Halva Simon and Garfunkel

Paul Simon fick Poalrpriset i år. Det fick inte Art Garfunkel den andre halvan av den fantastiska duon Simon and Garfunkel. Jag hade tyckt att det hade varit underbart om de fått priset ihop som en grupp.

Art Garfunkels första soloskiva kom 1973 och hette Angel Clare. Den fylld av bra pop och rock med viss anknytning till latinska rytmer och klassisk musik. Det blir mycket stråkar och blås som kan bli lite mycket ibland men ofta känns väldigt bra och träffar rätt. Även bra piano och fin både el- och akustisk gitarr. Känslan i musiken påminner mycket om sista skivan Paul Simon och Art Garfunkel gjorde tillsammans Bridge over troubled water, men den riktigt minnesvärde låten saknas nog tyvärr. Som helhet är det emellertid angenäm lyssning.

Till sin hjälp hade han förutom flera av studiomusikerna som medverkade på Simon and Garfunkel skivorna även Paul Simon och Jerry Garcia. På sångfronten medverkar en kör på flera ställen. Det gick föresten ett intressant program på TV tidigare i år om Simon and Garfunkel och deras inspelningar framförallt av deras sista skiva Bridge over troubled water. Det bjöd på massvis med detaljerad information om hur de skapade olika ljud och ekon med mera. Producenten Roy Helee och trummisen Hal Blaine t ex var med.

Traveling boy inleder skivans första sida. Väldigt blygsam öppning med ensliga toner från någon sorts elektronsikt piano. Sen börjar Art Garfunkel sjunga och då lyfter låten. En del bra elgitarr och stråkarrangemang.

Down in the willow garden har en akustisk prägel med gitarr och lite mer traditionellt ljudande piano. Art sjunger väldigt bra. Det är kryddat med bra elgitarr här och var.

I shall sing är en brassig låt med latinska rytmer med blås och bongotrummor. Påminner på det sättet lite om Cecilia. Men den här låten är skriven av Van Morrison.

Old man är stillsam med mycket stråkar och vacker sång. Påminner kanske lite i sin dynamik om Bridge over troubled waters.

Feuilles-oh / do spacemen pass dead souls on their way to the moon bakom den långa låttiteln döljer sig en akustisk och lite sydamerikanskt eller möjligen barockinspirerat framförd låt. Den ska vara skriven av Johan Sebastian Bach men även traditionell och av Linda Grossman.

All I know inleder andra sidan. Fint kontemplativt piano. Blir lite överdriven längre in i låten med massiva stråkarrangemang. Men det är medryckande och Art Garfunkel sjunger bra.

Mary was an only child inleder fantastiskt med akustiskt gitarr. Den här gången håller sig ackompanjemanget på en lagom nivå låten igenom. Förutom lite bleckblås men det låter okej. Ger låten lite bossanovastämning.

Woyaya fortsätter i de latisnska rytmernas tecken. En barnkör ger låten en trevlig inramning.

Barbara Allen inleder med stråkar. Art sjunger bra. Sist ut på skivan är låten Another lullaby som inte riktigt känns så stillsam och invaggande som en vaggvisa. Men den har en del bra piano.