Ingen vaggvisa

Nu var det längesen jag skrev om Jefferson Airplane här på bloggen. Trots att jag har flera skivor med dem och trots att de är ett av de mest välkända och tidiga psykedeliska grupperna. Därför tar jag upp deras fjärde album Crown of creation frånn 1968. Det kom så klart ut på märket RCA. Min kopia är en senare återutgåva.

Omslaget är otäckt med ett faktiskt fotografi av atombombexplosionen i Hiroshima 1945. Bildkällan är United States Air Force. Varför man valde detta begriper jag inte riktigt.

Musikaliskt rör de sig i ett lågmält land på första sidan med barockpop, en del folkrock och del bluesiga partier och viss psykedelisk känsla. Ofta saknar de melodier men Grace Slick har en fin röst och Jorma Kaukonen kan spela gitarr. De skapar drömska lätt skrämmande ljudlandskap. De skrämmande landskapen tar över på sidan två med en avslutning som man inte spelar som vaggvisa. Annars är andra sidan mer melodiös och de lägger mycket fokus på märkliga gitarrljud och ännu märkligare sångarrangemang.

Ska man jämföra med andra grupper så får man nog ta till dem själva men även HP Lovecraft på vissa sätt, Ultimate Spinach och The Beatles.

Lather är en barockpoplåt signerad Grace Slick med en del skumma infall med barnskrik men i stort sett trogen sin stil.

Sången på In time framförs av Marty Balin. Den har sparsmakat arrangemang men tar sig en bit in i låten med en del sprucken elgitarr och bra akustisk gitarr. Svårfångad melodi men bra refräng där Grace Slick är med och sjunger.

Triad framförs också med akustisk gitarr. Grace Slick sjunger till en otydlig melodi men hon har uttryck i sin tröst så det går att lyssna på ändå.

Star track har mer tryck men också mer tyngd. Har en del blueskänsla. Marty Balin sjunger. Ordentligt överstyrd bubblande gitarr som är riktigt bra.

Share a little joke fortsätter i samma stil med en ganska mörk melodisk känsla. Urartar i en skarp ton.

Chushingura är en elektronisk låt med möjligen piano. Obehaglig filmisk och mardrömslik.

Andra sidan som generellt är betydligt bättre inleder med låten If you feel. Trevligt gitarrspel som lever sitt eget liv med en massa kvävda spännande toner. Har en ganska cool känsla över sig.

Crown of creation har en tät stämning över sig. Grace sjunger bra i duett med Marty Balin. Ganska psykedelisk och galopperande. Snubblande gitarrspel som ibland stannar upp effektfullt. Mycket dynamik.

Ice cream Phoenix är en långsam låt med otrygg melodi som drivs framåt av skumt arrangerad sång och trummor med lite gitarr.

Greasy heart inleder med en ilsken gitarrton och sedan klämmer Grace in med en ilsken uppretad röst. Gitarrspelet i bakgrunden kontrasterar på ett bra sätt med en avslappnad känsla. Påminner om de tidigare klassikerna Somebody to love och White rabbit. De får till en fin dynamik i både sången och gitarrspelet.

Även avslutande The house at pooneil corners inleder med skrämmande gitarrljud och en nervig orgel. Skumt arrangerad sång som verkligen sätter en mörk stämning sen kommer en popbetonad upprymd sekvens innan det mörka tar vid igen. Märkligt smidiga övergångar. En del sirenliknande ljud och trummor som rör sig åt alla möjliga håll. Desorienterande sångarrangemang ger sången en psykedelisk stämning i mardrömsland.

Sammanfattningsvis en bra skiva som jag gärna spelar då och då men den tar inte plats bland mina favoritalbum. Det fattas något i helheten.

Opretentiöst polerat

Bob Burchill tycks vara en ganska produktiv person men han verkar inte vara speciellt känd ens i skivsamlarkretsar. I Patrick Lundborgs bok Acid Archives nämns han i samband med gruppen Perth county conspiracy. Liksom Bob Burchill var gruppen från Kanada. Jag har hittills inte hört något album med Perth county conspiracy däremot har jag ett soloalbum med Bob Burchill som heter Will I ever get to heaven. Det är ett privatpressat album från 1977.

Bob Burchill är fortfarande aktiv som musiker och spelar både live och ger ut skivor enligt sin hemsida. Tydligen ska han ha spelat in en skiva tillsammans med John Till som ju var med i Janis Joplins kompband Full Tillt Boogie Band och även spelade tillsammans med Richard Manuel från The Band i dennes första band The Revols. Hans huvudsyssla är annars att arbeta med jordbruk.

