Lugnet före stormen

Calm before med gruppen The rising storm är en kul skiva i gränslandet mellan 60-tals garagerock och det mer varierade soundet hos rockmusiken i slutet av 60-talet. Här finns ren garagerock, drömsk psykedelisk musik och en del riktigt vacker rockmusik. De hittar en egen stil i det drömska men ändå rockiga med en säregen atmosfär. Mina favoritlåtar är Frozen laughter och Bright lit blue skies. Det är en privatpressad LP från 1967 på etiketten Remnant. Det var tydligen deras ursprungliga bandnamn.

Gruppen bestod av Rich Weinberg på sång, munspel och slagverk, Todd Cohen på bas, Tony Thompson på gitarr och sång, Tom Scheft på trummor, Charlie Rockwell på orgel och Bob Cohen på gitarr. Skivan spelades in när de gick i skolan i Andover i Massachusetts.

Don't look back är en fartfylld låt ömsom i en dansant rock n roll stil och ömsom mer rockigt drömmande.

Drömmandet fortsätter med To L.N. / Who doesn't know som har en långsammare men varm melodi med bra trummor och atmosfärisk orgel.

I'm coming home är återigen väldigt fartfylld med bra gitarr och bas i en upprorisk rock n roll stil.

A message to pretty har en fantastisk medryckande melodi med fina sångarrangemang och mjuka gitarrtoner spetsat med orgel och munspel.

In the midnight hour har ett kraftfullt sound i inledningen som byggs upp väldigt snyggt. Sedan är det är en dansant låt som har bra tryck i rytmen.

Frozen laughter inleder atmosfäriskt med sparsmakade gitarrtoner som bygger upp en vacker melodi. Bra anspråkslös sånginsats. Sedan kommer en del orgel in på ett effektfullt sätt.

Andra sidan inleder med She loved me är en driven låt med ett surrande gitarrljud och bra sångarrangemang med stämsång. En del orgel på ett par ställen också. Dynamisk positiv ljudbild.

Mr Wind har en luftig och atmosfär känsla med lunkande orgel, gitarr och en anspråkslös sånginsats med i fina arrangemang. Snygg kontrast mot föregående låt.

Big boss man har några roliga bastoner i inledningen sedan följer ganska frenetisk garagerock. Bra sångarrangemang och orgel i samspel med trummor och gitarr.

Bright lit blue skies har en fantastisk längtande känsla i melodin och sången. Bra stämsång i fina arrangemang och ett bra driv i den anspråkslösa gitarren.

The rain falls down har en fin atmosfär som övergår i en drömsk känsla efterhand. Sparsmakat gitarrspel med mjuka trummor och bra avskalad sånginsats.

Skivan avslutas med en ganska inspirerad version av klassikern Baby please don't go med ganska rebellisk sånginsats och tufft gitarrspel.