Instrumentfrossa

Albumet Ultimate Spinach från 1968 med gruppen Ultimate Spinach är så psykedeliskt som man bara kan tänka sig. Det är utgivet på MGM och ingick i bolagets stora kampanj The Bosstown Sound med producenten Alan Lorber. Det klankas ned på skivan ordentligt på Allmusic men den anses på andra ställen vara en klassiker och ett av 60-talets många guldkorn.

Gruppen Ultimate Spinach bestod av Ian Bruce-Douglas på sång, piano, cembalo, orgel, sitar, flöjt, 12-strängad gitarr, theremin och celesta. De två sista instrumenten är såvitt jag vet ganska ovanliga celesta är ett slags klockspel och theremin är ett elektroniskt instrument som ger ut olika toner beroende på hur händernas rörelse påverkar kapacitansen hos kondensatorer i intrumentet detta ger olika frekvenser i en svängningskrets och därmed olika toner. Barbara Hudson sjöng och hon spelade även gitarr och kazoo. Keith Lahteinen sjöng och spelade trummor, Richard Nese spelade bas och Geoffrey Winthrop sjöng och spelade lead-gitarr och även sitar. Samma sättning spelade även in gruppens andra album Behold and See men till gruppens tredje och sista album var bara Barbara Hudson kvar.

Soundet på skivan är väldigt ensligt uppbyggt med drömska toner som flödar fram. Mycket genuint gjort med en klar ljudbild.

Först ut är låten Ego trip. En ganska snabb svängig låt men ändå med en enslig stämning över sig. Ian sjunger verserna och Barbara sjunger lite köraktigt i refrängerna. Mycket effektfullt. Uppbyggd kring ett nästan hypnotiskt grundtema med andra instrument och häftiga effekter som löper in och ut ur grundtemat. Jag gillar textfrasen:

you think that you are flying high but you're really coming down

extra mycket.

Instrumentallåten Sacrifice of the moon inleder med tunga markerade basljud och solklar enslig gitarr. Sen blir det som en ny melodi i mitten. En mycket vacker stillsam sorgsen och eftertänksam melodi med flöjt och andra akustiska sträng- eller kanke något klaviaturinstrument. Den föjs av ännu en stillsam vecker melodi med lite klockspel. Slutligen tar en driven melodi över, med mycket kanske orgel eller flöjt eller något av Ians mer ovanliga instrument.

Plastic raincoats är nog skivans gladaste låt. Mycket galen sång och lite sorl i bakgrunden. Akustiskt svängigt ackompanjemang.

Avslutar första sidan gör gruppens mest kända och tillika längsta låt Hip death goddess. Utmärkt sånginsats av Barbara Hudson. Ensliga klockor i inledningen och sedan ett hypnotiskt drivet ackompanjemang och sedan Barbaras underbara sång. Den mest kalla men ändå underbara sång som jag hört. Ett speciellt öppet gitarrsound och sedan nästan lite mandolinliknande och de spöklika effekterna. Och det ständiga basdominerade grundtemat, basen har dessutom en behaglig knorr. Gitarrsoundet varieras mycket under låtens gång och är ständigt ödesmättat. Väldigt progressivt och vackert. En musikalisk resa som måste upplevas.

Inleder andra sidan gör Your head is reeling. Där fortsätter gruppen med det hypnotiska ackompanjemanget fast med tydligare trummor. Här är det Ian som sjunger men Barbara sjunger nästan kyrkligt högstämt i refrängerna. Ackompanjemanget och tonerna runt grundtemat rör sig väldigt progressivt men ändå mycket melodiöst.

Dove in hawk's clothing en svängig låt. Kanske det svagaste numret på skivan med sin typiska 60-talsdansstil. Taktfast, melodiöst och bra gitarr i mellanspelet.

Baroque #1 påstås av Allmusic vara identisk med Country Joe and the Fish låten Masked marauder. Jag har verkligen försökt hitta likheter men misslyckas totalt. Ett orgeldominerat ljud med kokande trummor och tuff bas. Detta bryts mycket elegant med ett vackert akustiskt mellanspel och kör sedan igång igen. Sedan blir det ett nytt mellanspel med vacker högstämda hummanden och varieras in i lite bra munspelande.

Funny freak parade en riktig melodiös crazylåt. Ett häftigt svängande basljud och akustiskt ackompanjemang med sitar förmodligen. Mycket galen sång.

Sista låten Pamela varieras mycket. Från stillsamma pianopartier till högstämda orgelpartier via ensliga mystiska passager och fint sjungna partier av Barbara Hudson.