På den här skivan heter kompgruppen Perth County Apple Jack och bestod av David Woodhead på bas, piano, gitarr och sång, Jerome Jarvis på trummor, slagverk och sång, Brian Lee Griffith på gitarr samt Bob själv på sång, akustisk gitarr, mandolin, harpa och fiol. Dessutom medverkar Kim Deschamps på dobro, Richard Hutt på flöjt och sång, Doug Biggs på pedal steel gitarr samt Birchetts en vokalgrupp som körar på en låt.

Det finns en viss obekräftad svensk anknytning också. På omslaget står det att omslaget är ritat av Anne Lundequist och på innerpåsen med texterna och små teckningar finns en teckning som påminner mycket om figurerna på hällristningarna i Bohuslän. Lite spännande.

En låt är en tonsatt dikt av Milton Acorn övriga låtar är alla skrivna av Bob Burchill. Musiken är lite år The Allman Brothers Band, vissa av Grateful Deads skivor och The Band. Eller Grinder's Switch. Kanske Link Wray, Fraser and Debolt och Roy Buchanan kan nämnas också. Det är ett väldigt polerat ljud men de har en fin musikalisk känsla och en enkel opretentiös attityd. Det är alltid trevligt att lyssna på och ibland så glimmar det till.

Skivans första låt Whistle down the road har en glad uppsluppen känsla. Viss närvaro av blues men ändå inte.

To be one with you fortsätter i den öppna uppriktiga stilen men mer berättande med piano.

Running away har ett tuffare ljud med snabb takt med snabba riff på elgitarr. Är lite som Suger magnolia emellanåt.

She keeps me satisfied har körande människor som klipper i call and answer stil. Är lite åt rock n roll hållet men mycket mer återhållsamt och polerat.

Låten Eagle on the wind avslutar första sidan. En lugn låt med effektfulla cymbaler och en fin melodi med en refräng som man svävar lite på. Den byter karaktär lite ibland och går lite åt jazzhållet eller åt japansk musik i nån enstaka ton. Sen kommer lite avslappnad fin kontrollerat distorderad ljus elgitarr som briljerar i långa improvisationer. Dessutom lite flöjt. Har en fin lätt ljudbild.

Bra lyrisk akustisk gitarr fyller Different ways som inleder andra sidan.

Titellåten Will I ever get to heaven har också akustiska instrument med bra driv och även trummor. Fiol och gitarr med både slide och det klara stålsträngade soundet. Bra sånginsats.

Drunk in city har en öppen countryrockkänsla från västkusten.

Låten med dikten som läses upp en bit in, Stormtime. Har lite nervig men mjuk elgitarr som oväntat briljerar i en längre improviserad exkursion. Mäktiga trummor på vissa ställen.

Sist ut är låten Rhythm of our singing. Den bjuder på fin mjuk countryrock med folkrockskänsla i sånginsatsen och stundtals lite blues i takten. Bra svävande pedal steel gitarr.

På det hela taget en angenäm och varierad upplevelse som känns genuin men något polerad.

The tide is high med Blondie

Antalet skivor från 80-talet i min skivsamling är lågt, väldigt lågt. Men en och annan LP från detta årtionde finns ändå i hyllorna. En av dem är LP:n Autoamerican med gruppen Blondie från 1980. Den kom ut på märket Chrysalis och min kopia är en svenskpress. Jag köpte den enkom för låten The tide is high. Den fanns t ex med i den svenska filmen Utanför din dörr dock med en annan grupp visade det sig efter en lyssning på den här skivan. Även versionen som Blondie spelade in är en nyversion av låten som egentligen är en jamaicansk låt från 1967 med gruppen The Paragons. Inte så konstigt att jag gillade låten.

Debbie Harry sångerskan i Blondie hade också varit med som sångerska redan 1968 med gruppen The Wind in the Willows. Övriga medlemmar i Blondie var Clem Burke på trummor, Jimmy Destri på synth, Nigel Harrison på bas, Frank Infante på gitarr och Chris Stein på gitarr och pukor. En liten rolig detalj är att Jimmy Haskell som står med som arrangör på några låtar, bland annat The tide is high, förmodligen är samme person som under namnet Jimmie Haskell arrangerade Eartha Kitts album Sentimental Eartha.

Det här är inte en dålig skiva. Trots att den har mycket modernt över sig. Slät ljudbild och en massa synthar. Så har den emellanåt fina blås och stråksektioner och på vissa låtar får de till ett hyfsat 60-talssound. Men The tide is high står tydligt och ohotat i en klass för sig.

