West coast pop art experimental band

Påskaftonens klassiska skivmässa i Huskvarna bjöd inte på speciellt mycket i år tyvärr. Mestadels nypressningar och ointressanta osorterade 5 för 100 backar. Dessa backar kan förvisso innehålla riktigt bra plattor också men mer än några stycken brukar bli för jobbigt att bläddra igenom.

Jag hittade ändå några intressanta plattor på skivmässan varav en var den andra plattan med gruppen West coast pop art experimental band. Den gavs ut 1967 på märket Reprise. Det är en välkänd grupp som jag inte lyssnat på tidigare men som jag nu tänkte ge en chans. Det visade sig vara ett bra val. Jag gillar skivan även om det är lite mycket gimmickar som stör. Men när de spelar sin musik så låter det bra och är skoj att lyssna på.

West coast pop art experimental band bestod av Shaun Harris, Dan Harris och Bob Markley. De har en viss intellektuell känsla över sig. Som ett mer poppigt Spirit. Men de påminner även en del om Mamas and the Papas eller möjligen Beach Boys även om jag inte lyssnat på dem så mycket. En utmärkande detalj i deras ljudbild är de tydliga och varierade trummorna.

In the arena inleder spexigt med en megafonröst sen drar själva låten igång som kör på bra med surrande gitarr och utan sång förutom i slutet där en vaccker hummande kör trallar i kyrkostil. Megafonen är med en liten sekvens i slutet också.

Suppose they give a war an no one comes är märklig låt med underlig talad sång som är distad och lite trumdominerad flödande urspungsbetonad musik. Väldigt speciell takt men väldigt stämingsfullt och medryckande. Avslutas med ett barns ljud.

Buddha fortsätter i en speciell takt och med speciella toner. Meer normalt sjungen låt. Mjukare trumljud och ljusa gitarrljud.

Smell of incense är en ganska normal pop-betonad låt. En fin ljudbild som spräcks på ett spännande sätt av tyngre ljud på ett par ställen. Behaglig mjukt flödande melodi. Kokar ihop på mäktigt sätt i slutet med massvis med röster och bra trummor.

Overture - West coast pop art experimental band 2 inleder med ett långt ihållande dovt ljud och ett trumsolo. Sen kommer en megafonröst och några mjuka gitarrtoner sen är första sidan slut.

Andra sidan inleder med låten Queen nymphet. En vacker melodi med fin sånginsats med stämmor. Vissa klockspelsljud och ovanligt tydliga trummor.

Unfree child inleder skrämmande med trummor och distorderade ljud. Melodin och takten är skrämmande och har en stressande känsla över sig. Det kommer en del fin gitarr i en instrumentell passage. Återigen väldigt tydliga trummor som kommer i långa snabba smattrande sekvenser på ett par ställen.

Carte blanche är återigen en rockigare låt. Här är sånginsatsen lite störande med väldigt ljusa teatrala toner. Gitarren låter som en ilsken geting.

Delicate fawn är en fin popmelodi med glatt lätt komp med en del folkrockskänsla med koskällor och en säckpipa på ett par ställen.

Tracy had a hard day Sunday avslutar skivan. Har en jazzig känsla. Men även en del stämsång. Bra trummor med ett speciellt sound. Fin melodikänsla.