi. Om jag förstått rätt så liknas de vid Rolling Stones men jag kan inte se någon sådan likhet. Gruppen bestod av Tom Hamilton på bas, Joey Kramer på trummor, Joe Perry på gitarr och Steven Tyler på sång och piano. Banjon som Paul Prestopino spelar på en låt lyckas jag inte höra.

Låtarna låter allihop ganska lika det är hård energisk partymusik med enstaka stänk av lite mörkare toner som smälter ihop. Inget som jag spelar ofta men det är konsekvent och inte dåligt.

Back in the saddle again inleder med skrämmande toner med bra driv sen kommer ganska överdriven skrikig sång.

Last child inleder med en akustisk sekvens sen blir det ganska lugn men tung musik. Ett fint svävande solo med bra gitarr och bas.

Rats in the cellar är en snabb låt med åkande långa gitarrtoner. En inte fullt så skrikig sånginsats.

Combination är också en sån euforisk hård låt med en del fina svävande toner. Kul skramlig distad gitarr på ett ställe mot slutet.

Andra sidan inleder med Sick as a dog. En lite lugnare låt med viss dynamik.

Nobody's fault har energiska trummor och en del bra gitarr.

Get the lead out kör på med hög energi. Bra bas i slutet.

Lick and a promise kör på i nästan boogie-takt.

Home tonight är en lugnare låt. Har lite mer melodi, kanske lite för högljudd sång. Annars är det skivans bästa låt.

Magiskt, episkt och privatpressat

Relatively Clean Rivers är ett magiskt privatpressat album med musikern Phil Pearlman. Det är utgivet 1976 och på etiketten står det Pacific Is. Med ett öppet improviserat melodiskt ljud så hörs det att det är från Kalifornien. Det bygger vidare i en fin tradition med grupper som Trispichord, Mu, Quicksilver Messenger Service och Grateful Dead eller The Great Society. Tack vare den rika och mycket bra användningen av flöjt vill jag även nämna grupper som The Insect Trust och Ultimate Spinach.

Ljudet är väldigt tydligt och rikt med väldigt bra akustisk gitarr och elgitarr samt flöjt utan att vara direkt mycket solon. Samspelet mellan instrumenten är fantastiskt speciellt med tanke på att han inte kan ha spelat dem samtidigt. Låtarna är välkomponerade och har väldigt medryckande och minnesvärda melodier. Trots att de är ganska korta så känns varje låt som ett musikaliskt miniepos. Melodierna och alla instrument som bygger upp dem flödar mycket vackert och varierat.

Phil Pearlman hade hjälp av Kurt Baker på gitarr och lite sång, Dwight Morouse på trummor, Hank Quinn och John Alabaster spelar också trummor på en låt. Annars spelar Phil själv alla instrument från flöjt, sång, gitarr, bas och munspel. Det här en av de mest kända och omtyckta privatpressade skivorna som finns.

Det ska vara en plansch eller insert med i skivan också men den fattas i mitt exemplar som annars är ett original. På insidan av det uppfällbara omslaget så finns alla texter till låtarna med. Omslaget och gruppnamnet antyder att Phil Pearlman var intresserad av miljö men även av elektronik. På baksidan finns nämligen en bild på en massa elektroniska komponenter t ex olika typer av resistorer.

Kalaset inleds med Easy ride. Öppnar med en akustisk ton som nästan är bluegrass. Direkt efter kör en driven halvt elektriskt och halvt akustiskt ackompanjerad låt igång. Ljudbilden är strålande med briljanta toner på gitarren och ibland även en del munspel. Det låter folkmusik från Appalcherna om det.

Journey through the valley of O inleder med vindklockor. En mer drömsk mystisk låt med flöjt. Fin sånginsats och lite tyngre emellanåt. Bra elgitarrspel som samspelar i en rik ljudbild med flöjten. Medryckande dynamiskt flödande melodi.

Babylon inleder med rena folktoner i drömsk kontemplativ anda. Sen kommer den igång med ett mer fullt komp. Smälter nästan ihop med föregående låt i någon mening. Ombytlig på ett spännande sätt. Den går in i en frentisk sekvens med rusande munspelstoner eller någon sorts överstyrd elektronik. Sen öppnar den upp igen med sång och gitarr.

Last flight to Eden öppnar med strålande akustisk gitarr i flera lager. Väldigt virtuost och avskalat. Nästan obemärkt kommer en liten vackert inflätad flöjt som sedan styr melodin mer och mer tills låten är slut. Det är ingen sång på den här låten.

Andra sidan inleder med ett Preludium med elektroniska distade melodiska ljud som sedan tystnar och ersätts av ljudet av vågor och fiskmåsar.

Hello sunshine har en frisk härlig melodi med behaglig sång. Gitarrspelet är flinkt och med en halvakustisk känsla. En liten flöjt finns med i bakgrunden. Gitarrspelet är virtuost och obehindrat improviserat. Riktigt härliga annorlunda sekevenser återkommer ständigt och byts obehindrat ut mot andra i ett härligt musikaliskt flöde.

They knew what to say har ett lite tyngre ljud med mer elgitarr och en del bas. En väldigt bra användning av de första banden på gitarren som ger ett kort men bra ljud. Sen kommer bra munspel i slutet.

The Persian caravan är lite österländsk i atmosfären precis i början med snabbt akustiskt gitarrspel. Sen kommer en klar fast men dynsiskt flödande instumentell låt som fylls av flöjt och grym elgitarr och en viskande effekt. Låten är berättande och väldigt återhållsamt dynamisk och varierad kring ett melodiskt grundtema. Riktigt episk.

A thousand years inleder med elektroniska ljud innan fantastisk akustisk gitarr tar vid och sången börjar. En bit in i låten kommer ett längre episkt instrumentell sekevens med underbara gitarrer som har lite folklig stil som om de stod på gårdplanen och spelade.

Mycket mer än bara rytm

En skiva som överaskar och en artist som överaskar. Bo Diddley med Bo Diddley's a twister utgiven på Checker år 1962. Checker var en underetikett till Chess i Chicago. Det här verkar delvis vara en samlingsskiva men den innehåller även nytt material. På omslaget så ser man Bo Diddley med en vanlig gitarr och inte hans vanliga ovanliga rektanguljära gitarr.

Tidigare uppfattade jag Bo Diddley som en egensinnig gitarrist med en speciell och mycket egen rytm. Men här bjuder han på väldigt mycket mer. Det blir folkrocksaktiga toner, surfmusik, snäll musik och tuff musik. Samt hans oförglömliga rytmer och oväntat varierade gitarrspel. Man ser varför Quicksilver Messenger Service hyllade honom.

Det påminner om allt från Elmore James, Buddy Holly till Harry Belafonte, Peter, Paul and Mary och Ray Charles. Det var Bo Diddleys sjunde lp.

Skivan inleds i surfstil med Detour. Väldigt avslappnat gitarrspel med långa efterklanger. Avskalat och behagligt att lyssna på.

She's alright inleder med rop av Bo Diddley och det är många rop från både honom och en kör genom hela låten. Väldigt mycket dynamik genom hela låten. Härligt lössläppta arrangemang.

Doin' the Jaguar har maffiga trummor i inledningen. En kvinnokör sjunger ganska mycket av texten. Bo Diddley sjunger omväxlande med kören. Fina gitarrslingor. Bra driv genom hela låten.

Who do you love den gamla klassikern som Ronnie Hawkins gör den definitiva versionen av. Bo Diddley står för originalversionen han har hittat på den grymma texten och den drivna skrämmande melodin.

Shank är en instrumentallåt. Omväxlande ljudbild och snabbt gitarrspel med korta glada toner. Häftigt call and answer med långa åkningar.

