Buffy Sainte-Marie är en Cree-indian och hon engagerade sig mycket i indianernas rättigheter och uppmärksammandet av de illdåd och andra fruktansvärda händelser som indianerna utsatts för. Ett tema som också återfinns i vissa låtar på den här skivan.
Många av låtarna är inte speciellt musikaliska. De består av märkliga ljudande utrop till en samling lösa spridda toner. Som tur är finns undantag som inledande titelspåret Little wheel spin and spin, som har något nästan skrämmande över sig. Mystisk snabb sång och ensliga försiktiga elgitarrtoner. Andra låten House carpenter är också en snabbsjungen låt, lite irländsk i sin framtoning. Taktfast akustisk gitarr som spelas i ackordstil.
Med tredje låten Waly, waly börjar det bli mer mystiskt. Den inleds med de säregna tonerna från en mungiga tror jag. Sedan upphör nästan tidens flöde när Buffy i stort sett akapella sjunger på ett mycket eget sätt.
Skivans bästa låt Rolling log blues med Bruce Longhorne på elgitarr. Tonerna levereras på ett avslappnat countrysätt. Buffy sjunger starkt och med en ytterst speciell men engagerad röst. Hon spelar på akustisk gitarr och tillsammans med elgitarren skapas ett behagligt ljud.
My country 'tis of thy people you're dying börjar väldigt stillsamt. Sen sjunger hon mer kraftfullt till ett nästan medeltidsaktigt ytterst sparsmakat ackompanjemang. Texten verkar handla om de mer mörka sidorna av USAs historia.
Men of the fields är sist ut på första sidan. En stillsam och behaglig inledning. Hon sjunger mer naturligt och mjukt. Melodin flödar mjukt till flyhänt akustisk gitarr.
Första sidan inleds med en för skivan speciell låt Timeless love. En vacker och behaglig låt, Buffy sjunger lite överdrivet men på ett bra längtande sätt. Buffy ackompanjeras av en ensemble som dirigerades av Felix Pappalardi som senare bildade hårdrockgruppen Mountain. Det är ganska sparsam orkestrering med klockor och stråkar.
Sir Patrick Spens är en riktigt märklig låt. Sången är mässande och märkligt ålderdomlig nästan arkaisk. Något ackompanjemang hörs knappt bara lite lite mungiga emellanåt.
Poor man's daughter är tillbaka i det vackra och melodiösa. Sparsamt och flyhänt ackompanjemang på akustisk gitarr. Sången är stark men spröd. Fina tempoväxlingar. Har en viss medeltida atmosfär över melodin.
Lady Margaret har en ganska bruten melodi och Buffy sjunger extremt märkligt men väldigt enträget och ångestfyllt. En kort låt.
På Sometimes when I get to thinkin' sjunger hon återigen vackert och njutbart. Lite Bob Dylan över melodin.
Avslutningen på skivan blir låten Winter boy. En lågmäld låt med knappt hörbart ackompanjemang. Hon sjunger med långa darrande toner men det låter bra.
En skiva som har sina ljusa stunder men även några hårresande moment. Många brutna melodier och extrema sångövningar på vissa låtar. Men ovanliga melodier och några genuint vackra sånger gör ändå att man vill spela skivan då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar