Okänd Stevie Wonder hit

Jag har alltid förknippat Stevie Wonder med låten I just called to say I love you som är en riktigt bra låt. I övrigt har jag mest förknippat Stevie Wonder med mest med väldigt moderent producerad soul och pop. Därför var det en ögonöppnare att höra låten A place in the sun från skivan Down to earth som Stevie Wonder spelade in redan 1966, bara 16 år gammal. Jag hade inte en aning om att han spelade in låtar redan på 60-talet och så underbart bra. En mycket glad överaskning. Jag hörde den på radio för första gången nu i år.

Skivan gavs ut på soulmärket framför andra, Motown men innehåller ändå en trevlig cover på Bob Dylans fantastiska Mr. Tambourine man. Det var imponerande nog Stevies sjätte album, men han hade inte börjat författa några låtar själv än.

Enligt Allmusic så spelade Benny Benjamin trummor, James Jamerson bas och Stevie Wonder själv spelade munspel och piano förutom att sjunga förstås. Ingen gitarrist alltså. Men jag misstänker att det fattas uppgifter. Bland annat hörs tydligt en basröst som säger något i bakgrunden på vissa låtar. Han omnämns inte.

Skivan inleds med A place in the sun. Stevie sjunger med en pojkaktig röst men har ändå en fantastisk värme och innerlighet i rösten. Textrader som

there's a place in the sun where there's room for everyone

värmer.

Nästa låt är den flitigt inspelade Bang bang. Bra driv.

Titelspåret Down to earth är en ganska långsam historia där man tydligt hör ett piano men kanske något för tamt.

Thank you love påminner mycket om annat från Motown. Väldigt rent producerad pop och soul i ett halvlångsamt tempo.

Be cool, be calm (and keep yourself together) är en mer upptempo låt men ganska omelodiöst och väldigt perfekt.

Sista låten på första sidan Sylvia fortsätter i samma rena kontemplativa soulstil.

Andra sidan inleder med My world is empty without you som är en riktigt bra låt med fint driv och uttrycksfull sånginsats.

The lonesome road har också ett fint driv med melodi.

Angel baby (don't you ever leave me) saknar tyvärr melodi och är alltför slätstruken.

Största överaskningen bland låtvalen måste ändå vara Mr. Tambourine man som Stevie Wonder framför väldigt bra. Han sjunger väldigt bra och ackompanjemanget är avvägt på ett bra sätt. Här tycker jag mig definitivt höra lite gitarr.

Sixteen tons har lite gangsterstämning över sig. Lite cool och dansant. Bra frasering och temperamentsfull sång. Jag trodde innan jag hörde skivan att den här låten hette "company store".

Skivan avslutas med låten Hey love, tråkigt nog en långsam typisk soullåt utan någon direkt melodi.

Det sammanfattade omdömet om skivan blir nog tyvärr inte så positivt som vissa av låtarna förtjänar. Det blir för mycket modernt producerad slät soul. Men ungefär hälften av låtarna är riktigt trevlig lyssning och A place in the sun är en av mina favoritlåtar överhuvudtaget och ger skivan en given plats i min samling.