Road runner är en tungt fjädrad gungande lite farlig låt med härlig sång och kör. Riktigt gungande rockig blues. En del galna infall. Bra gitarrspel och en del fint piano.

My babe påminner väldigt mycket om This train med Peter, Paul and Mary. Flinkt härligt gitarrspel. Låten tillskrivs Willie Dixon på skivomslaget men verkar vara en gammal traditionell gospelsång som även Sister Rosetta Tharpe sjöng in. Medryckande med härligt snabbt strängknäppande gitarrspel och fina dynamiska pauser.

Andra sidan inleder med The twister är den tredje instrumentallåten på skivan. Bo Diddley fortsätter att briljera på gitarren. Han får den nästan att låta som en saxofon ibland.

Hey, Bo Diddley är melodimässigt mer det som man tänker på att Bo Diddley spelade in. Men här är texten lite ändrad tror jag. Rytmiskt, medryckande och väldigt eget.

Hush your mouth fortsätter i samma stil med maraccas, snabb gitarr, väldigt rytmiskt och hypnotiskt.

Bo Diddley är Bo Diddleys signaturlåt. Lite långsammare än de båda föregående låtarna men samma fokus på rytm. Mycket fina ljusa skruvande toner på gitarren. Tuff sånginsats.

I'm looking for a woman är en snabb rockande blues. Bra tryck men ändå fint berättande stil. Gitarrspelet är riktigt bra med många finesser och spännande ljud.

Here 'tis inleder riktigt intressant med akustiska gitarrtoner. Lite mer lågmäld även när den kommer igång. Kör och Bo på sång, men här sjunger han väldigt snällt och behagligt. Ett uppriktigt Buddy Holly sound. Ljudbilden är genuin och enkel.

I know avslutar skivan. Den är lite i samma behagliga uppriktiga snälla stil. Nästan lite Harry Belafonte över melodin. Mycket rytm. Fin snabb gitarr. Engagerad sång som bygger upp lite extas nästan på ett ställe.

Sett som en helhet en väldigt positiv skiva som bjuder på många överaskande sidor hos en fantastisk artist som verkligen behärskade många strängar på sin lyra.

Soul med stark melodi

Rena soulskivor brukar jag inte gilla speciellt mycket. Men Barbara Lynn med Here is Barbara Lynn är riktigt trevlig lyssning. Det kanske beror på att den gavs ut på Atlantic 1968. Atlantic brukar ha fint ljud på sina skivor. Dessutom är melodierna alltigenom starka vilket de inte brukar vara på t ex Motown skivor.

Detta var Barbara Lynns tredje skiva och hon har skrivit nära hälften av låtarna själv. Låtarna är korta och kärnfulla och håller ihop bra. Precis som den coola bilden på omslaget signalerar så spelar Barbara Lynn elgitarr på skivan. Hon har en varm uttrycksfull röst.

You'll lose a good thing fångar lyssnaren direkt. En väldigt behaglig själfull låt med luttrad smärta och längtan i hela sitt väsen. Barbara Lynns egen komposition.

Take your love and run är lite mer upp-tempo med en tjejkör. Smakfullt arrangerad.

Maybe we can slip away har ett lite annorlunda mer sparsmakat ljud. Snabbt piano som snurrar på och Barbara Lynn sjunger fint med lite lite körsång på precis rätt ställen. Skivans bästa låt.

Sure is worth it bjuder på mycket olika ljud som är svåra att placera. Melodin är medryckande och smakfull.

Only you know how to love me har en del fin gitarr och piano i en anspråkslös melodi.

I'll suffer, den andra Barbara Lynn låten på skivan. Fina växlingar i tempo med halvt talade partier på vissa ställen. Fin dynamik.

Andra sidan inleder med You're losing me bra driv med trummor och tamburin.

Sufferin' city har en tuffare melodi och en del fint blås och bas. Påminner lite om Working 9 to 5.