Sammanfattningsvis en helt underbar skiva som bjuder på ständiga överraskningar och starka melodier som sätter sig. De jämförs på ett förringande sätt med Doors, Country Joe and the Fish och Jefferson Airplane. Men med sitt naturligt varierande sound överträffar de Jefferson Airplane. Med sina fina sånginsatser överträffade de Country Joe and the Fish. Med sitt mycket tjusigare sätt att variera orgelsoundet och använda flera instrument inte minst blandning av elektriskt och akustiskt överträffar de The Doors. Ett av årets verkliga klipp!

En hyllning

Jag upptäckte The Band när The Last Waltz gick på TV. I den filmen hörde jag också Ronnie Hawkins för första gången. Han stod för en av höjdpunkterna med sin fina tolkning av Bo Diddleys låt Who do you love. Att Ronnie Hawkins var med vid denna den sista The Band konserten berodde ju naturligtvis på att det som blev The Band ursprungligen var Ronnie Hawkins kompband The Hawks.

Ronnie Hawkins gav ut flera album under 70-talet bland annat Rock and roll resurrection från 1972. Utgivet på Monument. På omslaget står musikerna uppradade vid en jukebox. Vilket är talande för innehållet på skivan. Klassiska rock n roll låtar framförda med grym intensitet och engagerat ackompanjemang. Countryassociationen märks på att albumet är inspelat i Nashville och att Kris Kristofferson skriver en liten text om Ronnie Hawkins på insidan av konvolutet. Kristofferson bidrar också med låten The same old song till skivan. Ljudet är mycket bra och låter precis som det ska, inte slipat och modernt utan genuint och äkta.

Bland medverkande musiker märks Stan Szelest på piano som spelade med Hawkins redan under 50- och tidigt 60-tal. Gitarrerna är bra på flera låtar och de spelas av Fred Carter, Grady Martin och Dave Kirby. Tim Drummond spelar bas och Kenneth Buffrey, Jerry Carrigan och Farell Morris spelar trummor och slagverk. David Briggs och Charlie McCoy spelar orgel ett instrument som hålls i bakgrunden. Den sistnämnde spelar även munspel. Sen skapas en härlig New Orleans känsla av saxofonspel av Boots Randolph, Norman Ray och William Puett. Även trumpet framförd av Don Sheffield förekommer i blåssektionen. Körar gör både kvinnliga och manliga sångare.

Skivan inleder med Lawdy Miss Clawdy en låt som Elvis Presley gjorde en fin version på. Riktigt bra gitarrslingor och Hawkins sjunger med glädje och inlevelse. Lite härligt kaotiskt New Orleans blås bjuds vi också på. En grundmelodi som återanvänds i många låtar.

Andra låten är When my dreamboat comes home. En låt som Fats Domino sjöng. Har ett långsamt men hårt driv. Även här förekommer bra och lite speciella gitarrljud på sina ställen.

Cora Mae är något så ovanligt som en låt skriven av Ronnie Hawkins. Härligt rock n roll piano av Szelest.

Chuck Berrys Memphis, Tennessee följer. Har ett stadigt grundbeat och ett enkelt men svängigt riff. Ronnie Hawkins sjunger ovanligt lugnt men bra.

Sist ut på första sidan är Fats Domino klassikern Ain't that a shame. Framförs ganska troget originalet. Mycket blås och lite rullande takt och piano i bakgrunden. Effektiva pauser.

Andra sidan inleds med Bony Moronie. En helt underbar låt. Här i en version som inte står Richie Valens underbart råa version med tunga gitarrljud långt efter. Egentligen en Larry Williams låt. Den spelas extremt snabbt men gitarr och piano samspelar på ett bra sätt och ljuden är grymma. Hawkins sjunger inspirerat och vildsint.

Diddley daddy har ett fint avslappnat driv. Inleder med härligt sprucket gitarrspel och bra trummor. Bra kvidande gitarr längre in i låten och bra kvinnlig kör. Bra återhämtning efter föregående låt.

Härnäst kommer en Fats Domino låt I'm in love again. Mer gitarr än i originalet men lite utmärkt piano och munspel på sina ställen. Mycket gjädje och känsla.

Maybellene, den gamla Chuck Berry klassikern är nästa låt. Framförs i rasande tempo med effektfulla cymbaler placera på rätt ställen. Ett munspelssolo och fin gitarr.

Avslutar skivan gör Kris Kristoffersons The same old song som med sina knappa tre minuter är skivans längsta låt. Avslappnad med lågmäld sång och flyhänt piano och lite gitarr. Fin körsång och lite fioler. Handlar nog om Ronnie Hawkins eget liv. Åtminstone om en sångares liv.

Allt som allt en härlig skiva. Man blir på gott humör av den och den hyllar verkligen alla de gamla hjältarna och deras stilar. Ronnie Hawkins var ju samtida med många av dem och var som störst i Kanada.

