En kväll på värdshuset

Den här skivan med den brittiska gruppen Steeley span hörde jag för första gången på en skivmässa i Huskvarna där en säljare spelade den bakom sitt bord. Jag fastnade för ljudbilden och köpte den. Gruppen hade jag inte hört talas om tidigare. Skivan var gruppens fjärde och heter Below the salt och gavs ut 1972 på Chrysalis. Min kopia är den amerikanska originalutgåvan. Jag kan inte riktigt likna dem vid någon annan grupp de har en egen stil med ålderdomliga låtar men med ett modernt driv. De skiljer ut sig från amerikanska grupper som ofta hämtar stoff från country, blues eller bluegrass.

Steeleye span bestod av Rick Kemp på bas, Bob Johnson på gitarr, Peter Knight på fiol, mandolin, banjo och sång, Maddy Prior på sång och Tim Hart på gitarr och sång.

Jag tycker om skivan speciellt King Henry och John Barleycorn på andra sidan som är fantastiska låtar på varsitt sätt. Den första är improviserad och rik på dynamik, den andra fantastiska sångarrangemang och en strålande melodi. Samtliga låtar är deras tolkningar av gamla folksånger och de har med källhänvisningar på insidan av skivomslaget. Här finns även texterna tryckta.

Spotted cow är en ganska frejdig låt med ömsom Maddy och ömsom Tim på sång. Fin melodi som byggs dynamiskt med olika stränginstrument.

Rosebud in June har en mer kyrklig framtoning. Maddy sjunger först och sedan kommer en blandad kör som svarar. Inga instrument men bra tryck ändå.

Rigs är en rent instrumental sång med fingerfärdiga stränginstrument, kanske gitarr men låter en del åt både mandolin och banjohållet. Gladlynt melodi.

Sheep-crook and black dog har en mörkare framtoning med vacker sång från Maddy och glesa bastoner från ett stränginstrument.

Första sidan slutar i mer positiva dansanta toner i Royal forester med fiol och andra stränginstrument. Bra sångarrangemeng och en dynamisk melodi.

King Henry har Bob som sångare och mycket flinkt och drivet gitarrspel som även fylls på med fioltoner. Fioltonerna har stundtals nästan lite vibbar från Velvet underground. Spännande arrangemang med ett tungt basljud som slår till som en tung slägga. Den Maddy sjunger även duett en bit in i låten.

Gaudete har en vag melodi och en viss sakral framtoning.

John Barleycorn har en väldigt behaglig och medryckande melodi. Den har något lättsamt över sig med lekfulla sångarrangemang med Tim på sång och sen kör med Maddy i bakgrunden ibland. Mycket bra gitarr och fiolspel som låter lite som en svensk folksång ibland men med en lätt sydamerikansk rytm.

Saucy sailor som avslutar skivan har tyvärr en vag melodi speciellt det instrumentala slutet.

Inspirerade av Johnny Cash

Nu ska jag skriva om en nyutgiven countryskiva som heter Graves release your dead utgiven 2023 på finska Svart records med den svenska gruppen The Coffinshakers. Musiken beskrivs som skräck-country men jag vill mer beskriva det som klassisk 50-tals rock n roll country där de verkligen hittat ljudbilden rätt.

Galna texter men en sångare, Rob, som har en röst som påminner väldigt mycket om Johnny Cash med sin tydliga pondus. Saknar dock värmen och humorn som Cash har. Övriga medverkande är Fang på gitarr, Joe på bas och Andy på trummor.

Det stannar inte med rösten utan även instrument och ljudbild påminner om en Johnny Cash skiva från sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Fina ringande gitarrtoner och ett trevligt hästlunk i bas och trummor.

Blir främst första låten som sätter sig, efter den blir det mer upprepning. Inte dåligt men inte något wow heller. Men förutom Graves, release your dead så vill jag även tipsa lite extra om låten Holes of oblivion.

Graves, release your dead inleder vackert och majestätiskt i en fin Johnny Cash tradition. Bra ensligt sprucket gitarrspel som spelas med pondus och fina trummor som travar fram som en häst.