Multiplying pain bra melodi med kör i fina arrangemang.

Why can't you love me har inte den där riktiga melodin.

Mix it up baby är lite för modern egentligen. Lite disco-influerad.

This is the thanks I get har en del fin gitarr och bra känsloladdad sång i en ganska avskalad låt. Andra sidans bästa låt. Barbara har skrivit den själv.

Både med och utan Link

Jag har skrivit om två Link Wray skivor tidigare båda två inspelade i hans hemmabyggda studio i hans hem på en gård i Maryland. Den här skivan är också inspelad där men med en annan huvudartist nämligen Mordicai Jones. Inget på utsidan av omslaget avslöjar Link Wrays inblandning men inne i det utvikbara konvolutet så listas Link Wray tillsammans med sina vanliga kompanjoner som t ex Doug Wray och Steve Verroca. Link Wray är tillsammans med Y. Verroca och på vissa låtar Mordicai Jones kompositör och textförfattare till alla låtar utom en Roy Acuff cover. Skivan är självbetitlad och gavs ut av Polydor 1972. Polydor verkar ha givit ut många gitarrhjältar som är lite doldisar i allmänhetens ögon.

Det påminner musikaliskt om Link Wrays två grymma 70-talare. Men Mordicai Jones sjunger på alla låtar och han har inte riktigt samma starka uttryck som Link Wray. På vissa låtar sjunger Mordicai väldigt bra men på vissa låtar passar det inte riktigt. Ibland låter han till och med som John Fogerty vilket blir lite underligt i sammanhanget. Musiken är liknande men det är inte riktigt samma glöd som på Links egna album. Men fortfarande väldigt bra, innerligt och genuint. Link Wray bjuder på fantastiskt gitarrspel som i sin råhet men samtidgt skörhet och virtuositet inte liknar något annat. Ett måste i samlingen.

Walkin' in the Arizona sun inleder. En väldigt vacker skör melodi med svävande slide-gitarr och bra akustisk komp-gitarr som bildar en härlig ljudbild.

Scorpio woman är en mer skrämmande låt med viskande kör i en call and answer stil. Ackompanjemanget är tätt och har ett bra skumt driv.

The coca cola sign blind my eyes är bluesig med piano och nästan ackapella sång i början. Ganska soulinfluerat och lite funkigt. Sen blir det tung sparsmakad Muddy Waters inspirerad blues med gitarr och lite munspel samt pianot som hänger med. Fina instick på akustisk gitarr kommer här och var.

All I want to say är en icketypisk låt i sammanhanget. Nästan pop. Men med en skrämmande ton. Fina lyftande växlingar. En svävande gitarrljud som är helt utomvärldsligt.

All because of a woman är tung och tät. Lite underlig men bra sånginsats med kören. Fin gitarr som briljerar runt i ett taktfast ljudlandskap. En del piano i bakgrunden också. Både vanlig elgitarr och slide-gitarr samtidigt.

Andra sidan drar igång med On the run. Här låter sångaren märkligt likt John Fogerty.

Son of a simple man har en fin melankolisk ton. Innerligt och omväxlande ackompanjemang med mycket dynamik. Både piano, akustisk gitarr och elgitarr.

Precious jewel har härliga slingor på mandolin och slidegitarr. Väldigt innerligt och genuint. Improviserad stämsång.

Days before Custer har ett tufft hårt driv med grym gitarr och en del surrande gitarr. Bra piano som ligger i bakgrunden. Coola basljud också.

Gandy dancer lugnar ner tonen lite och är lite försiktigt förhoppningsfull i tonen. Har en lite annorlunda ljudbild med runda ljud men fortfarande klar fin gitarr.

Sånger till en mytisk kontinent

Mu är en speciell skiva. Den spelades in och gavs ut 1971 som en privat press men gavs ut av United Artists i England 1974 med ett helt annorlunda omslag. Gruppen bestod av Merrell Fankhauser som jag skrivit om tidigare. Han spelar gitarr och sjunger. Jeff Cotton spelar också gitarr och sjunger men spelar även saxofon. Randy Wimer spelar trummor. Larry Willey spelar bas och sjunger.