Instrumentallåten Europa inleder skivan. Obehagliga filmmusiksliknande ljud med stråkar. Sen kommer en synth och anlägger en dyster skrämmande stämning.

Live it up fortsätter på ett skrämmande sätt med futuristiska ljud. Sen lättar den i stämning och blir mer synthinfluelerad pop.

Here's looking at you har en coolare stil med efter hand mer och mer jazz och 40-talspop. Ett ganska autentiskt ljud med klarinett, stråkar och trumpet.

Så kommer då skivans höjdpunkt The tide is high. Inleder med svängigt och avslappnat slagverk och blås som fortsätter genom hela sången. Låten är så anspråkslös och nyfiken i sin framtoning. Debbie sjunger mycket bra med härlig känsla. Den har en genuin karibisk känsla.

Angels on the balcony är märklig med helt taktlöst maskinellt dunk i inledning sen blir det synthig pop med en viss euforisk känsla. En del gitarr i en refräng som har ett visst lyft i sig. En passage har ett oväntat fint sångparti och 60-talskänsla i melodi och gitarr.

Go through it har en fin euforisk känsla i melodin och del bra blås som sätter in på perfekta ställen. Lite spanskinfluerat och trummor som är lite överallt. Debbie sjunger bra.

Andra sidan inleder med Do the dark. Ljusa skrämmande toner. Men lite iskall ljuvhet i melodin. Väldigt modernt sound.

Rapture har en annorlunda takt jämfört med resten av skivan. Modern ljudbild och lite Snuten i Hollywood känsla. En bit in i låten kommer ett märkligt talat parti med komp av trumpetstötar.

Faces är en jazzlåt. Med piano och trumpet.

T-birds har en ganska snabb euforisk melodi med en del överlagrade röster. Kompet är modernt och sånginsatsen väldigt indiepopmodern den också.

Walk like me har ett härligt gitarrljud i inledning som låter aningen för rent men annars bra. Sånginsatsen är återigen så där indiepopskränig.

Låten Follow me avslutar skivan. Väldigt modernt abstrakt ljud precis i början. Sen börjar sången på ett försiktigt trippande sätt. Ingen direkt melodi. Låter modernt och brittiskt.

Slappna av och häng med

Albumet Population II utgivet 1970 på etiketten Hobbit, fick sitt namn av att det spelades in av endast två personer. Randy Holden på gitarren och Chris Loockheed från Kak på trummor. Ljudbilden är psykedelisk hårdrock på powertrio manér men alltså utan basist. Basen spelades via pedaler av trummisen. Ljudet på skivan är tungt men utan att förlora glimten i ögat. Låtarna är uppbyggda kring teman som flödar fram på ett smidigt sätt med mycket improvisation men ändå ganska inramat. Bara att slappna av och hänga med på den musikaliska resan.

En ljudbild som aldrig blir fläskig eller svulstig utan är tvärtom lekfull och kul. I böckerna beskrivs skivan som ett verktyg för att uppvisa Randy Holdens förmåga som gitarrist men jag tycker nog att skivan är musikalisk och har en struktur och sammanhållen känsla som omfamnar lyssnaren.

Påminner en del om Blue Cheer och deras tre första album. Randy Holden var med på halva deras tredje album. Han var också med i gruppen The Other Half som jag skrivit om. Population II påminner också lite om Jimi Hendrix. Det är rikt på improvisation som Allman Brothers och Grateful Dead men betydligt tyngre och inte så sparsmakat eller bluesigt som t ex Roy Buchanan och inte heller så countryinfluerat som Link Wray. Population II är bra och fantastisk på sitt alldeles egna spännande sätt.

Guitar song inleder. Har ett tungt riff som avslutas med ett skojigt darr. Den har mycket temperament i sig både dämpat och intensivt. Stora tempovariationer ger härlig medryckande känsla. Gitarren och den avlägsna sången kommer i fint samspel. Gitarren har ett ganska speciellt sjungande överstyrt ljud som fladdrar fram. Avslutas på ett vackert sätt med gitarr och cymbaler i fint samspel.

Fruit and iceburgs är Randy Holdens signatursmelodi nästan. Har mer trummor och långa råa toner som på ett omtumlande sätt svarar sig själva. Har ett skojigt riff som nästan för tankarna gamle kompositören Edward Grieg. Har en fin ljusnade sektion med riffet i bakgrunden och en vild ljus överstyrd i bakgrunden som sen flödar ut ett stillsamt men snabbt trummande gitarrljud. Fin återhållen sånginsats som matchar musiken bra. Ytterligare två låtar listas på första sidan ett Between time och Fruit and iceburgs (conclusion) som är delar av Fruit and iceburgs. En av dem har en upprymd triumfatorisk känsla som är härlig att lyssna på en del Blue Cheer känsla. Avslutningen har en grym surrande ton och några fina maffiga trummor.