City of the dead fortsätter i samma stil med galloperande trummor och bra gitarrspel.

Wretches har en lite lugnare rundare stil. Munspel och lite fiol ger en fin stämning i den här låten.

The siren's call har även lite körsång i bakgrunden tror jag.

Holes of oblivion har ett mer sparsmakat men samtidigt mer effektivt gitarrspel. Bra sångarrangemang här med en kör också.

Prince of darkness inleder andra sidan. Här fortsätter de sin Cash inspirerade resa med en lite rockigare stil alá Ring of fire.

Reverends of doom påminner mycket om första låten men har lite mer körande och ett annat gitarrsolo.

Down in flames har ett trevligt basljud.

River of souls fortsätter med en lite annorlunda takt men samma sångstil.

The great silence avslutar skivan. Inleder med en lång mystisk vibrerande orgelton eller om det är föregående låt som avslutas på det sättet. Här är det en långsammare melodi med mindre countryinfluens. Samma trevliga sångstil. Kören ger en mystisk atmosfär.

Blues på cembalo

Nu när kunge Bore har återtagit sitt grepp (det är helt vitt i luften av snö) passar en energirik blues från Johnny Winter och hans bror Edgar Winter. Skivan heter Second winter och gavs ut 1969 på Columbia. Det är något så ovanligt som ett album med tre sidor. Den andra skivan är bara pressad på ena sidan.

Jag har tidigare skrivit om albumet Captured live med Johnny Winter. Det här albumet är också fullt med blues och rock n roll i en vild och hård stil med en skillnad i att cembalo förekommer i en låt. Johnny Winter spelar gitarr, mandolin och sjunger, Edgar Winter spelar cembalo, piano, orgel och saxofon, John Turner på trummor och Tommy Shannon spelar bas.

Mina favoritlåtar är I'm not sure för att den har ett så annorlunda och bra sound, covern på Dylans Highway 61 revisited är riktigt bra och Fast life rider som har ett ensligt men väldigt tätt gitarrljud i vassa improvisationer. Måste nämna I love everybody också som har ett väldigt positivt och dynamiskt ljud med bra gitarr.

Memory pain inleder i en hårdrockig bluesstil. Massor med gitarr som är hårt distad och lika galen sång.

I'm not sure är mer nyanserad med cembalo som huvudinstrument i en rejäl blues. Edgar spelar virtuost och det är hårda trummor med ett fint driv. Johnny sjunger engagerat.

The good love här är gitarren tillbaka fullt ut i en kokande låt med mycket improviserad gitarr i en surrande vridande snabb stil.

Andra sidan inleder med rock n roll klassiskern Slippin' and slidin' på annorlunda piano och med en hård och rå sånginsats. En del vild saxofon också. Efter hand kommer riktigt bra slidegitarr.

Miss Ann fortsätter rock n roll temat med en lite mer nedtonad låt. Bra sånginsats och gitarrspel i återhållsamma improvisationer. Även en del saxofon.

Jonny B. Goode öser på bra med piano och gitarr som man kan förvänta sig att den här klassikern framförs.

Bob Dylan låten Highway 61 revisited är sist ut på andra sidan. Den framförs på blixtrande gitarr på ett bluesigt frenetiskt sätt med mycket slide som trots snabbheten hinner klinga ut stämningsfullt. Grym närvaro med bara gitarren och sången långt frami mixen och ett obevekligt grundkomp i bakgrunden.

LP nummer två inleds med I love everybody. En medryckande långsamt gungande melodi. Bra gitarrspel och fint samspel med basen i ett snyggt dynamiskt riff. Häftiga åkningar mellan högtalarna på slide-gitarren.

Hustled down in Texas är en snabb blues med en del häftig gitarr som det bara forsar fram spännande toner ur.

I hate everybody har ett slätare lite jazzigt sound med en del trumpet eller saxofon och orgel.

Fast life rider fortsätter i en funkig stil i inledningen men har en del häftiga partier med ensamma gitarrimprovisationer till trummor som har en unik lite instängd ljudbild som är spännande.