Namnet Mu är hämtat från någon sorts mytisk kontinent som skulle ha funnits där Hawaii ligger idag. Gruppen hade stark anknytning till Hawaii och bodde där under 70-talet och spelade in musik som först långt senare gavs ut. Merrell bor fortfarande kvar och ger ut skivor.

Musiken de bjuder på är väldigt varierad i takt och den befinner sig stilmässigt i jazz och blues landet med vissa psykedeliska och progressiva tendenser. De sjunger bra och har fina arrangemang som passar musiken. Ljudet är perfekt med tydliga instrument och livlig dynamik. De påminner i olika delar om grupper som Spirit, Insect Trust och Tripsichord. En annan referens i en av låtarna skulle kunna vara Relatively Clean Rivers men den kom ju längre fram på 70-talet.

Ain't no blues inleder. Den har en viss bluesprägel i gitarrens ljusa avslut och sångstilen men är annars mer jazzig och progressiv i sina skiftningar. Med ljudet med gitarr, bas och trummor är detsamma.

Ballad of brother Lew har en långsammare takt. De har fortfarande en tydlig bluesinfluens i vissa aspekter, bland annat gitarren. Speciella trummor i slutet.

Blue form har en öppen psykedelisk stil med fria ljud som ändå hänger ihop till låten. Ett speciellt mjukt metalliskt gitarrljud. En del smakfull saxofon.

Interlude är väldigt lugn och mjuk i inledningen. Cymbaler och gitarr sen kommer mer volym med trummor och gitarr i skum takt. En instrumentell låt.

Nobody want to shine har mycket bas och taktfast gitarr med trummor. Men takten är mycket märklig. Sången är ofta hypnotisk. Ibland blixtrar gitarren till i fina improvisationer. En bit in i låten kommer ett längre parti med mycket bra saxofon.

Först ut på andra är låten Eternal thirst. Märkliga takter och sångarrangemang. Bra saxofon och bra gitarr med det speciella ljusa avslutet. Väldigt varierat trumspel som har lite stamkänsla över sig. Efter ett långt hypnotiskt trumspel med olika ljud börjar de sjunga ordlösa djupa hummanden. Ganska suggestivt.

Too naked for Demetrius har cymbaler som låter som lugna vågor som rullar in mot strand. Saxofoner, trummor och gitarr i väldigt varierade takter.

Mumbella tu la fortsätter på samma ganska mjuka och väldigt varierade stil. Bra korta ljusa gitarrljud med fin dynamik. Avlägsen drömsk sång.

The cloud went that way är nog skivans bästa låt. Rak och vacker. Fina sångharmonier. Bra gitarrspel med saxofonen svagt i bakgrunden och sen fin akustisk gitarr. Episk västkust psykedelisk rock när den är som bäst.

Kanske inte riktigt det mästerverk som jag hoppades på men ändå väldigt bra och spännande att lyssna på. Även trevligt avslappnat i vissa låtar.

Sommarens första åskväder

Sommarens första åskväder var i söndags men på skivan jag tänkte skriva om nu kan man höra åska vilken dag som helst. Jag tvekade en del över om jag skulle ens lyssna på och än mindre köpa det här albumet. Black Sabbaths debutalbum från 1970 utgivet på Vertigo. Det har ju vissa associationer åtminstone till namnet med mindre trevliga åsikter och värderingar. Men jag gav skivan och musiken en chans och det visade sig vara en positiv överraskning. Musiken är tung genuin bluesrock med tydliga gitarrer. De bygger upp stämningar på ett bra sätt och det är varierat och de har humor. Inte det minsta likt Led Zeppelin som väl är. De liknar på vissa sätt Howlin Wolf lite grann och Parish Hall samt så klart May Blitz. Men inte Dust skulle jag säga.