Gammalt och nytt på flera plan

Ett av de mer märkliga namnen på en rockgrupp måste vara Nitty Gritty Dirt Band. De spelade en blandning av bluegrass, country och rock eller pop. Kanske var det blandning som var just kärnan och att det hade med musiken bland lantbrukarna att göra. Deras första skiva kom 1967. Här tänkte jag skriva om deras fjärde Uncle Charlie and his dog Teddy från 1971 utgiven på Liberty. En förvånansvärt svår skiva att få tag på.

Nitty Gritty Dirt Band bestod av Les Thompson på bas, Jimmie Fadden på gitarr, Jeff Hanna på gitarr och trummor, Jim Ibbotson på gitarr och piano och John McEuen på banjo och manolin. Även dragspel och en del andra instrument spelade de på. Verkliga multiinstrumentalister. Allesammans utom McEuen sjöng dessutom. Mycket av låtmaterialet är skrivet av andra eller traditionella sånger men ett par låtar skrevs av gruppen själva.

Skivan inleds med Some of Shelley's blues en glad låt. Med ett både modernt och gammaldags countrysound. Trummor och bas är modernt men banjon och andra instrument låter genuint. Fin sånginsats.

Prodigal's Return låter väldigt modern, som hämtat från countrygalan i Nashville. Knappast country alltså, mer åt pophållet. Mycket effekter på gitarrljudet.

Tredje låten Cure är delvis tillbaka på det mer äkta. Fortfarande är det något med produktionen som låter för modernt och slipat. Men här är det fin sång och bra banjo.

Bästa låten så här långt är Travelin' Mood med härlig snabb mandolin och svängigt glatt munspel.

Femte låten Chicken Reel inleds med lite galen fiol. Den är löjligt kort inte ens en minut lång.

Yukon Railroad är tillbaka med det alldeles för moderna ljudet igen. Mycket fiol och lite fin långsamt svängande elgitarr mot slutet.

Livin' Without You är en behagligt lugn och sparsam låt. Fin vass fingerpickad gitarr och lite vanlig akustiskt spelad gitarr.

På Clinch Mountain Backstep bjuds vi på lite snabb banjo i en härlig bluegrasslåt. Framförd på traditionellt vis förutom trummorna. Det låter riktigt bra.

Buddy Hollys Rave on skriven av hans manager Norman Petty framförs i en version som är helt underbar. Ett skoningslöst driv genom hela låten av trummor. Ovanpå det en gitarr som briljerar i små solon och ett genuint barpiano som river loss härliga slingor precis som i originalversionen. Sången är även den helt fantastisk med perfekt men ändå galen stämsång mot slutet.

Första sidan avslutas med en mycket stillsam och kort bluegrass låt Billy in the Low Ground.

Andra sidan inleds med en i sanning ursprunglig låt Jessie James framförd av Uncle Charlie som ju namngav skivan och även förkommer på bild på omslaget. Det kommer en intervju med honom direkt efter låten där hunden Teddy tilltalas.

Sedan är det dags för den stora singelhiten Mr. Bogangles. En perfekt mix av alla de genrer som Nitty Gritty gillade. Fint piano, fin sång och klassisk blugrass mandolin. Melodin är långsamt böljande minnesvärd och vacker.

Opus 36 är en instrumentell och temperamentsfull blugrass möter klassisk musik skriven av McEuen.

Santa Rosa ligger på gränsen till att låta för modern men jag gillar melodin och det förkommer fin banjo.

Propinquity har fin melodi och fin sång. Tyvärr ligger trummorna och basen alldeles för långt fram i mixen och låter alldeles för mekaniska. På tok för modernt i den aspekten. Påminner lite om Christmas vacation som är titelmelodin i filmen Ett päron till farsa firar jul.

Uncle Charlie har lite ovanligt gitarrkomp med bruten melodi och ett briljerande munspel i andra änden.

Randy Lynn Rag har grymt snabbt och varierat banjospel och lite logdanskänsla.

House at Pooh Corner återigen alldeles för modernt ljud. Men en behaglig sentimental melodi och fin sång. Handlar om Nalle Puh.

Swanee River har lite stugsittar känsla. Sista låten Spanish fandango är återigen en märklig inspelning med Uncle Charlie som gjordes redan 1963.

Jag hade höga förväntningar på den här skivan. Tyvärr lever den bara delvis upp till dem. Det finns två kanonlåtar på skivan och några stycken ytterligare med genuin country och bluegrass. Men sen kommer ett par alldeles för moderna pop-låtar hemskt producerade med hemska arrangemang och förstör helhetsintrycket. Men det är en glad och positiv skiva med fina sånginsatser och en del underbar bluegrass och driven rock så jag rekommenderar den helt klart.

Världens bästa sångerskas debut

Nu ska jag försöka att skriva om ett album som i mitt tycke nästan är för stort och bra för att ens försöka att beskriva. Big Brother and the Holding Companys självbetitlade debutalbum från 1967. Det spelades in i Chicago under bara tre dagar redan 1966, men Mainstream gav inte ut det förren 1967 och då ville gruppen själva knappt ge ut det. Konstigt tycker jag för det är helt underbart att lyssna på.

