Förfall

Förfall är ett ord som kan beskriva de en gång så fantastiska The Bands album Northen lights southern cross från 1975. Detta är gruppens sjunde album och deras näst sista. Alla låtar är skrivna av Robbie Robertson.

Skivan är inte alltigenom usel den innehåller en av de bästa låtarna som The Band någonsin gjorde. It makes no difference ljuvligt smärtsamt framförd av Rick Danko. Garth Hudsons saxofon är underbar och även fina gitarrpartier av Robbie Robertson. Hela låten är perfekt avvägd. Men det räcker inte med en låt för att göra en bra skiva.

Det finns ytterligare en bra låt på skivan Ophelia som det är bra drag i med en viss ålderdomlig känsla över sig. Levon Helm sjunger utmärkt på den låten. Förutom dessa två låtar så är skivan ganska oinspirerad. Ibland är den riktigt dålig som t ex Jupiter hollow med röstförvrängning och en massa syntetljud. Låter som om den hade varit gjord på 80-talet. Likadant med Ring your bell men här låter det mer som muzak. Omelodiöst och intetsägande till tusen.

Det enda som genomgående är bra är nog sången. Richard Manual har en fin röst på Forbidden fruit men ackompanjemanget är förskräckligt uselt.

På första sidan finns förutom Ophelia även Acadian driftwood som har en ganska intressant text och hyffsat musikalisk.

Att glädja sig

Albumet Rejoice! med duon Rejoice bestående av det äkta paret Tom och Nancy Brown från 1969 är en angenäm lyssnarupplevelse. Det är folkrock i bästa flower power-stil lätt psykedeliskt. Mycket bra sång med Tom och Nancys röster som blandas vackert. Tom Brown spelar gitarr sedan hade de gästmusiker på övriga instrument. Bland annat Ron Wells på banjo. En del fiol och liknande på vissa låtar också.

Om jag gissar rätt så kom paret från Kalifornien. Många av texterna innehåller ord som LA, Redwood trees, San Francisco bay eller Golden Gate park. Skivan är utgiven på Dunhill samma märke som Mamas and Papas. Musiken påminner mycket om denna grupps.

Först ut på sida A är Sausalito sunrise med ett stadigt gung och en fångande refräng. Fint banjospel.

Gardens of Chelsea har en suggestiv inledning. Fint gitarrsound och bra stämsång genom hela låten. Båda rösterna hörs förvånande väl och smälter ändå ihop på ett lite mystiskt vis. Ett märkligt klingande stränginstrumet hörs i bakgrunden.

Spring flew in today innehåller underbara spruckna gitarrpartier och sång av Tom med Nancys röst som förstärkning emellanåt. En glad uppstudsig melodi.

På High flying bird är det Nancy Brown som sjunger. Starkt och kraftfullt i sången inte olikt versionen som Judy Henske gjorde. Bra piano. Enda covern på skivan.

På November snow sjunger båda igen, otroligt kraftfullt i refrängerna.

Vänder vi på skivan så strömmar Quick draw man emot oss. En del blås i den här låten och även piano. En upptempolåt med bra sång av Nancy Brown. En av mina favoriter på skivan.

Even though har skrivits av Nancy som även sjunger. Den inleder med att hon pratar till still gitarrackompanjemang. Sedan inleds den egentliga låten som har en fantastisk melodi. Tom sjunger tillsammans med Nancy i vissa partier av refrängen. Lite som Buckwheats Purple ribbons.

Golden gate park har paret skrivit tillsammans. Snabb behaglig melodi med avslappnad gitarr och lite orgel.

Sonara har lite Mexikanska rytmer och sound över sig. Behaglig låt även den. Lite Kalifornsk Zorro-stämmning. Tror till och med att de sjunger på Spanska. Smäktande men utan att bli präktigt eller pretentiöst. Samma gitarrljud som i Elvis Presleys It's now or never.

Sist ut är en stuffande Establishment blues. Typisk cool 60-tals danslåt. Inte riktigt min stil.

Sammantaget så gillar jag skivan med bra sång och fina melodier. Kanonbra gitarr och en del pianoslingor. Men framförallt är det den fina kraftfulla sången man bär med sig och de stämningsfulla varma melodierna.

Musikaliskt smörgåsbord med Blue Cheer

Orignal Human Being från 1970 var Blue Cheers femte album. Ganska annorlunda jämfört med deras första två album, men fortfarande mycket bra. Inte så konstigt att det är annorlunda föresten, den ende ursprungliga medlemmen som medverkar på den här skivan är Dickie Peterson. De övriga medlemmarna är Gary Yoder, Norman Mayell och Ralph Kellog. För Ralph Kellog var det den tredje skivan.