Skivan på Vertigo finns i flera olika exemplar och jag tror att min är de andra pressningen. Etiketten på a-sidan har en hypnotisk effekt ungefär som i filmen Fallet Ipcress med Michael Caine.

Tommy Iommi står för gitarrspelet. Ozzy eller Ossie som han heter här Osborne sjunger och spelar munspel. Bill Ward spelar trummor och Geezer Butler spelar bas. De var samtliga med och skrev musiken på skivan, förutom två covers. De har som sagt humor och mycket framförs med en härlig självdistans.

Black sabbath inleder med ett ensligt ljud av regn och avlägset åskmuller. En skrämmande lugn med mycket dynamik tungt och temperamentsfyllt. Laddad sång av Ozzy Osbourne. Smakfullt minimalistisk instrumentering. En bra bit in i låten så ändrar den karaktär med rusande gitarr och trummor från sin tidigare ödesmättade stil.

The wizard är helt annorlunda med sin inledning på munspel och sedan kommer tung bas, gitarr och trummor men munspelet fortsätter en stund till. Sen spelar en gitarr ett solo. Mycket medryckande och varierade riff på gitarren med det pigga munspelet som stundtals lättar upp stämningen.

Behind the wall of sleep har en skum haltande takt som får hela låten att flyta emellanåt.

N.I.B. har en riktigt skum inledningen med hela melodin på en bubblande bas. Låter kul. Sen kommer låten igång med ett väldigt minnesvärt och medryckande riff. Bra variation i ljudbilden där de växlar mellan de olika stilarna på ett naturligt och otvunget sätt. Ljudet är väldigt bra med de dova tunga tonerna i förgrunden men ändå hörs den lilla maraccasen eller tamburinen tydligt.

Evil woman, don't play your games with me är den första låten på skivan som inte skrivits av gruppen själva. Det är tungt och har kanske lite mer melodi i refrängen än låtarna på första sidan.

Sleeping village inleder fint med akustiska gitarrtoner och något som kan vara en mungiga. Väldigt drömskt. Sen kommer maskineriet med ovanligt uppsluppna gitarrtoner. En bit längre in i låten går de över i andra ljudbilder som alla är lika välproducerade med tydligt ljud. De övergår sömlöst i skivans sista låt Warning. Skivans andra cover. En lång låt med tungt bluesinslag. Bra gitarrspel bluesigt men med tung bas i bakgrunden. Ibland blir de väldigt dynamiska och placerar trummorna överst och gitarren avlägset, stämningsfullt och medryckande. En sekvens innehåller endast gitarr som är riktigt virtuost och visar på stark blueskänsla. Innehåller några riktigt utsträckta toner på flera sekunder.

Varför all denna vaudeville

Nitty gritty dirt band gjorde en del obegripliga val på sitt första album. De valde att spela in 4 vettiga låtar och 8 vaudeville eller annan typ av skämtlåtar. Albumet är självbetitlat och kom 1967 på märket Liberty.

Samma år som The Beatles gjorde samma sorts obegripliga val med sin music hall på Sergant Peppers lonely club band. Var detta verkligen vad allmänheten gillade 1967? Känns ju föga troligt. Vill man lyssna på en skiva med 20-tals musik som är bra och gjord på ett ärligt och genuint sätt är Insect trust fantastiskt bra. Speciellt första skivan.

Det är ungefär samma medlemmar i gruppen som vid inspelningen av Uncle Charlie skivan som jag skrivit om tidigare. Förutom Ralph Barr som inte var med senare.

Nitty gritty dirt band inleder med en av de vettiga låtarna Buy for me the rain. Behaglig melodi med fiol, banjo som låter som en cembalo och fin stämsång.