Big Brother and the Holding Company bestod från början av Dave Getz, Sam Andrew, James Gurley och Peter Albin. De bildade gruppen i San Francisco 1965. Ungefär samtidigt kom Chet Helms dit från Austin i Texas. Där hade han lärt känna Janis Joplin. Han startade klubben Avalon Ballroom och ett av banden som började spela där var just Big Brother and the Holding Company.

Janis Joplin hade varit i San Francisco redan 1962 och bland annat spelat blues på kafféer och liknande. Hon spelade in de nästan mytiska typewriter-banden tillsammans med Jorma Kaukonen vars frus skrivmaskinknattrande det är man hör svagt i bakgrunden. Janis Joplin återvände till Austin 1965 och blev nästan medlem i 13th floor Elevators. Men det blev San Francisco igen.

Big brother and the Holding Company har oförtjänt dåligt rykte som grupp tycker jag. När man läser recensioner och liknande står det alltid att de saknade både musikalisk och teknisk kunskap om musik och musicerande. Håller inte alls med om det. De skapar sällsynt intensiv musik med magiska solon och kryddar med små knorrar överallt. Underbart.

Peter Albin spelade bas, David Getz trummor, James Gurley och Sam Andrew båda gitarr och sist men inte minst Janis Joplin på sång. Även övriga i gruppen sjunger och körar på flera låtar. Något att lägga märke till är att det är väldigt enkel och genuin instrumentering. Varken piano eller orgel vilket är utmärkande för deras genuina råa sound. Inte den minsta brittiska pop-influens.

Skivan inleds med Powell St. Johns Bye, bye baby. Den speles i en underbar tillbakalutad takt och Janis sjunger med intensitet och känsla. Gitarrljudet är perfekt avvägt och har en viss sprucket avslappnat driv över sig. Trummorna är dynamiska med mycket cymbal men utan att det blir jazzigt.

Easy rider framförs av mestadels av en av männen i gruppen med skojfriskt körande av Janis. Ett härligt bassolo mitt i låten. Samma avslappnade komp med ett riktigt skönt svävande riff. Avslutas med psykedelisk och galen stämmsång.

Härnäst kommer Janis Joplin kompositionen Intruder. Nu blir det psykedeliska gitarrer som låter som att de studsar mellan vänster och höger högtalare. Janis Joplin sjunger extremt bra och varierat med grym intensitet.

Light is faster than sound är drömlik och hypnotisk. Fina trummor i samspel med det fina långsamt varierade gitarrkompet. Ett fint vinande och sprucket gitarrsolo mot slutet. Sången är en ensam körande Janis med Joplin i början och sedan en av männen som sjunger galet och inlevelsefullt.

Sist ut på första sidan kommer Call on me. Det är nog min favoritlåt på skivan. Mycket tack vare den hjärtskärande meningsfulla sången. När Janis sjunger "Don't take this sweet sweet love from me" ovanpå en av männens hummande så låter det fantastiskt bra. Jag gillar också "a man and a woman needs each other baby, like the fish needs the sea" och "and feel so blue just call on me darling and I help you". Sam Andrew stod för text och musik.

Andra sidan inleds med Women is losers. Janis använder hela registret och även fantastiskt varierat gitarrspel och en bas som briljerar ibland också. Underligt nog finns

Blindman är komponerad av hela gänget. En av männen sjunger och Janis körar. Lite tamburin och annorlunda nästan lite halvt spanskt ensligt gitarrspel emellanåt. Sången är ångestladdad och längtande och otroligt bra.

Down on me är arrangerad av Janis enligt omslaget. Frågan är om det är en gammal traditionell låt. Mycket härliga pauser i kompet och temperament i sången.

Caterpillar är en låt komponerad av Peter Albin. Med lite härligt snabbt gitarrspel nästan som en elektrisk mandolin. Sången är härligt dynamisk och galen. En positiv och glad låt full med överaskningar.

Sist ut på skivan är Moondogs Intruder. Skivans mest psykedeliska och drömmande låt. Låter som alla är med och sjunger i märkliga arrangemang. Janis tar en vers mitt i. Kompet är drömmande med flera lager gitarr med en som låter svagt och distat och den andra långsamt och mjukt. Om jag förstått rätt var Moondog en bohemisk och excentrisk person som levde delar av sitt liv på New Yorks gator. Han ska också ha spelat in flera skivor själv.

Både som helhet och sett till enskilda låtar så är det här en fantastiskt bra skiva. En av mina absoluta favoriter. Med sitt galna komp och sång och sitt genuina och äkta sound och låtmaterial skapar de en helt egen värld av underbar musik.