Hårt på Hisingen

Graveyard är en svensk grupp som bildades 2006. I Göteborg får man förmoda. Hisingen blues är deras andra skiva och den gavs ut på etiketten Stranded 2011. De lade ner verksamheten för något år sedan efter 4 skivor men har nu återbildats och spelat in en femte skiva.

Gruppen bestod här av Joakim Nilsson på sång och gitarr, Rikard Edlund på bas, Axel Sjöberg på trummor och Jonatan Larocca Ramm på gitarr.

För mig blir det här mest likt en grupp som Motörhead. Men för andra verkar det vara mest likt 70-talets hårdrock. De har en image som stämmer in på 70-talet och de refererar artister som Grateful Dead i en låttitel och Randy Holden i en annan. Omslaget påminner mycket om Kak. Men de påminner inte om dessa grupper. Kanske lite grann om Black Sabbath.

Ju mer jag lyssnar desto mer rämnar min initiala barrikadering mot det plågsamt kompakta och hårda ljudet. Vissa låtar har både dynamik och luft. Dessa låtar gör skivan bitvis riktigt trevlig.

Ain't fit to live here har ett extremt tryck med en snabb melodi.

No good, Mr. Holden är långsammare med mer dynamik men fortfarande väldigt högt ljudtryck och kompakt ljudbild. Jag hoppas att titeln refererar till gitarrhjälten Randy Holden.

Hisingen blues titellåten är inte så mycket blues. Fortsätter med stenhårt ljud. Bra medryckande riff som man tyvärr ofta får värja sig mot på grund den hårda ljudbilden.

Uncomfortable numb inleder föredömligt dämpat med gitarr och bra sång. Fin dynamik låten igenom. Melodin är vackert uppgiven. Skivans bästa låt.

Andra sidan inleder med Buying truth (tack och förlåt) som har en bra melodi med ett medryckande riff.

Longing är en instrumentell stillsam låt med en ton av öppna ökenvidder.

Ungrateful are the dead påminner inte om Grateful Dead utan de spelar tung hårdrock.

Rss har en lite lättare ton men är lite snabbare och aggressiv vilket gör den svår att höra något på.

Skivan avslutas med The siren en dynamisk låt med lite mer variation i musiken och soundet.

Blues i Nashville

David Allan Coe är framförallt känd som en countryartist men hans första album var renodlad blues. Det kom 1969 på SSS International och heter Penitentiary blues.

Musiken är bluesrock med många melodier hämtade ur Chicago-bluesen. Tyvärr sjunger David lite oengagerat och det är en del påfrestande gimmicks i några av låtarna. Melodierna är mestadels klassiska blueslåtar. De är inte dåligt framförda men det är inget som berör heller.

Texterna handlar vad jag förstår om fängelser, droger, straffarbete, död och liknande. De flesta är skrivna av David oftast med medförfattare. T ex Betty Coe som kanske är hans fru? En låt verkar vara en cover. Det står inget om vilka musiker som medverkar, men skivan är inspelad i Nashville.

Penitentiary blues är en klassisk blues spelad med ett modernt sound. Har både piano och gitarr.

Cell #33 fortsätter med en mer klassisk rock n roll influerad låt. Snabbt piano och en del gitarr.

Monkey David wine är en munspelsblues med bra gitarr. Sången har lite för mycket gimmicks.

Walkin' bum är en bra rytmisk blues. Mycket munspel.

One way ticket to nowhere en blues med rockens snabbhet.

Andra sidan inleder med Funeral parlor blues har ett väldigt modernt sound. Stämningsfull och bra i början men tyvärr en del teatral sång på slutet.

Death row är en nästan talad låt med Muddy Waters influerat komp.

Oh warden medryckande munspelsblues med en del gitarr.

Age 21 har ett säreget repetitivt komp på gitarr med en del munspel.

Little David och avslutande Conjer man fortsätter med Chicago-bluesen.

Ett riktigt San Francisco album

Big brother and the holding company gjorde två skivor efter att Janis Joplin lämnat gruppen. Den första Be a brother släpptes i oktober 1970 således vid ungefär samma tidpunkt som Janis tragiskt dog.

På baksidan av konvolutet nämns faktiskt Janis som en vän. Även Richard Greene nämns som vän, troligen spelar han fiol på skivan.

Musikaliskt så är det rock, funk, och folkrock. Skulle säga att det finns lite psykedeliska antydningar på vissa låtar också samt en del popkänsla. Att det rör sig om Big brother and the holding company går tyvärr inte att höra men det är en bra skiva med några riktigt bra låtar. Nick Gravenites gör en riktigt bra insats som sångare på flera av låtarna. I övrigt är det Sam Andrew som sjunger. Påminner i stil och känsla faktiskt lite grann om en annan San Francisco grupp The Charlatans som jag skrivit om tidigare.

Keep on är en funkig intensiv låt med intressant dynamiskt komp och bra sånginsats förstärkt av en kvinnlig kör.

Joseph's coat är en stämningsfull tung rocklåt. Bra gitarrspel med fina improvisationer och varierade toner. Sånginsatsen är också mycket bra med en själfull basröst. En Quicksilver Messenger Service låt från början.

Home on the strange är en kontemplativ episk låt utan sång. Mycket bra gitarr och en fin stämning. Skulle kunna vara en Allman Brothers låt från deras Brothers and sisters skiva.

Someday har en mer funkig stil men inte renodlat. Bra sånginsats.

Heartache people är nog skivans bästa låt. En väldigt rakryggad berättande folkrockslåt med ett stillsamt men mycket dynamiskt komp där en fiol ger det där lilla extra. Den själfulla sånginsatsen och fiolen tillsammans med gitarr, bas och trummor skapar en medryckande känsla som man inte kan slita sig ifrån.

Andra sidan inleder med Sunshine baby en ganska snabb låt. Den har en drömsk sekvens mot slutet.

Mr. Natural är en lite småfunkig låt. Har en bra instrumentell sekvens med bra och ovanligt gitarrspel. Har en kvinnlig call and answer sekvens också.

Funkie Jim är en väldigt funkig låt. En blåssektion. Bra gitarrspel på några ställen.

I'll change your flat tire, Merle är riktigt väl genomförd bluegrass/country-låt. En manlig sångare ibland i duett med en kvinnlig sångerska. Riktigt bra fiol och även elgitarr som dyker upp naturligt. Upplupen stämning.

Titellåten Be a brother avslutar skivan. En snabb lågmäld låt. Har en bra improviserad sekvens.