Andra sidan inleder med en låt med den roliga titeln Blue my mind. En låt som framförs med ett glatt humör i sången som ibland är ett ordlöst ensligt hummande. Den har olika temperament och olika riff. På vissa ställen tungt och på andra mer euforiskt och ibland mer galet. Några kontemplativa ögonblick också. Växlingarna sker helt sömlöst. Kokar ihop fint med en massa gitarrljud överallt i slutet.

Låten Keeper of my flame avslutar skivan. Inleder lite i Allman Brothers stil men sen kommer tyngden med full kraft. Avlägset sjungande och grymma gitarrljud. Har fina växlingar i temperament och häftig dynamik. Emellanåt kommer det Allman Brothers inspirerade riffet tillbaka. Innehåller en hel del riktigt häftiga och annorlunda gitarrljud som känns ganska bluesinspirerade. Några vridna ljud börjar i ena högtalaren och vrider sig över till den andra och sen tillbaka. I fint samspel med trummorna.

En av de fyra solarna

Carl Perkins tillhör skaran av de klassiska rock n roll artisterna. Tillsammans med Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash spelade han in på Sun Studios i Memphis Tennessee. Skivan som jag tänkte skriva om här är hans första LP som kom ut 1958 på Sun Records men min kopia är den engelska utgåvan som gavs ut på etiketten London. Titeln är Dance album of Carl Perkins. Det är en äkta snäll känsla över hela skivan.

Carl Perkins musik är ofta countryinfluerad med en stark och djupt rotad genuin stil. Men han har även några riktigt klassiska rock n roll låtar. Musiken är taktfast, glad och melodiös. Hela tiden varierat så det är roligt att lyssna på. Gitarrspelet är ljust och med snabba knäpp med fina solon som ibland har lite bluegrasskänsla och ibland är härligt spruckna. På samma sätt som Johnny Cash så skrev han de flesta av sina låtar på egen hand vilket även tas upp i texten på baksidan av skivomslaget.

Skivan inleder med klassikern Blue suede shoes. Fina gitarrtoner, bas och sång. Spelades även in av Elvis Presley.

Movie magg har en fin djupt rotad rockabilly känsla. Bra bas och fina gitarrsolon med en fin hawaiiansk knorr på slutet. Sånginsatsen är försiktig och bra.

Sure to fall har en del stämsång och häftig bluegrassinfluerad elgitarr på ett par ställen. Djupt rotad genuin musik.

Gone, gone, gone har en rockigare tuffare känsla. Viss blueskänsla.

Nästa låt är klassikern Honey don't. Inleder coolt med sparsamma gitarrtoner och drar sen igång med ett fint driv och dynamiska solon med fin kontrabas. Har spelats in av Ronnie Hawkins.

En av endast två coverlåtar på hela skivan är The Platters klassiker Only you. Långsamt gungande och med bra sug i. Bastoner i grunden men blir ljusa gitarrtoner ibland på vågtopparna. Medryckande och böljande.

Andra sidan inleder med behaglig hillbilly i låten Tennessee. Fin medryckande melodi. Bra samspel mellan Carl och bakgrundssångarna och fina instick på gitarr.

Wrong yo yo är den andra coverlåten på skivan, den har en okänd kompositör och textförfattare. En ganska rockig låt med viss 30- eller 40-talskänsla i melodin. Mycket gitarr som dessutom spelas på ett annorlunda sätt med mycket ringande i tonerna.

Everybody's trying to be my baby en riktig rock n roll låt med en melodi som påminner om Johnny B good. Texten är lite i samma humoristiska anda som svenska Det är inte lätt att vara ödmjuk.

Nästa låt är klassikern Matchbox. Väldigt driven och härligt undertryckt vildhet. Fina gitarrsolon. Har spelats in av Ronnie Hawkins.

Your true love är en snabb men ändå långsamt flödande låt med fina bakgrundsstämmor och stabilt basspel som skapar en snabb galopperande känsla. Sen kommer ett distat gitarrsolo helt oväntat och bra.

Skivan avslutas med låten Boppin' the blues. En rejäl bluesbaserad rock n roll låt. Carl sjunger med övertygelse.