Nästa låt Euphoria är en förfärliga skämtlåt och likaså Melissa som går mer i vaudeville spåret. You took the happiness (out of my head) är ytterligare en svårartad låt i groteskt music hall stil där sångaren försöker sig på engelsk accent. Eländet fortsätter med Hard hearted Hannah.

Första sidan avslutar ändå bra med Holding en låt i liknande stil som första låten. Stark melodi och de ljusa cembalo-liknande tonerna. Här är countrykänslan lite större.

Song to Jutta inleder andra sidan på ett föredömligt sätt. Bra sång i en melodiös låt med bra trummor och riktigt bra gitarr som påminner om Kak med sin Lemonaide kid.

Candy man inleder lovande med dröjande toner sen blir det tyvärr en halvt om halvt skämtlåt av det.

Dismal swamp är en instrumentell låt med bra banjo i rasande tempo som fylls på med fiol och bra trummor. Varierad och rik på temperament.

Nu kommer eländet med skämtlåtar tillbaka med I wish I could shimmy like my sister Kate och Crazy words, crazy tune.

Skivans sista låt är You're gonna get it in the end har ett märkligt driv men balanserar på gränsen till en skämtlåt. Håller ihop ganska bra om det inte vore för den brittiska accenten i sången. En tjej sjunger i kören.

Klösig sång

Lynn Carey och Neil Merryweather och kompanjoner slog vad jag vet aldrig men de försökte i olika konstellationer och med olika gruppnamn. En skiva spelade de in under namnet Ivar avenue reunion och den tänkte jag skriva om nu. Den gavs ut 1970 av RCA och var deras första album tillsammans.

1971 spelade de in Vacuum cleaner och 1972 skivan Mama lion som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Den här skivan består mestadels av gruppmedlemmarnas egna kompositioner. Musiken är mestadels blues som faktiskt är ganska renodlad och i vissa låtar en ganska egen malande rockmusik men med intressanta inslag. En låt har inslag av jazz och en låt av soul. Det är oborstat och även skränigt lite som Fat water. Även orgeln är ett gemensamt drag med den gruppen. Trevligt nog använder sig Lynn och Neil även av smakfullt blås i form av både bleck och träblås på ett par låtar.

Förutom Lynn och Neil bestod gruppen av Barry Goldberg på orgel och piano, Charlie Musselwhite på munspel, John Richardson på gitarr och Robin Boers på trummor. Neil Merryweather spelade in ett album med de två sistnämnda samma år. Det gavs ut av skivbolaget Kent.

Ride mama ride börjar hårt och malande men ändå intressant. En del coola arrangemang och en del riktigt fin avslappnad gitarr som kommer helt överraskande. Låten är annars ganska orgeldriven. Klösig sång av Lynn Carey emellanåt annars även manlig sång.

After while inleder som en sitter på trappan blues med munspel. Sen kommer lite piano som flödar på i en avslappnad barstil genom hela låten. Sångaren försöker sig på lite myndig Muddy Waters stil i sitt framförande. Sätter stilen med halvt talad frasering på ett behagligt medryckande sätt.

Magic fool återvänder till det malande uttrycket från första låten men har fina improviserade passager i både rock och en del jazziga influenser. En kort instrumentell låt.

Fast train har Lynn på sång. Hon sjunger starkt och med mycket attityd. Bäst blir det när hon på ett ganska speciellt sätt drar ut på tonerna. En del riktigt bra munspel i samspel med gitarren.

My daddy was a jockey är en snabb blues.

Charlotte Brown är fin melodiös rocklåt. Soulful hes sång av Lynn Carey. En del riktigt bra lågmält både bleck- och träblås. Påminner om både Janis Joplin och Bonnie Tyler.

Run run children en pumpande låt med sång av Lynn Carey och Neil Merryweather. Ingen riktig dynamik tyvärr.

Walkin' shoes är en gladlynt svängig låt med en pigg klarinett.

Låten Toe jam avslutar. Inleder med trummor och experimentell orgel som efter en stund utkristalliseras till något mer blusigt med munspel.