Skivan räknas som Blue Cheers mest psykedeliska skiva och ska vara ganska svårhittad.

Good times are so hard to find inleder. Det är ganska hård rocklåt med häftiga simultana ljud som vävs samman på ett svängigt sätt. Fina pauser i låten också som ger sväng och en dramatisk effekt.

Andra låten Love of a woman är lite New Orleans-influerad med lite blås och piano. Lite The Band känsla.

Make me laugh är en kul rocklåt med bluesig och innerlig sång och ganska nerviga gitarrpartier och vinande gitarrsolon. En av två låtar på skivan som får mig attt tänka på Janis Joplin.

Fjärde låten, Pilot även den lite soulinfluerad men mer gitarr och lite hårdare och mer likt tidigare Blue Cheer. Häftiga skallrande trummor.

Sista låten på första sidan Babaji (Twilight raga) är en rent instrumentell låt. Drömlik och psykedelisk med bra sitar.

Andra sidan inleder med Preacher, en nästan funkig låt. Tuffa trummor och en mycket inlevelsefull saxofon. Mycket bra sång också. Avslutningen på låten är riktigt kaotisk.

Black sun är en riktigt tungt gungande härlig blues. Bra munspel och piano.

I Tears by my bed bjuder Blue Cheer på avslappnad countryrock inte olikt Grateful Deads Workingman's dead och American Beauty.

Man on the run är nog den låt som är mest lik tidigare Blue Cheer låtar. Mycket bra sång och häftiga gitarrljud - lugna med ändå på gränsen till sammanbrott. Ljuden riktigt studsar runt i rummet, kraftfulla trummor också. En blueslåt i grunden, framförd på ett innerligt sätt.

Sandwich går också i en intensiv lite funkig stil. En del orgel och dansant takt. Får mig att tänka lite på Sly and the family stone och deras framträdande på Woodstock-festivalen.

Den sista låten på skivan Rest at ease är helt ljuvlig. Den är lite i samma stil som Janis Joplins Little girl blue eller My baby. Perfekt avstämd soul som liksom omfamnar lyssnaren. Mycket bra sång och ackompanjemang med fin gitarr och piano, orgel och blås i bakgrunden. Innerligt och längtande.

Jag har svårt att förstå hur den här skivan har kunnat förbli så okänd. Kanske beror det på att fans till Blue Cheer ville ha samma sound som på den första skivan och alla andra trodde att stilen på skivan var som på första skivan och att det var för hårt och tufft för dem. Jag gillar i fall skivan väldigt mycket. Den är framförd på ett genuint sätt och innehåller lite av det mesta. Till och med funk blir bra i Blue Cheer tappning.

Mer än ett one-hit wonder

Har alltid trott att Scott McKenzie bara gjorde låten San Francisco men efter att jag hittade en skiva på skivmässan i Huskvarna i påskas så är jag glatt överaskad. Skivan The voice of Scott McKenzie är fylld till bredden med riktigt bra folkrock. Lite Simon and Garfunkel över det och kanske Loving Spoonful med låten It's not time now skriven av John Sebastian och Zal Yankovsky. En hel del Mamas and the Papas influenser också, vilket inte är så konstigt, John Philips har nämligen skrivit de flesta av låtarna och även producerat skivan. Om jag förstått rätt så har Scott McKenzie varit med i senare återföreningar av Mamas and the Papas.

Ljudbilden är genuin och Scott McKenzie sjunger bra, med en fin drömmande melankolisk stämmning i rösten. Instrument är främst gitarr (akustisk) och trummor med piano på vissa låtar och även en del fiol främst på Like an old time movie.

Förutom San Francisco (be sure to wear some flowers in your hair) så är nog min favoritlåt It's not me med bluesiga partier på piano. Don't make promises innehåller ett behagligt basljud och fin gitarr och piano dessutom kul överaskande sång. Twelwe-thirty har en underbar melodi och har effektfulla gitarrer. Rooms innehåller stämmningsfullt klingande el-gitarr. Reason to belive skriven av Tim Hardin är riktigt bra med bra gitarr och piano, ganska snabbt tempo och lite bluesigt.

Låten What's the difference som finns med på både första och andra sidan i olika tappning har Scott McKenzie själv skrivit.

Det finns inte en enda dålig låt eller ögonblick, skivan är en musikalisk njutning. San Francisco flower-power när den är som bäst.